Möte med Syster Kim

Vet ni tjejer (och killar) att även om internet orsakar mycket elände här i världen så finns det också många fördelar med internet. Jag sitter t.ex här i min blogg och får prata helt ostört inför hela världens befolkning (hej, hej!) och det är faktiskt, och har alltid varit, en övervägande del mycket trevliga, kloka och tänkande människor som kommenterar i min blogg. Jag är så glad att ni finns därute, att ni kommer med kloka infallsvinklar, ger mig så mycket nya intryck, lär mig att tänka annorlunda, rättar mig, hyllar mig och inte minst – att ni orkar lyssna på mig dagarna i ända!;)

Framför allt för oss kvinnor, är internet något positivt på många sätt. Ni vet ju hur vi kvinnor kan vara när vi möts IRL? Vi är fostrade av patriarkatet att blänga på varandra, jämföra oss med varandra, misstänka varandra för att vilja varandra illa på diverse olika sätt, tävla mot varandra (inte minst utseendemässigt) och att se på varandra, mer eller mindre som fiender. Här på nätet kan vi kvinnor mötas, samtala med varandra, öppna oss för varandra, stötta varandra, vara ärliga mot varandra och slippa allt det där andra trista, förpestande, tråkiga, handlingsförlamande och fientliga, som tyvärr kan uppstå i mötet kvinnor emellan IRL.

Jag tänker mig att det kanske sitter en kvinna i Japan, Finland, USA, Kina, Thailand, Spanien eller någonstans i Afrika och läser min blogg och hur hon tänker att hon känner igen sig i det jag skriver, trots att vi kanske bor tusentals mil ifrån varandra, har olika ögonfärg eller ögonform, har olika hudfärg, olika sätt att klä oss, olika hårfärg, talar olika språk och kanske skiljer sig de olika manskulturerna åt, som vi tvingas leva i, men till syvende och sist sitter vi alla i samma båt. Vi delar samma erfarenheter, på ett eller annat sätt – vi är Systrar. Det kanske låter dramatiskt, romantiserat och lite överdrivet men det gör det inte mindre sant. Vi är kvinnor, Systrar och vi har mer gemensamt än vad vi kanske själva tror, oavsett var på planeten vi befinner oss. Vi är inte varandras fiender – vi är varandras ENDA bundsförvanter!

Vilket leder mig till….

Jag var i affären här i min lilla ”by” häromdagen och där jobbar en kvinna som inte ser ut som jag. Hon är kortare, smalare, har mycket mörkare hår, lite snedare ögon, lite brunare hudfärg, mörkare ögon och jag har lagt märke till att hennes ena öga är skadat. Jag har, precis som många andra här i min lilla ”by”, inte vågat säga någonting till henne. Jag har, som de flesta andra, bara packat upp mina varor på bandet under tystnad, betalat och gått ut. Häromdagen tänkte jag att jag skulle ta mod till mig och prata lite med henne och jag fann en ursäkt att ta till orda, eftersom hon var mycket, mycket förkyld. Jag sa:

– ”Oj, vad förkyld du är!?”

Hon svarade på knagglig svenska, lite blygt leende:

– ”Jamen näe, inte så farligt. Går över.”

Jag:

– ”Du får åka hem efter jobbet och dricka lite honungsvatten så kanske du blir piggare.”

Hon förstod nog inte vad ”honungsvatten” betyder men hon svarade med ett glatt leende:

– ”Jaa, jag ska göra”

Denna lilla, visade medmänskliga gest från min sida ledde till att kvinnan, som för övrigt heter Kim och kommer från Thailand, började fråga mig vad jag heter, var jag bor och vad jag jobbar med. Även om språket var ett hinder i vårt samtal så kunde vi i alla fall göra oss någorlunda förstådda med varandra. Jag stod kvar och pratade en stund med Kim. När jag sedan tackade för mig och gick ut från affären, vinkade Kim glatt ”hej då” till mig och lade till mitt förnamn (som hon givetvis inte hade rätt uttal på men vad sjutton gör det?)

