Kvinnor=fejk

Hur många ”naturliga” kvinnor känner du?
Jag känner EN. Hon sminkar sig inte, färgar inte håret, rakar sig inte under armarna eller på benen, målar inte naglarna, bantar inte, tränar inte, bleker inte tänderna och bryr sig inte särskilt mycket om vad hon tar på sig. Hon har en kort pojk-frisyr eftersom det är ”bekvämt”. Hon skulle aldrig komma på tanken att bära behå med kuddar, strumpbyxor som formar eller plastikoperera sig.
Män kallar henne ”manhaftig”. Kvinnor ser ner på henne men beundrar henne samtidigt som de försöker ge henne ”tips” om hur hon ska ”piffa till sig”.
Hon bryr sig inte. Hon ÄR så som hon en gång i tiden blev skapad. Inget fejk alls för att behaga någon annan.
Nej, hon är ingen gammal ungmö som ratats av män i hela sitt liv. Hon har haft flera förhållanden med män och är nu gift och har barn.
Hon är en fd kollega till mig. Jävligt duktig på sitt jobb och hon var djupt respekterad för sina kunskaper i arbetet, till och med bland män. Själv var jag minst lika duktig men män (som vi mest jobbar med) föredrog att se mig som kvinna, framför en kompetent människa som gör sitt jobb väldigt bra. Min ”manhaftiga” kvinnliga kollega fick mer credit än mig i arbetet, vilket jag på den tiden tyckte var djupt orättvist.
Jag uppfattade att hon och jag också blev olika bemötta av män. Mig skämtade man med (gärna sexskämt), man hade åsikter om mitt yttre, kommenterade klädsel, smink, kropp och hår. Låtsades inte lyssna när jag sa något viktigt. Försökte förringa mitt arbete och få det att låta som en sekreterartjänst eller något annat, för män, typiskt kvinnligt ”oviktigt” arbete som inte kräver någon större kunskap eller intelligens.
Jag funderade ofta på om det var JAG som person som utlöste detta beteende hos dessa män. Var jag flamsig, flörtig, för glad, för inbjudande eller framställde jag mig själv som mindre vetande? Vet ej. Jag vet bara att min kompetens var lika stor som min kollegas, om inte större, pga längre erfarenhet. Ändå fick jag mindre respekt av män.
Hur hade jag blivit bemött om jag också hade ”avsexualiserat” mig? Det vill säga, gjort som min kollega. Slutat sminka mig, klippt av mitt långa hår, klätt mig i säckiga jeans och t-shirt på kontoret? Hade det förändrat det sätt, på vilket jag blev bemött av män?
Var det någon som såg avsnittet av ”vem vet mest”, där en tävlande (kvinna) verkligen hade anammat ett androgynt utseende? Kvinnan var liten och nätt, klädd i pösig kostym, slips, kortklippt, osminkad och mycket intelligent. Hon var akademiker och jag tror att hon jobbade som chefs/överläkare. Man undrade verkligen om hon var en man eller kvinna när man såg henne.
Jag slogs av tanken på hur hon blir bemött på sitt jobb och bland människor överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att hon aldrig behöver höra sexskämt från manliga kollegor eller patienter. Helt enkelt därför att hon inte uppfattas som en sexuell varelse i första hand.
Kvinnor och män pratar säkert däremot skit bakom ryggen på henne med kommentarer som att hon är ”manhaftig” och att det ”fan inte går att se om hon är kvinna eller man”. Jag fann mig själv sitta och beundra denna kvinna. Vilket oerhört mod att våga se ut på det sättet! Helt naturlig!
Vem har förresten bestämt vad som är kvinnligt och inte? Är inte äkta kvinnlighet, utan ”tillsatser” det som är den naturliga kvinnligheten? Hur såg vi ut på stenåldern? Vad kallar vi oss i så fall idag? Fejkade kvinnor? Ja, nog fan är vi fejk! Majoriteten av oss. Även jag.
Jag försöker vara så naturlig som jag bara vågar. Använder inga krämer i ansiktet, som brunkräm, puder och liknande. Ibland, när jag känner mig blek och glåmig smetar jag in mig med brun-utan-sol. Jag gör slingor i mitt mellanblonda hår, jag rakar mig, jag använder kajal, mascara och ibland lite ögonskugga. Ibland målar jag naglarna, i alla fall tånaglarna på sommaren. Jag bantar inte och min träning består mest av promenader. Jag färgar mina ögonbryn ibland.
Men, även jag, som faktiskt anstränger mig för att vara en fejkad kvinna, får kommentarer från främst kvinnor om hur jag ska gå tillväga för att förbättra mitt utseeende. Jag borde fejka mera! Använda både concealer och brunkräm för att se lite fräschare ut. Kanske lite rouge? Bleka tänderna? Visa lite mer naken hud? Mer smycken, kanske? Framhäva min figur?
Jag blir så jävla trött eftersom jag inte alls egentligen VILL vara en fejkad kvinna. Det räcker med fejk för min del. När jag var i tjugoårsåldern kunde jag inte gå utanför dörren utan brunkräm, puder, rouge och målade ögon. Nu vill vissa människor få mig dit igen… Det är tidskrävande, tråkigt, falskt och kletigt. Jag vill inte träna 5 dagar i veckan och leva på salladsblad som jag gjorde när jag var tjugo. Det är falskt och det är fejk och tar tid från mitt liv – tid som jag hellre ägnar åt roliga saker.
Den viktigaste frågan är VARFÖR. VARFÖR ska jag fejka mera? För att attrahera fler män? För att andra kvinnor ska tycka att jag är snygg? För att jag själv ska bli gladare när jag ser mig i spegeln? För att känna mig mer attraktiv? Mer attraktiv för VEM/VAD?? Män? Andra kvinnor? VAD??
Får vi kvinnor inte vara naturliga i dagens samhälle? Är vi automatiskt fula när vi uppträder i vårt naturliga skick? Med hår under armarna och på benen (vilket anses äckligt nu för tiden), utan smink, utan färg i håret och utan svält och träning?
Hur mår egentligen kvinnor som hela tiden ser på sig själva med andras ögon, framförallt mäns ögon?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag avundas min fd kollegas mod att vara en helt naturlig kvinna! Känner mig som en jävla fejk i jämförelse!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s