Är det bara jag?

Igår kväll hände det igen. Mobiltelefonen var spårlöst borta. Vad göra? Jo – man ringer till sin egen mobiltelefon från en annan telefon, för att spåra den. 
Jag hittade den till slut under sätet i bilen, som stod parkerad i garaget.

Jag tänkte – för vilken gång i ordningen (?!) ringer jag till min egen mobiltelefon, bara för att hitta den?

Är det bara jag…?



Ständigt på rymmen


Annonser

8 thoughts on “Är det bara jag?

  1. Jag vet var jag har den men glömmer den ofta hemma. Brukar säga att det är mitt undermedvetna som styr, att jag egentligen inte vill ha någon och det är nog så det är. 🙂

  2. Ett annat problem är att jag inte har mitt mobilnummer i huvudet, och det är inte heller registrerat. Så n'är det händer gäller det först att leta reda på någon djädrans lapp där mobilmumret står på.

  3. Lappar är ett otyg – de har en märklig förmåga att "försvinna" de också;)Vi får väl köpa oss varsin sådan där mobilrem så att vi kan ha våra mobiler hängande runt halsen dygnet runt, Erik;)?

  4. Ja, det har hänt några gånger att jag inte har hittat mobilen och gjort som du. Nu har jag två stycken mobiler av äldre mobil men det har också hänt att jag inte har kunnat lokalisera ljudet och sprungit som en galning för det händer då man har bråttom till bussen, såklart. Det har också hänt att jag har glömt den hemma.Hur klarade man sig förr? Om man var på stan och var tvungen att leta reda på en telefonautomat. Det funkade det också. Jag tycker att det var bättre förr då man satt med sin fasta telefon och inga mobiler fanns.Nu har vi en massa mobilmissbrukare som lever sina liv genom sin mobil. Man ska inte ha mobilen i byxfickan eller hängandes runt halsen. Inte bra för hjärtat och i höften bildas blodkroppar som kan skadas."Hur många har sin mobiltelefon i byxfickan!? 80% av de röda blodkropparna bildas i höften. Hur många leukumi-fall kommer att kunna knytas till mobilen."http://squareeye.se/wordpress/2012/10/19/mobilen-kan-ge-cancer/

  5. Detta händer mig hela tiden. Jag vet tex inte hur många ggr jag har sprungit ut med den trådlösa tfn till garaget och hittat mobilen under sätena i bilen;)Jag försöker undvika att ha mobilen i min absoluta närhet. Jag bär den sällan i fickor osv utan försöker alltid lägga den en bit ifrån mig, men då finns ju också risk för att man får springa och leta efter den. Det händer ibland att jag tvingas sitta i timmar och prata i mobiltelefonen och efteråt känns det som om örat håller på att brinna upp. Brukar försöka påminna lillebror om att inte gå omkring med mobilen på sig, dygnet runt men dagens ungdomar gör det. De är ständigt nåbara och det formligen rasar in mess, mail och samtal i tid och otid. Jag förstår inte hur de orkar..? Förr åkte man till jobbet och där satt man på dagtid. Då kunde folk ringa och om man var borta eller sjuk, så fick de försöka en annan dag. Idag ringer folk till den fasta telefonen och om det är upptaget på den linjen, så slänger de sig på mobilen och tror att man skall kunna prata i två telefoner samtidigt;). Förr ringde man hem till folk och om de inte svarade så fick man försöka en annan dag. Idag finns det krav på folk att de alltid skall svara i mobilen även om de står i kassakön, biltvätthallen eller sitter på jobbet. Det har blivit hysteriskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s