Tänk så himla lätt det är att göra andra människor glada? Tänk så himla lätt det är för oss som har det mer ”förspänt”, att få de människor som inte har det lika ”förspänt”, att känna sig som en av ”oss”, dvs som VANLIGA MÄNNISKOR? Det kostade ju inte mig någonting alls att SE Kim, lägga märke till Kim, prata med Kim och visa vänlighet mot Kim? Jag är istället säker på att hon har mycket att berätta för mig och mycket att lära mig. Jag ser fram emot att få prata mer med Kim.

En Syster från andra sidan världen, alldeles utanför min egen lilla Svenne-dörr.

Annonser

32 thoughts on “Möte med Syster Kim

  1. Tänker på och pratar mycket om det där. Varför folk är otrevliga mot andra när det kostar lika mycket ansträngning att vara trevlig och att det ger så mycket mer. För det är inte svårt eller jobbigt att le och säga hej! men det kan ge mer än en nånsin kan ana.

    Jag kommer fortfarande ihåg när jag var på Roskildefestivalen det året när det kom trettiotusen fler besökare än de hade räknat med. Alla var förstås trevliga och hjälptes åt men toalettköerna var långa. Stod i en och väntade, hade en dålig stund då jag mest längtade efter att få åka hem och såg säkert allt annat än positiv ut. Då passerar en tjej som ser mig och hon är ett enda stort leende, går resolut fram och ger mig en stor puss på kinden, ler ännu större och går. Jag blev alldeles lycklig hela jag och jag blir fortfarande glad när jag tänker på det fast det är tjugo år sedan. Om hon bara visste!

    Systerskap och önskan om förståelse är oerhört viktigt och anonymiteten på nätet gör, precis som du skriver, det enklare. För även om jag egentligen inte trivs så bra med anonymiteten så är det också lättare att ta till sig andra människor och deras tankar när inte det där andra står i vägen. Systerskap på nätet bäddar ju också för att, när tycke uppstår, att en kan ses på riktigt och möjligheten till samtal och vänskap blir större. Då blir det stuns i systerskapet!

    • Jag håller med dig, Calle. Det krävs så lite för att göra andra människor glada, att skapa en god stämning människor emellan och därmed bidra till en bättre värld. Ordet ”snäll” har idag nästan fått en lite negativ klang, som om ”snäll” är lika med ”lite dum”? Det är dåligt att vara snäll, för då är man lite korkad eller lite dum? ”En måste ju tänka PÅ SIG SJÄLV eftersom ingen annan gör det?” ”Man har ingenting för, och får ingenting tillbaka för att man är snäll!”

      Tänk att du minns så tydligt, en enda liten vänlig gest från en främmande människa och hur mycket gladare du blev av det? Om vill alla tänkte likadant, så skulle världen bli en bättre plats att leva på.

      ”För även om jag egentligen inte trivs så bra med anonymiteten så är det också lättare att ta till sig andra människor och deras tankar när inte det där andra står i vägen.”

      Det var exakt detta, som jag ville få fram i inlägget. I synnerhet vi kvinnor, har lättare att tala med varandra när ”allt det andra” inte står i vägen för oss, dvs våra skapade tankar om oss själva och andra kvinnor.

      • Ni må tro Calle och NoBoyToy hur många goda minnen som etsats sig fast ibland mycket mycket korta möten, nästan bara ögonblick som det Calle berättade om i Roskilde för längesen. Värderar så högt dessa droppar av balsam för själen i en konfliktfylld ofta mycket vrång värld…

  2. Jag hatar att vara en party pooper och förstöra den goda stämningen, för jag förstår att du vill förmedla positiva känslor, men hade jag varit Kim hade jag blivit förbannad så in i helvete. Du låter som den Vita Välgöraren som gjort dagen för den lilla svarta flickan, även fast jag är säker på att du inte menar så. Det är vårt vita överlägsna tänk som inte får oss att tycka att vi träffat på en jämlike i Kim utan någon vi kan visa lite medmänsklighet och slänga åt några vänliga ord och ett leende som en allmosa. Tänk dig att en man hade skrivit så om dig när han hade mött dig på ditt jobb?

