En mans lösning på problemet med barnfattigdomen

Jag skrev ju tidigare om, i inlägget Pappa-fjäsk, hur hårt många kvinnor drabbas ekonomiskt av föräldrarskapet och att män inte gör det. Särskilt hårt drabbas de ensamstående mammorna, tillhörande gruppen kvinnor som redan tjänar ca 4500 kronor mindre i månaden än gruppen män, och som ensamma förväntas betala hela 75% av vad barnen kostar, upp till 18 års ålder.

”Eftersom ett barn kostar i runda slängar 1 miljon kronor att föda upp, så innebär det att pappan ”sparar” närmare en kvarts miljon kronor, per barn. Som mamman istället får betala åt pappan. Utöver vad hon redan har betalat. Det är inte undra på att ensamstående mammor är fattiga, i synnerhet som kvinnor också tjänar i snitt 4500 kronor mindre än män, per månad?”

En manlig författare och psykolog vid namn Alf B Svensson, anser sig nu ha kommit på en lösning för att komma tillrätta med problemet att:

”En orsak till den växande barnfattigdomen är att många av de 50 000 barn som varje år är med om skilsmässa växer upp med en ensamstående förälder. Enligt Rädda Barnen är det tre gånger så vanligt att barn till ensamstående föräldrar växer upp i barnfattigdom.”

Ohoj, tänker jag – äntligen har en man uppmärksammat att ensamstående mammor och deras barn går på knäna ekonomiskt och att det beror på att pappor inte betalar sin del av vad barnen kostar! Men så läser jag Alfs underrubrik och förslag på lösning…..

”Erbjud kärlekskurser på mödra- och barnavårdscentralerna”

….. och jag tänker – varför förväntas kvinnor alltid kunna överleva på ”kärleken” till en man?

Alf fortsätter:
”Men en förändring tycks vara på väg. Framtidskommissionen har just kommit med en rapport om rättvisa och sammanhållning. Där konstaterar de att barn till ensamstående föräldrar inte har samma möjligheter att få en bra utbildning, god ekonomi och varaktiga relationer som vuxna.”

Alf drar då slutsatsen att:
”Därför bör vi nu satsa mer på att möjliggöra varaktiga relationer mellan föräldrar och barn.”

Det Alf menar, är naturligtvis inte att ”möjliggöra varaktiga relationer mellan föräldrar och barn”, utan mellan föräldrar och föräldrar, dvs mellan kvinnor och män. Han fortsätter:
”Men när det gäller att stärka familjen och förebygga skilsmässor finns hos de flesta politiker en uttalad beröringsskräck.”

Samhället ska inte lägga sig i folks privatliv och göra det svårare att skiljas. Inte heller skuldbelägga dem som gjort det. Men vi borde göra det lättare att hålla ihop. Inte minst för barnens skull.”

”En strategi att minska barnfattigdomen är därför att erbjuda kärlekskurser i föräldragrupperna på mödra- och barnavårdscentralerna.”

”Vi talar om hur nödvändigt det är med minskade klyftor, ett mer rättvist och hållbart samhälle. Ska våra barn ha lika stora chanser att lyckas i livet behöver vi fler hållbara familjer.”

En mans förslag till lösning på att många ensamstående mammor själva drar nästan hela det ekonomiska lasset för de gemensamma barnen, är alltså inte att tvinga pappor att betala sin del av kalaset eller ens att höja kvinnors lägre löner. Alfs lösning är ”kärlekskurser” för heteropar, för att minska antalet separerade/ensamstående mammor:O

Alf  menar att samhället ”inte skall lägga sig i folks privatliv” men att låta skattebetalarna stå för heterosexuella pars ”kärlekskurser” för att pusha dem till att klara av att bo ihop med varandra är väl om något, att lägga sig i och försöka påverka folk till vem de skall bo ihop med?

För ”barnens skull”, menar Alf, är det viktigt att barnens mamma bor under samma tak som barnens pappa för att barnen skall slippa leva i fattigdom, då mammor/kvinnor av manssamhället har gjorts fattigare än pappor/män.

