Systerskap i jordgubbslandet

Flera av ”feminist-giganterna” på nätet (notera att jag inte räknar mig själv dit;)) har skrivit om vikten av systerskap. Jag skulle bara vilja inflika, att jag inte heller tror att det är möjligt att få med all världens kvinnor på det feministiska tåget. Det ser jag inte som en nödvändighet heller, för att kunna förändra samhället/världen. Genom alla tider av feministiska framgångar, har det nämligen alltid funnits olika typer av kvinnor:

1. Kvinnor som odlar jordgubbar åt sig själva, andra kvinnor och barn men också åt män i samhället, trots att män redan har egna jordgubbar i överflöd. Kvinnor som oavlönat sliter i jordgubbslandet dag och natt för att odla de allra finaste, största jordgubbarna för att kunna äta av själva men också ge bort gratis till andra.

2. Kvinnor som står bredvid jordgubbslandet och tittar på, medan de andra kvinnorna odlar fantastiska jordgubbar åt dem och deras barn. Kvinnor som aldrig själva har deltagit i gratisarbetet med att odla jordgubbar, men som ändå tror att de kan tala om för de arbetande kvinnorna, hur jordgubbs-odlandet skall gå till.

3. Kvinnor som odlar jordgubbar åt männen i samhället. Som oavlönat sliter i jordgubbslandet dag och natt för att odla de allra finaste, största jordgubbarna åt män, som männen sedan säljer dyrt, äter upp själva och om de känner för det, låter de gratis-arbetande kvinnorna smaka. Alltmedan männen själva står bredvid och tittar på, som självutnämnda ”chefer” över kvinnorna som sliter gratis åt män i deras jordgubbsland. Män som också ser till att trampa ned och förstöra jordgubbslandet för kvinnorna under punkt 1.

4. Kvinnor som inte bara odlar jordgubbar gratis åt männen, utan som också gladeligen hjälper männen att trampa ned och förstöra jordgubbslandet för kvinnorna under punkt 1, trots att detta jordgubbsland skulle ge dem själva och deras barn, obegränsad tillgång till gratis jordgubbar.

5. Kvinnor som påstår sig inte ens vara medvetna om eller ens hört talas om punkt 1, 2, 3 och 4. De kvinnorna har kanske aldrig  ätit jordgubbar eller ens hört talas om jordgubbar? Eller tror de kanske att jordgubbar odlar sig själva?

Vad vill jag säga med det här? Jo, det räcker med att grupp 1 har tillräckligt många arbetare i sitt jordgubbsland för att kunna driva verksamheten vidare, men också för att kunna förhindra de störningar, till och med förstörelse och ödeläggning som övriga grupper annars kan orsaka om de inte motas bort.

Annonser

12 thoughts on “Systerskap i jordgubbslandet

  1. Underbar liknelse!

    (Jag älskar liknelser – bästa sättet att förklara självklarheter för osjälvklara människor!)

  2. Haha alltså allvarligt så är jag inte någon feministgigant snarare än nördig fjant (bara det där rimmet bevisade den tesen tror jag ;)). Har nu hunnit läsa lite i din fina blogg, tycker om den! Din fråga igår fick mig att tänka till runt hur jag bemöter folk, jag insåg att det verkligen inte är svart/vitt jag kan vara ganska otrevlig när jag tycker att någon är otrevlig, jag skämtar ganska mycket vilket är problematiskt i skrift. Jag ville typ lägga ner min blogg när folk läste mitt inlägg om pojkar som kritik mot Maggan Graaf. Jag tycker ofta att jag blir missförstådd men inser att jag bara skriver ungefär hälften av vad jag tänker och tror att folk ska kunna läsa in resten (vilket självklart är som upplagt för missförstånd). Jag godkänner aldrig påhopp mot mina läsare, men beroende på hur jag känner för det kan jag godkänna påhopp mot mig själv (det här var mer aktuellt i min gamla blogg) nu har jag mest bara väldigt kloka och reflekterande läsare. Jag vill nog helst bara chilla med feminister i min blogg, kanske inte så spännande och dynamiskt men det finns ju många andra bloggar som är mer utav diskussionsforum. Ha det gott så länge!

    • Jo, jag kommer att kalla dig feminist-gigant från och med nu, Oxhen:) Någon ”fjant” är du definitivt inte.