    Jag tycker att det känns skitjobbigt att komma med den här kritiken för det sista jag vill är att stöta mig med dig. Men samtidigt känner jag att jag sviker Kim om jag inte säger ifrån. Jag hoppas att du förstår att jag verkligen inte vill uppfostra dig eller sätta mig på dig. Du behöver inte publicera den här kommentaren om du inte vill!

    Kram och kärlek

    • Jag håller för en gångs skull inte alls med dig WDF.;)
      Jag anser inte att jag/en blir en ”vit välgörare” bara för att en säger några vänliga ord. Jag är dessutom en sån där person som nästan alltid slänger ur mig något ord till exempelvis kassören/kassörskan när jag är och handlar – i alla fall när det är folktomt. Saken är alltså att jag behandlade Kim annorlunda till en början, bara för att den här gången behandla henne som jag brukar behandla människor. Det är ju inte som så, att jag slängde till henne någon allmosa eller ville tala om för henne hur hon skulle se ut, vara eller bete sig – det enda jag gjorde var att bete mig mot henne, precis på samma sätt som jag brukar bete mig.

      Jag förstår inte alls hur du menar att Kim skulle bli ”förbannad så in i helvete” för att jag byter några ord med henne och noterar att hon är förkyld? Om jag själv stod i kassan och en man noterade att jag var förkyld och sa några vänliga ord till mig så är jag säker på att det skulle göra mig glad. ”Svenska” manliga/kvinnliga kassa-anställda skulle väl knappast bli förbannade om någon sa några vänliga ord till dem på jobbet? Så varför skulle Kim bli det?

      Jag vet att det finns feminister som resonerar så men jag förstår inte alls resonemanget? Du får gärna förklara mer ingående hur du/ni tänker. Det innebär inte alls att du ”stöter” dig med mig – vi måste ju få tycka olika men även resonera kring det så att vi kan lära oss att förstå hur den andra tänker. Klart att jag publicerar din kommentar;)
      Kram tillbaka!

  3. Det var det här jag reagerade på:

    ”Denna lilla, visade medmänskliga gest från min sida ledde till att kvinnan, som för övrigt heter Kim och kommer från Thailand.”

    ”Tänk så himla lätt det är för oss som har det mer ”förspänt”, att få de människor som inte har det lika ”förspänt”, att känna sig som en av ”oss”, dvs som VANLIGA MÄNNISKOR?”

    Skulle du ha tyckt att du visade en medmänsklig gest om det hade varit Ulla Svensson från Skövde du sa hej till i affären? Eller hade du tyckt att det var ett trevligt möte kvinnor emellan? Är det en medmänskliga gest av män att hälsa på dig? Vad är det som får dig att tro att Kim behöver din medmänsklighet? Det är ju möjligt att hon faktiskt gör det, men du baserar ditt antagande som jag uppfattar det enbart på att hon inte är vit, inte svensk, har brytning och har ett skadat öga? Eller känner du att alla du möter som du hälsar på har fått tagit del av din medmänsklighet?

    Varför tror du att Kim inte redan känner sig som en vanlig människa? Vad är ens en ”vanlig människa”? Vit? Svensk? Icke-invandrad? Varför var hon inte en vanlig människa i dina ögon förrän du fick henne att känna så, vilket du ju inte har någon aning om ifall hon kände? Varför tror du att hon inte redan har en känsla av att vara som ”oss”? Du kan ju ha rätt i det också, men det är inte upp till dig att avgöra.