Alf försöker få det att låta som om han kommer med något slags nytänkande, men som vi alla vet: ”been there – done that”. Det finns flera anledningar till att vi har försökt att frångå det konservativa, ”traditionella”, unkna gamla manssystemet från 40-50-talet, dvs att med barnen som ursäkt, göra kvinnor ekonomiskt beroende av män.

Det gäller för män som Alf att istället börja tänka nytt, dvs sluta se på mannen som ett  nödvändigt bihang till kvinnan och istället se kvinnor och mammor som självständiga individer som skall ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som pappor och män i samhället.

Föräldrar skall dela på både det ekonomiska ansvaret och den sociala omsorgen om sina barn, oavsett om de lever ihop eller ej, och den ena skall inte tvingas bo ihop med den andre, för att överhuvudtaget klara av att försörja sina barn.

Annonser

12 thoughts on “En mans lösning på problemet med barnfattigdomen

  1. Jag blir så trött när jag läser sådant. Att det som vanligt ska skuldbeläggas och trixas istället för att göra det enda raka gentemot kvinnor och barn. Att separera oavsett man är sambo eller gift, är ingen lättvindig sak, inget man beslutar sig över en kopp kaffe. Det är en lång process och jag vågar påstå att de flesta kvinnor som tar det beslutet har försökt allt för att få till en bra relation, inte minst för barnens skull. Nu ska vi alltså ta till gamla unkna metoder och tvinga paren ihop och det trots att vi idag vet att det absolut inte är bra för barnen. Pappor ska i stället lära sig att de har precis samma ansvar och skyldigheter som mammor har både under och efter förhållandet. Det är det absolut viktigaste vi kan göra för alla inblandade och först den dagen pappor förstår detta kan de bli bra pappor och mammors liv kan förändras till något bättre. Det här är inget annat än ett fortsatt pappafjäsk. Snart kommer väl nästa steg, det att kvinnor ska lära sig att leva med sin våldsbrukande man också? Det går bakåt med allt i det här landet. För övrigt har jag skrivit ut din lysande text "pappafjäsk" och lämnat den till en kvinnojour i landet att läsas där, för tyvärr är det så att inte alla som arbetar i kvinnojourer har insett eller förstått de strukturer som råder. AG´s text om sex och våld i musiken fick också ta en resa till en kvinnojour i landet. Allt som är bra och som på ett rakt och bra sätt visar hur saker ligger till måste spridas…:)

  2. Word, Bella!Här blir det så väldigt tydligt vad det handlar om – att till varje pris bevara manliga föreställningar om att män är något slags nödvändigt bihang till kvinnor, istället för till sina barn.Det gäller att tänka nytt och börja se pappor som viktiga för sina barn och inte som viktiga för kvinnan som har fött barnen. Heterosexuella kvinnor och män är skilda individer och det de har gemensamt, är barnen. Båda föräldrar skall ta sitt ansvar och inte tvingas/pushas till att leva ihop till varje pris med barnen som ursäkt, för annars blir barnen "fattiga". Ja? Hur kommer det sig att barnen blir fattigare när föräldrarna separerar? Minskar pappans och mammans inkomst då eller? Nej, det är förstås mamman, som barnen oftast bor hos, som tvingas betala sin egen del av vad barnen kostar, PLUS större delen av pappans kostnad. Självklart är det här inga svåra matematiska/ekonomiska beräkningar ens för konservativa män som Alf – det handlar som vanligt om män, som inte klarar av att se sig själva som självständiga individer iställer för som ett bihang till kvinnan. Ursäkten de levererar för att tvinga sig på kvinnor, är alltid barnen."Nästa steg" som du pratar om Bella, är redan här, åtminstone när det gäller barnen. Barn tvingas till umgänge med pappor som har slagit halvt eller helt ihjäl deras mammor och till och med pappor som misshandlar och förgriper sig sexuellt på barnen. Barn får alltså redan "lära sig" att umgås med våldsamma pappor och pedofil-pappor. Man utmålar pappor som "livsviktiga" för barnen, trots att ingen egentligen kan säga vad pappor gör, för att bli "livsviktiga" för barnen. Jag är övertygad om att både familjerådgivningen och de här föreslagna "kärlekskurserna" går ut på att främst lära kvinnor att leva med män, till nästan vilket pris som helst. Man övertalar kvinnor att stanna i dåliga heteroförhållanden, genom att använda barnen som vapen. Om hon lämnar mannen så blir barnen "lidande". Det är inte barnen man värnar om – det är de osjälvständiga männen.Bra att du mailar och försöker upplysa, Bella! Tack!