      Jag håller verkligen med dig. Det är väldigt lätt att uttrycka sig mer ”plumpt” än vad som egentligen är menat, i skrift. Det finns ju liksom inga miner bakom en skrift utan vissa saker som man uttrycker i skrift, kan ”låta” hårdare än vad det var menat. Eller till och med låta ”hårt” fastän det inte alls var menat så. Sen tycker jag överlag, att läsförståelsen är dålig hos många. Ofta pga att de inte LÄSER vad som står. Ofta räcker det med en enda mening för vissa människor, för att känslorna skall börja svalla hos dem och vips – så har de ”läst” någonting som inte ens står i texten. Som i ditt fall med Magdalena Graaf. Jag läste texten och kunde inte begripa för mitt liv, varför denna orsakade sådan uppståndelse och kritik mot dig?

      Tack för ditt svar i din blogg och tack för din kommentar här! Vi hörs nog igen.;)

  3. Sedan jag läste detta inlägg har jag tänkt mycket på det där med systerskap, inte minst när det gäller arbetslivet. Jag vågar påstå att det står illa till där. Mycket illa. Jag arbetar inom ett typiskt kvinnodominerande yrke, inom vård- och omsorg där jag pga en sjukdom bytt arbetsplats några gånger. Sedan två år nu jobbar jag på ett avlastningshem för funktionshindrade barn och ungdomar och enkelt sagt, jag arbetat ensam vaken natt bland sovande barn för att jag inte längre klarar att arbeta nära kollegor. För några år sedan drabbades jag av något som i vardagligt tal kallas för (felaktigt) doftöverkänslighet men som egentligen heter SHR eller MCS. MCS innebär att symptomen finns i hela kroppen medan SHR endast drabbar luftvägarna. Jag har MCS och jag tål inte parfymerade produkter, inte några överhuvudtaget samt att jag får kraftiga allergiska besvär. Jag blir väldigt sjuk av dessa ämnen på flera olika sätt och för att minimera intaget av parfymerade saker eller rättare sagt kemikalier för det är just vad det är, parfym är kemikalier, så måste jag arbeta ensam pga människors doftande tvättmedel mm. För att inte gå in på sjukdomens alla detaljer kan jag bara säga att det är som att jobba med mycket hög feber, som ett influensatillstånd där hela kroppen värker och där också andningssvårigheter uppstår.och andra otrevliga symptom visar sig.

    Så hur det det då med systerskapet på arbetsplatsen? Riktigt uselt vill jag säga.
    Att i det läget hjälpa en kollega, att försöka underlätta, förstå eller vara en gnutta solidariskt är i princip inget jag märkt under de år (närmare 7 år nu) sedan sjukdomen bröt ut.