    Genom att resonera såhär befäster du att hon inte är en vanlig människa (förrän du gör henne till det), att hon behöver medmänsklighet från en vit svensk innan hon kan känna sig som en av oss. Du bekräftar att hon är annorlunda iställer för att inkludera.

    Jag vet att jag blir en jäkligt jobbig och elak person nu och jag förstår om du går in i försvar för det är aldrig roligt att få syn på sitt eget vithetsnormativa tänkande. Men jag är rätt säker på att du skulle resonera precis som jag (och bli jäkligt arg) om en man hade sagt såhär om dig: Tänk så lätt det var att få No Boy Toy att känna sig som en vanlig människa, en av oss, bara genom att visa henne lite medmänsklighet genom att småprata och le mot henne! Du hade förmodligen klippt till fanskapet. Jag vet att jag hade det.

    Jag har läst en hel del bloggar av women of color som pratar mycket om hur exkluderade de känner sig av den vita medelklassfeminismen. Och feminismen ska ju verkligen inte exkludera kvinnor. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att prata om det här och hjälpa varandra att medvetandegöra vår vithetsnorm för varandra. Här är länkar till två av de bästa bloggarna som var smärtsamt ögonöppnande för mig:

    http://falskheten.blogspot.se/ Jag finns i ett av kommentarsfälten här och beter mig som en riktig skitstövel *skäms*

    http://pkmaffia.wordpress.com/

    • ”Skulle du ha tyckt att du visade en medmänsklig gest om det hade varit Ulla Svensson från Skövde du sa hej till i affären?”

      Ja, absolut. Jag tycker att det är att visa medmänsklighet att vara vänlig mot människor, ta sig tid att byta några ord med dem, uppmärksamma dem, tacka dem för ett bra utfört jobb, osv, osv.

      ”Är det en medmänskliga gest av män att hälsa på dig? Vad är det som får dig att tro att Kim behöver din medmänsklighet?”

      Jag anser att ”hälsa” tillhör normalt hyfs och att det är ett sätt att visa respekt. Jag tror inte att Kim, mer än någon annan ”behöver” min medmänsklighet, min vänlighet. Jag tror att hon behöver min medmänsklighet och vänlighet, precis lika mycket som Ulla Svensson som sitter i kassan på Ica.

      ”Eller känner du att alla du möter som du hälsar på har fått tagit del av din medmänsklighet?”

      Inte ALLA, överallt, har fått ta del av min vänlighet, medmänsklighet naturligtvis.;) Här handlar det om att jag alltså bemötte Kim annorlunda än jag normalt skulle bemöta Ulla Svensson på Ica. Jag insåg det och ville ändra på det, dvs bemöta Kim precis likadant som jag i normala fall hade bemött Ulla.

      ”Varför tror du att Kim inte redan känner sig som en vanlig människa?”

      Jag har noterat att människor i affären inte vågar prata med Kim, som de vågar prata med en svensk kassörska som byter av henne i kassan ibland. Samma människor som brukar småprata med den svenska kassörskan, småpratar inte med Kim. Jag bemötte också de här två kassörskorna på olika sätt och bestämde mig för att bryta det beteendet hos mig själv. Jag tror alltså att Kim märker att folk inte behandlar henne på samma sätt som hennes svenska kollega. Precis som vi kvinnor märker att män inte behandlar oss likadant.

      ”Varför var hon inte en vanlig människa i dina ögon förrän du fick henne att känna så, vilket du ju inte har någon aning om ifall hon kände?”

      Hon var inte ”vanlig” för mig, eftersom jag bemötte henne annorlunda till en början, mest pga rädsla att inte förstå henne eller kunna göra mig förstådd eller att bli avvisad av samma anledning.

      ”Genom att resonera såhär befäster du att hon inte är en vanlig människa”

      Nej, jag håller inte med. Innan jag började tala med Kim som jag talar med den andra ”svenska” kassörskan, så befäste jag att hon inte var en ”vanlig” människa. Jag behandlade henne annorlunda men jag bestämde mig för att göra tvärtom, dvs behandla henne likadant.