  3. Bella, förresten, har du läst Eva Rusz artikel om att äktenskapen skall tidsbestämmas till 18 år, för "barnens skull"? Förbud mot skilsmässa, är den rätta benämningen, åtminstone om man har barn och fram till de fyller 18.http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15935215.ab"Att vi på det sättet fick träna oss på att hålla ut, trots att det inte alltid kändes så bra, med vetskapen om att ”sen”, efter 18 år, behövde vi inte ens bry oss eftersom äktenskapet automatiskt var över, om vi inte själva tog beslutet att fortsätta tillsammans."Kvinnor och män måste "tränas" i att "hålla ut", dvs tvingas att stå ut med varandra i 18 år, oavsett vad. Har du hört??? 1800-talet ringde och ville ha Eva Rusz tillbaka.

  4. Har läst den nu och måste ju säga att det var något av det dummaste jag någonsin läst i ämnet. De som blir förlorarna är som vanligt kvinnor och barn. Kvinnorna som måste fortsätta vara mamma åt inkompetenta män, kvinnorna som måste tränas i att stå ut med en notoriskt otrogen man, en sexmissbrukande man, kvinnorna som måste tränas i att ständigt vara den som håller familjeskutan i schack, som måste vara den som piffar upp sig för att behaga sin man, som måste fortsätta vara den som alltid har det största ansvaret och överblicken. För om nu någon inbillar sig att männen/papporna skulle göra det så så är dom helt fel ute. De kommer att fortsätta i samma gamla invanda hjulspår. Det Eva Rusz så totalt missar i sin fåniga artikel är att just det hon beskriver har kvinnor gjort under mycket lång tid… anpassat sig, försökt och försökt igen och slutligen insett att just för barnens skull, för det man vill ge dom är det bäst att skilja sig/separera. Det blir förvisso inte mycket bättre för kvinnorna varken arbetsmässigt eller ekonomiskt men barnen får en chans att få en gladare och starkare mamma.Papporna vet vi ju, förändras mycket sällan då de aldrig någonsin varken lärt sig det eller ens behövt göra det.Eva Rusz blir för mig bara ännu en daddys girl som går konstiga ärenden men knappast åt kvinnor och barn. Hon skulle testa några år tillsammans med en världsfrånvänd, inkompetent, lat mullig mansgris under ett antal år, så skulle det nog bli annat ljud si skälla. Då när hon börjar se tecknen på att barnen inte mår bra, när hon själv förminskats så till den grad att hon i princip blir osynlig… eller varför inte några år med en man som är otrogen var och varannan vecka, eller en som hunsar och kräver en massa av henne, en som vill att hon ska vara både hora och madonna…jag kan garantera att Eva Rusz hade lagt benen på ryggen och sprungit fort som fan därifrån. Som sagt, det där var en idiotiskt artikel utan insikt eller ens försök till det

  5. Word igen, Bella!Det är ju inget nytt att kvinnor och barn alltid går ut som stora förlorare när de delar sina hem med en man. Inte bara ekonomiskt för kvinnor. Heterohem är den absolut farligaste platsen på jorden, för både kvinnor och barn. Förutom att den ofta innebär för kvinnan, mycket obetalt arbete som drar ned hennes betalda arbete, dvs hela hennes ekonomi och pension.Eva Rusz är verkligen en Daddys Girl men hon säger sig värna om barnen och hon kanske verkligen tror, att det är det hon gör? Hon bör ju då förklara vad det är som skulle göra, att en pappa under samma tak som en mamma, skulle vara livsviktigt för barnen? Vad i allsin dar är det pappor gör för barnen i kärnfamiljerna, som barnen inte klarar sig utan? Det finns ju fakta på att barnen främst knyter knyter an till sin mamma och att hon har det övergripande ansvaret för omsorgen om dem, även om de är två? Det borde snarare vara lättare för barnen att etablera en god kontakt med sin pappa utanför kärnfamiljen, tex vid växelvist boende då pappan tvingas sörja för barnet och inte kan lämpa över sitt ansvar på mamman?

