Skeptisk

Min väninna Louise, ja…
Vi har haft långa och mycket intressanta samtal i helgen och de har handlat mycket om hennes sviktande hälsa och problem med familjen. Jag undrade förstås hur hon mår nu och hur relationen är, med hennes man. Louise svarade att hon mår jättebra just nu och att hon och maken har hittat tillbaka till varandra under sommaren. Hon säger att hon äntligen har lyckats få honom att förstå, att hon vill vara en fri människa och att hon måste få ha sitt eget liv nu när hon äntligen har blivit ”fri” från barnen (uppvuxna) och allt som barnen har medfört i ansvar och ”sysslor”, tex hushållssysslor.

Jag sa:
– ”Men det ska han ju ha credit för, din gubbe? Jag menar, min erfarenhet är att väldigt få män har en sådan självinsikt och att få män lyssnar, tar till sig och ändrar på sig? Han verkar ju vara en ganska bra man ändå, jämförelsevis….?

Louise svarade med en ironisk ton:
– ”Jo, det är klart men det tog honom över 15 år att komma till den insikten.”

Jag sa:
– ”Tänk Louise, som du har kämpat under all denna tid som ni har varit ett par (över 20 år), för att överhuvudtaget kunna skapa en dräglig tillvaro för dig själv i din egen familj och i ditt eget hem….”

Louise:
– ”Som sagt, det har nästan bara varit bråk och tjafs under årens lopp. Allt från bråk om barnuppfostran, ekonomi, om sovrumsdörren ska vara stängd eller öppen eller hur ofta köksskåpen måste torkas ur. Det tog liksom aldrig slut och det gjorde mig helt utmattad. Orken tog slut en dag och jag kände ingen glädje längre och det var därför jag blev deprimerad och utbränd. Nu som först, känner jag väl att han har börjat fatta att jag vill leva mitt eget liv, även om vi fortsätter att bo ihop.”

Jag:
– ”Har du någonsin funderat över om det var värt det, Louise? Jag menar, du har ju ägnat en väldigt stor del av ditt liv och offrat väldigt mycket av din livsglädje/livsenergi samt yrkesliv på att till varje pris få ditt förhållande med honom att fungera? Allt detta kämpande, allt slit, all negativ och deprimerande energi i ditt hem gjorde dig till och med allvarligt sjuk, till slut…?

Louise:
– ”Men herregud, när du lägger fram det så, så låter det ju helt förfärligt! Men det gör det ju inte mindre sant… det är ju sant det du säger – jag har kämpat för att få vårt förhållande och vardag att fungera, så pass att det till och med gjorde mig sjuk….. jag la till och med mitt jobb åt sidan, orkade inte med det utan hade full sjå där hemma… Först grälen med maken och sedan grälen med pojkarna när de växte upp. Du vet ju vilka problem vi har haft med den minste, Mattias..? Det är ju inte klokt när man tänker på det, egentligen..?”

Jag:
– ”Nä, det är inte klokt men du är inte ensam om det, som kvinna. Långt ifrån ensam… Din man har i alla fall äntligen fattat och ni har hittat tillbaka till varandra i sommar och kanske kan du också njuta av livet som ni båda har framför er nu? Jag håller tummarna för att du står på dig, blir ”egoistisk” och ser till att äntligen skapa dig ett liv som också DU trivs med. Ett liv som åtminstone inte gör dig sjuk igen…”

Louise:
– ”Jag är stenhård och jag kommer inte att ge med mig! Då får vi skiljas, helt enkelt!

Jag tänkte:
*Jag är skeptisk men fortsättning lär följa…*










Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s