      ”Tänk så lätt det var att få No Boy Toy att känna sig som en vanlig människa, en av oss, bara genom att visa henne lite medmänsklighet genom att småprata och le mot henne!”

      Fast här gör ju DU antagandet, att NBT inte är en vanlig människa, dvs att det inte är förutsättningen? Dvs, om en man tidigare aldrig har tilltalat mig i affären eller tex frågat mig om saker men haft ett helt annat bemötande mot min manlige kollega så får det ju mig att undra varför han behandlar oss olika? Det är ju DÄR den olika behandlingen uppstår – inte när man bestämmer sig för att bryta mot mönstret och olika-behandlingen.

      Jag hade definitivt inte klippt till en man som småpratar vänligt med mig och uppmärksammar att jag är förkyld. Jag förstår inte varför jag skulle bli arg över det – vanlig vänlighet? Vad gör du då med män som skäller ut dig och/eller tex ignorerar din yrkesmässiga kunskap?;)

      ”Därför tycker jag att det är jätteviktigt att prata om det här”

      Jag instämmer även om jag inte kunde tänka mig, att vanligt hyft och trevlig bemötande, kunde bli ett sånt ”issue”? Jag skall läsa bloggen som du länkar till, WDF och se om jag blir nåt klokare.

      • Vad jag vill få fram är att så länge vi anser att det finns vanliga och icke-vanliga människor exkluderar vi människor, hur goda intentioner vi än har. Jag pratar inte om HANDLINGEN att hälsa på och prata med människor. Jag pratar om hur fantastiska vi känner oss när vi gör det för att vi pratat med dem för att visa för dem att de också är vanliga människor. Som i mitt exempel med mannen som säger så om dig. Det är ju inte att han pratar med dig (eller mig) för att få med dig i gemenskapen som är problemet, utan att han redan från början har en inställning att du inte självklart är med i samhällsgemenskapen. Det vet han ju ingenting om ifall han inte känner dig väl. Han förutsätter att det är så för att du är kvinna, en icke-vanlig människa. Precis som du förutsätter att Kim inte är med i gemenskapen för att hon inte är vit och svensk.

        Jag har själv blivit utsatt för det här beteendet när det gäller min fetma t ex och jag tycker att det är oerhört förnedrande. Jag FÖRSTÅR att folk vill väl men det bara bekräftar deras syn på människor när de skriver saker som: Vi överöses med bilder på vanliga kvinnor när det finns överviktiga också. Excuse me??? Jag är precis lika jävla vanlig eller ovanlig som alla andra. Don’t do me no good, tack. Om man ska göra gott kan man väl åtminstone lyssna på vad människorna man vill göra gott för tycker om det själva? Det här klippet med Morgan Freeman tycker jag belyser det jag vill få fram:

        Där får han frågan hur vi ska komma åt rasismen och han avbryter med iskalla ögon: Stop talking about it! I’m gonna stop calling you a white man and I’m gonna ask you to stop calling me a black man.

        I en annan intervju fick han den här frågan:

        Så i den kommande filmen ska du alltså spela svart president?

        Och Freeman svarar:

        Nej. Jag ska spela president. Jag ÄR svart.

        Om jag inte lyckas få dig att förstå vad jag menar nu finns det inga fler sätt jag kan förklara på. Då får vi helt enkelt enas om att vi inte kan enas i den här frågan 😉

      • WDF: jag uppfattar dig som att du tror att mitt sätt att bemöta Kim i affären var ett, för mig ovanligt sätt, att bemöta folk? Jag förstår i så fall att detta sätt att förändra sitt bemötande utefter personen som står framför en, kan uppfattas som fjäsk, alternativt förakt.