  6. Som vanligt kanske det räcker för en man att bara finnas;)? Han behöver inte prestera nåt särskilt, det räcker med att man kan se honom då och då?

  7. "Kärlekskurser"? Varför skulle det behövas? Är kärlek något som kan läras? Vilka behöver läras i så fall? Hur följs det upp att deltagarna har lärt sig kärlek? Det var det dummaste jag hört!Ang. Rusz artikel:Varför sätta våld och misshandel i parentes, då det är en betydelsefull orsak till skilsmässor?"(Undantag är givetvis destruktiva relationer där våld och misshandel förekommer.)"Artikeln känns också lite motsägelsefull jämfört med denna artikel(det är också en av flera skilsmässor):"På sin blogg kommenterar Eva Rusz själv sin skilsmässa så här:"”I mitt arbete som psykolog, psykoterapeut och relationsexpert möter jag dagligen människor som tampas med svåra relationsproblem. Jag ger ofta rådet att inte ge upp våra relationer för lättvindigt. Jag har under mina år i yrket samlat på mig betydande kunskaper och erfarenhet både från forskning och klienter, ibland måste man tyvärr inse att det mest konstruktiva sättet att gå vidare är genom att avsluta en relation. Nu fick jag använda min yrkeserfarenhet och ge mig själv rådet att gå vidare.”Jag och flygkapten Claes Malmberg har varit ett par, till och från, under mer än 8 år. Trots en komplicerad relation har vi återkommit till varandra flera gånger. När vi gifte om oss förra sommaren hade jag stora förväntningar och förhoppningar om att vi denna gång skulle leva ett långt liv tillsammans!Tyvärr blev det inte så. Jag har varit väldigt ledsen och besviken.Det är ett känt faktum att många inom min yrkeskår ofta håller ut lite längre än andra, och ibland kanske lite för länge, eftersom vi har ett yrke där vi hjälper andra att reda ut när man skall reparera eller separera.Jag går nu starkare vidare i livet med ny kunskap. Jag kommer att skriva fler böcker och fortsätta att ge råd och hjälpa mina medmänniskor, men med ny erfarenhet som bidrar till att ge mig ännu större förståelse för mina klienters livssituation.”http://www.realtid.se/ArticlePages/201006/11/20100611100845_Realtid687/20100611100845_Realtid687.dbp.asp /Utred rättsväsendet NU

  8. Kommer ihåg hur det var i olika kompisars familjer när jag växte upp, de där föräldrarna som skilde sig när barnen blivit myndiga där föräldrarna knappt pratade med varandra utan levde separata liv sida vid sida eller mer eller mindre hackade på varandra hela tiden.Tror knappast att det är till fördel för barn att växa upp under samma sak tak med föräldrar som i princip bara tolererar varandra som man kan göra med en kollega man måste samsas med på arbetsplatsen men egentligen tycker ganska illa om och aldrig frivilligt skulle umgås med.Barn mår bra att växa upp med föräldrar som är tillfreds med sina liv och är glada oavsett om föräldrarna bor tillsammans eller var för sig. att växa upp med föräldrar som sitter tigande mitt emot varandra vid köksbordet och tillbringar fritiden i hemmet utan att umgås måste vara ytterst plågsamt för ett barn.Separation är alltid bättre än ett dött förhållande.