    Ett exempel kan vara att jag en vecka arbetar 5 vakna nätter enligt mitt schema. Då under vårt jul-lovsschema sätts jag in på en extratur under dagtid bland andra kollegor under nio timmar.Trots att jag arbetar ensam reagerar jag då parfymerade produkter hänger sig kvar i luften, i textilier mm men det här är det enda arbete jag kan ha och kan klara nu. När jag går hem på morgonen har jag i nio fall av tio svårt att andas och flera andra symptom. Detta blir så klart värre när jag tvingas arbeta nära andra människor. Så fast jag tusen gånger förklarat att jag inte kan, orkar eller ska arbeta dagtid just för att minimera att bli utsatt för det jag inte tål, och trots att jag mycket noga beskrivit vad som sker och hur länge efteråt dessa symptom finns kvar och även förklarat hur viktig den lediga dagen är när jag har fem vakna nätter att jobba så finns det överhuvudtaget ingen vilja till varken förståelse eller solidaritet utan man hänvisar till; så har vi alltid gjort och de andra som arbetar nätter har alltid gått med på det. Men där finns en jäkligt stor skillnad, de andra är friska!
    I min värld, den som tyvärr inte finns, ställer man upp för varandra, man underlättar för den som är sjuk, man löser uppkomna problem genom att prata, undersöka vad som är möjligt eller inte. Framför allt tar man saker och ting på allvar. Ett annat exempel är en kollega som var sjuk under en längre tid, enkelt sagt berodde hennes sjukdom på en skilsmässa från en dominerande man och hon rasade ihop ett tag. Fanns det någon förståelse för henne? Nix. Istället gnälldes det om hur knepigt det blev för att vi inte visste när hon kom tillbaka och i princip ingen hörde av sig till henne för att kolla hur det var med henne. Bakom hennes rygg dök det upp kommentarer som; ja men hon kan väl ändå inte gilla sitt arbete, ja menar så mycket som hon är borta osv.
    Det är beklämmande att se hur osolidariska kvinnor kan vara mot varandra och visst kan en del förklaras med det hårdnade arbetsklimatet men fan inte allt. Idag gäller det att fjäska för chefen, vara duktig och präktig och de som av en eller annan anledning inte mår bra de kliver man över och låtsas inte se.
    För min egen del innebär det ett ständigt tjatande om att jag inte fixar ett extra arbetspass bland tex de fem nätter jag ska arbeta: Den lediga dagar, vilket jag så klart förklarat, är livsviktig för att jag ska orka, dvs att jag får en parfymfri dag för att sen fixa tre vakna nätter i följd.
    Vad gäller mig personligen så är jag omplacerad två gånger pga sjukdomen och för den som undrar; nej man blir inte sjukskriven för det här och vill det sig illa, dvs om jag inte fixar någon arbetsplast så riskerar jag idag att bli uppsagd även om det är en lång procedur och smärtsam sådan dit. Det jag vill komma till med mitt långa inlägg är helt enkelt att det står jävligt illa till med systerskapet och solidariteten på många arbetsplatser och när en säger ifrån kan en mycket väl få till svar att; Då kanske du inte ska arbeta här! Inte nog med att livet rasade ekonomiskt pga en idiot till man så måste jag nu också slåss när det gäller arbetet och sjukdomen men det hade varit bra mycket lättare om det fanns systerskap bland kollegorna på jobbet.
    Jag tänker mig ett scenario så här. En kollega säger, du behöver inte ta lilla Lisa till duschen, jag vet ju att du inte tål hennes schampo. Jag kan göra det så kan du ta en annan arbetsuppgift. Eller den som bemannar ringer och frågar; Orkar du ta ett extra arbetspass under nio timmar en dag fast du ska jobba fem nätter den veckan… Nej sådant finns inte. Systerskap finns inte och jag vågar nästan påstå att detta är vanligt idag.

    • LB: Ja, här kan man ju tycka att systerskapet borde träda in och att vi alla skulle värna om varandra och hjälpa varandra?

      Inte för att jag tror att, om du hade jobbat på en typisk mansdominerad arbetsplats, någon av dina manliga kollegor skulle bry sig ett smack om din parfym-överkänslighet? Eller att någon manlig kollega skulle bry sig om en kvinnlig kollega som inte kunde gå till jobbet, pga att hon hade blivit misshandlad av sin man?

      Detta skulle jag nog snarare kalla det typiska arbetsplats-klimatet idag? Var och en sköter sig själv och skiter i andra. Personliga ”problem” har inte på arbetsplatsen att göra och arbetgivare räknar med att personalen är på topp till 100 %, alla arbetsdagar året om. Prestera, prestera, prestera och gör som du blir tillsagd utan att ”gnälla”. Det andra presterar, måste du också prestera annars ligger du dina kollegor till last, ungefär?

      Jag har länge vänt mig emot det här tänkandet, eftersom det är ett typiskt manligt och kapitaliskt tänkande. Vinsterna måste öka för varje år, kostnaderna måste minska och personalen piskas på så pass att minsta lilla ”extrajobb” som hamnar på ens bord, blir som att försöka ta sig över ett berg. Det skapar stress och det skapar ett elitistiskt och egoistiskt tänkande bland personalen och folk börjar se på sina kollegor som, av olika anledningar inte är på ”topp”, som en extra belastning för dem själva. Som i ditt fall när de kanske tycker att du ”krånglar” och att de drabbas personligen av ditt ”krångel”?

      Vi kvinnor lever ju tyvärr i en manlig värld men jag håller verkligen med dig om att vi kvinnor borde bli bättre på att ta hand om varandra, hjälpa, stötta och prioritera varandra. Jag tänker mig tex scenariot att du var en man med din sjukdom på din ”kvinnliga” arbetsplats – det skulle inte förvåna mig ett dugg om alla dina kvinnliga kollegor tyckte synd om lille Göran som inte tål parfymer och gladeligen sprang runt och fjäskade för honom?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s