        MEN – och detta är viktigt. Vi är alla individer, dvs en del människor tilltalar aldrig kassörskan i affären och de kanske till och med är buttra och tjuriga. Om de då, för att ”höja” Kim i affären plötsligt börjar behandla henne snällt och vänligt men fortsätter att vara buttra och ignorera Ulla på Ica, så kan ju detta framstå som ett sätt att fjäska för Kim, bara för att hon inte är svenskfödd? Hade det varit tvärtom, dvs att man fjäskar för Ulla och är butter mot Kim så är det också ett sätt att behandla olika, eller hur? Kanske kan detta då bero på ens egna fördomar.

        En människa som i vanliga fall småpratar och skojar med Ulla på Ica men inte gör detsamma med Kim, bemöter ju dessa två personer på helt olika sätt och anledningen till det, behöver inte ens vara etnisk tillhörighet eller kön. Att man i det läget, bestämmer sig för att utgå från sig själv, vad som är normalt beteende för en själv, utreda av vilken anledning man bemöter dem olika och kanske därmed beslutar sig för att småprata med Kim som man gör med Ulla, innebär ju inte att man fjäskar för Kim eller särbehandlar henne? Det innebär ju bara att man beter sig som man brukar eftersom man inte har någon egentlig anledning att bemöta dem på olika sätt?

        ”Jag pratar om hur fantastiska vi känner oss när vi gör det för att vi pratat med dem för att visa för dem att de också är vanliga människor.”

        Jag lät bli att prata med Kim eftersom jag inte såg henne som en ”vanlig” människa, av anledningar som jag beskrev tidigare. När jag sedan beslutar mig för att tala med henne på samma sätt som jag talar med svenska Ulla, så innebär det ju förstås att jag är glad över att ha kommit till insikt att jag faktiskt inte bemötte dem båda på samma sätt. Det handlar ju alltså inte i det här fallet om att ”visa” Kim att hon är en vanlig människa – det handlar om att bemöta henne som jag bemöter alla andra vanliga människor.

        ”Jag har själv blivit utsatt för det här beteendet när det gäller min fetma t ex”

        Ja, över/undervikt är ju jämförbart. Om du sitter på jobbet och märker att folk undviker att be dig om hjälp eller att de bemöter dig på ett annorlunda sätt än din smalare kollega, så misstänker du att det kan ha med din övervikt att göra? Om du då märker att en kund behandlar dig, på samma sätt som hen behandlar din smalare kollega, så känner du dig antagligen mer som en ”vanlig” människa som inte blir bemött utefter hur mycket du väger?

        Exempel:
        Du jobbar i affär. En stamkund kommer in och du märker att denne sällan kommer till dig för att be om hjälp eller till och med försöker undvika din kassa men är jättetrevlig och öppen med dina smalare kollegor? Du gör kanske då antagandet att det beror på att vederbörande ogillar din övervikt? Om vi dessutom ponerar att det faktiskt ÄR din övervikt som stör kunden så ligger ju problemet hos kunden? Om kunden kommer till insikt med sitt eget förtryck och fobi mot överviktiga personer och en dag kommer fram till din kassa och börjar småprata med dig, på samma sätt som hen tidigare alltid har småpratat med dina smalare kollegor, så får man anta att kunden har påbörjat sin process att behandla er alla utefter samma förutsättningar, dvs kommit till insikt med sig själv och sitt beteende? Det kan ju faktiskt bara vara positivt för alla inblandade?

        Därifrån till att tex börja kommentera din övervikt i positiva ordalag – då blir det ju kanske en aning fjäskigt? Om kunden tex ständigt måste säga hur hen tycker att det är snyggt med ”kurvor” eller liknande? Eller om kunden är känd för att vara en butter-gök men när hen kommer till din kassa, plötsligt ändrar beteende för att hen vill visa sitt medlidande och visa att hen tycker synd om dig, pga att du är överviktig?