  9. Ja, URN, det är ju en jävligt bra fråga? Kan man "lära sig" att känna kärlek till en annan människa? Sen när då? Eller handlar det bara om ännu en jäkla massa psykologhjälp, för att tvinga dysfunktionella och heterosexuella par att kunna leva med varandra (läs lära kvinnor att stå ut med män;))? Det är ju inte klokt vilka ansträngningar som görs från makthavarnas sida för att liksom bara FÅ kärnfamiljer att funka till varje pris? Och mer och mer pengar skall man tvingas lägga av sina skattepengar på heterosexuellas pars alla problem med ditt och datt och fjitt och fjutt?Jaså..? Men är Rusz verkligen säker på att hon har uttömt alla möjligheter att kunna leva med sin Claes? Har hon tex sökt utomstående psykologhjälp för att lära sig att kunna leva med Claes? Har hon gått i sexrådgivning inom familjerådgivningen för att lära sig att "män har behov"? Har Rusz verkligen ansträngt sig, som det anstår en kvinna, att få denna relation att fungera eller har hon kanske varit "egoistisk" eller "lat", som det brukar heta när kvinnor vägrar slavar åt män?

  10. Barn är som små känselspröt skulle jag vilja hävda. De märker av spänningar, noterar gliringar mellan föräldrarna och många, många barn bevittnar bråk av större och mindre slag. Sådant mår inte barn bra av och det kommer från en kvinna, som i tonåren var skitsur på sin mamma för att hon ville skilja sig från plastpappan som flickan (jag) vuxit upp med sedan två års ålder;). Och de bråkade aldrig framför mig och syrran. Aldrig. Jag kan till och med säga att det var härligt när vi tre tjejer bodde för oss själva (vi träffade pappa ändå) och problemen kom först när mamma träffade en ny man. Hon blev "kär" som det heter, men jag tror att det var främst usel ekonomi som drev mamma i lag med en ny man. "Kär" varade i cirka tre-fyra år;). Under den tiden fick vi i alla fall vår älskade lillebror. Inget ont som inte har något gott med sig men det förbättrade ju knappast mammas och vår ekonomi:(Jag vill gärna ha svar från de som försöker hävda att en pappa är livsviktig i familjen mamma-barn, VAD pappan egentligen gör för att bli så väldigt viktig för sina barn? Jag pratar alltså generellt här? Pappor är inte föräldrarlediga, pappor stannar inte hemma med barnen när de är sjuka och det är sällan pappor som ser till att barnen får lagad mat, borstar tänderna, läser läxor, får gympapåsen med sig till skolan, inhandlar kläder och skor, springer till tandläkare och läkare osv? Vad bidrar pappor med i just kärnfamiljen som barnen inte förmodas kunna leva utan? Jag kan bara tala för mig själv men jag tyckte att min plastpappa och jag fick bättre kontakt efter att mamma och han skildes. Vet inte hur syrran känner där men jag tror nog att hon skulle instämma. Han var ju förvisso ovanligt jämställd men jag tror att många pappor gärna lämpar över ansvaret för barnen på mamman i en kärnfamilj och att det till och med kan bidra till en bättre relation pappa-barn när paret separerar.

  11. Känns det inte lite som att dumförklara människor genom att säga att de ska gå på en kärlekskurs, vad det nu är, när de känner att de vill göra slut med sin partner? Jag tror att de flesta försöker hitta lösningar på de problem de har i sitt förhållande, utan att andra behöver tala om för en att man ska göra det. Att göra slut är ju en omställning på flera plan. Man kanske tvingas flytta, alla ens planer förändras, man får sämre ekonomi, det innebär alltid ett viss mått av saknad, det påverkar barnen osv. Det vet ju alla om och jag tror inte att man väljer att gå igenom det om man inte vill. Och om man nu ändå vill göra slut, har man nog skäl för det, och vad är det man ska lära sig på en kurs som förändrar det? Känns som ett oerhört verklighetsfrämmande förslag.

  12. Jag fattar det som att heteroparen måste gå på "kärlekskurs" i samband med mödravården. Tydligen måste de lära sig redan där, hur de skall känna kärlek till varandra och då undrar man ju varför de skaffar barn med varandra öht;)?Men vi vet ju också, att när barnen kommer så får många heteropar grava problem med sin "kärlek".Jag skiter väl egentligen i om heteropar måste gå på kärlekskurser och familjerådgivning för att kunna leva ihop men jag har inte lust att betala för det. Det får de göra själva, om de nu vill stånga sig blodiga för att dela tak med varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s