        Min poäng är alltså att grunden i det hela är individen. Alla människor beter sig olika, bemöter andra på olika sätt. Här måste alltså var och en granska sitt ”normala” beteende i bemötandet av andra människor, utreda vad som ev får en att bemöta människor olika och att, om det beror på ens egna fördomar, förändra sitt beteende och börja behandla alla lika. Dvs mitt normala beteende, är att småprata med kassörskan. Jag blev ”onormal” i mitt bemötande av Kim, mest pga rädsla och fördomar. Jag kom till insikt och beslutade mig för att ändra på det, dvs att bemöta Kim på samma sätt som jag brukar bemöta personalen i kassan. Det innebär alltså INTE att jag särbehandlar Kim – det innebär att jag bemöter henne på samma sätt som jag, som individ och med min personlighet, brukar bemöta folk.

      • Lider icke av någon vithetsnorm och vistas bland människor från hela världen , i alal nyanser av möjliga hudfärger hela arbetsveckorna och på fritiden med och ALDRIg hört någon beklaga sigöver visad vänlighet thailändskorna jag känner är mestadels väldigt små och mycket kramiga och smeksamma mot andra kvinnor och tycker om att bli kallade ”lilla” som för de är ett smekord liksom det är för mig som blir ”lillad” av många personer som är MYCKET mindre än jag som verkligen inte är liten.

        Jag har kvinnliga elever som ligger på lur nästan vid kopieringsapparaten som står mitt i en passage för att få sig kram av sina olika favoritlärare. En och annan manlig med Jag älskar mitt jobb! 🙂 Jag får vara precis HUR SNÄLL JAG VILL utan att det missuppfattas!

        Ju snällare, desto bättre! Hur ofta är det så?

        Vi människor olika. Man lär ju sig läsa folks kroppsspråk och attityd och undviker att tränga si på Det är självklart. Men hellre lätt missriktad välvilja för men del än ingen välvilja alls.
        Sen får man försöka avhålla sig från att krama ihjäl de taggiga. LOL

      • troubariz: eller hur? Är det ens möjligt att vara ”för snäll” mot andra människor? Det enda som kan gå galet med att vara ”för snäll”, är ju inte snällheten i sig, utan de människor som väljer att utnyttja andra människors snällhet? De som aldrig är snälla tillbaks och till och med blir elakare, ju snällare de blir bemötta?

  4. Detta handlar kanske om ”välgörenhet” i betydelsen ”göra väl” och det tycker inte jag i detta ta behöver misstänkliggöras. Skribenten är i detta fall inte självgod över sitt tilltag eller för den delen har en nedlåtande attityd utan glad att han vågade göra det som fullt naturligt de flesta länder och kulturer jorden över men lite svårt i vår del av världen att SE och BEKRÄFTA Andra.

    Jag har arbetat med flyktingar och l från hela världen i många ord och ständigt kommer detta upp hur svårt det är att ofta inte känna sig sedd eller tilltalad. hur lycklig man blir när dessa mönster någon gång bryts. Ofta säger dessa att detta görs av äldre , pratsugna människor. A match made in heaven alltså att så många invandrare hamnar i vården i det avseendet mer vana att ge uppmärksamhet och värme som många va dem är uppfostrade till att göra

    Jag började tidigt i ungdom jobba på ett ålderdomshem och i hemtjänsten och då vackert ett medvetande om hur just gamla människor inte blir sedda, berörda och sen dess har jag hela levet vinnlagt mig och att uppmärksamma just äldre vänligt närhelst jag kan. Det är ett slags ”empatisk drift” det där hos mig. Vi mår bra av att göra andra lite glada även om det bara är för ett leende eller en vänlig blick. Det är nåt biologiskt betingat i detta precis som att vi mår bättre av att klappa en katt. 🙂

    Det finns en trevlig bok om detta. ”Arvsdygden” av Nils Uddenberg.

    • troubariz: nej, jag ser inget ”välgörande” alls i detta? Det handlar ju snarare om att behandla lika, istället för att behandla annorlunda.

      Jag instämmer. Om människor som är födda i andra länder och kanske ser (mycket) annorlunda ut än ”vi”, blir behandlade som jämlika människor istället för ”de andra” så måste de ju också känna sig som helt ”vanliga” människor och som en del av detta samhälle? Hur skall man kunna integrera människor från andra länder om vi inte behandlar dem, precis på samma sätt som vi behandlar alla andra människor i det här landet? Det handlar ju ofta om rädsla, tex att man är rädd för ev språkbarriärer eller att man tror att människor från andra länder, är så mycket annorlunda än ”vi”? Vi är bara människor allihop – vad är det som är så komplicerat för vissa?

      Tack för boktipset! Jag kan ge ännu ett boktips i ämnet – ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Han beskriver hur många människor tror att de ”förlorar” något för egen del, när de är vänliga och hjälpsamma mot andra. I själva verket visar vetenskapen att vi snarare vinner på det. Det får oss att må bättre genom att hjärnan aktiveras på ett positivt sätt när vi är vänliga mot andra (kan inte förklara det bättre än så, eftersom jag inte är hjärnforskare) och det får också de vi är vänliga mot, att må bättre. Win-win för alla, utan att det kostar någon av oss någonting.

    • Fast jag ”misstänkliggör” ingenting och inte har jag sagt att någon är ”självgod” heller. Nej, det handlar om vihetsnormen. Det här är ingen anklagelse mot NBT utan en fråga som jag tycker är jätteviktig att diskutera för som kvinna och med vissa handikapp får jag själv känna på hur det är att vara den annorlunda som liksom ska ”inkluderas” så där snällt i gemenskapen ibland. Alltså tack men nej tack. Sen är det så att jag läser jättemånga texter skrivna av ”Kimmar” och de uppskattar inte alls det här tänket från oss vita. Observera att jag inte pratar om handlingen vara-trevlig-mot-kassörskan nu utan om tänket bakom. Men det är jäkligt typiskt oss vita kvinnor, som borde förstå hur det här känns, att bete oss exakt som män mot poc helt enkelt för att det är vi som är normen i det här fallet..

      • WBF: ”får jag själv känna på hur det är att vara den annorlunda som liksom ska ”inkluderas” så där snällt i gemenskapen ibland.”

        Jag förstår inte riktigt vad det är som får dig att ta illa upp av att ”snällt inkluderas i gemenskapen”?
        Det tillhör väl normalt mänskligt beteende (för många av oss iaf) att tex när det kommer in ”nya” människor i gruppen/kompiskretsen, att man ägnar dem lite extra uppmärksamhet, är mån om att få dem att känna sig välkomna så att de lättare kan känna sig hemma/avslappade? Eller missförstår jag dig helt och hållet nu?

        ”Men det är jäkligt typiskt oss vita kvinnor, som borde förstå hur det här känns, att bete oss exakt som män mot poc helt enkelt för att det är vi som är normen i det här fallet..”

        Du får jättegärna förklara för mig, vad i mitt beteende mot Kim i affären som går att jämföra med mäns förtryck mot kvinnor och vad i mitt bemötande av Kim som fick mig att framstå som ”normen”? Jag förstår inte alls?

      • Jamen varför utgår du fån att det är ”Fel” tänk utifrån en vithetsnorm? Det finns ju skröpliga äldre som blir arga när man försöker hjälp dem bära eller vill låta dem sitta ner.
        Det kan man väl inte alltid så noga vet exakt hur andra tänker. Jag gör mycket tyvärr utan att knappt hinna tänka utifrån den personlighet jag har. Detta är verkligen ett I-lands problem Usch och fy! ”Någon är extra vänlig mot mig , den jäveln .Det är nog bara för att han känner sig överlägsen.” Näääää. Jag fattar att det självklart kan finnas något nedlåtande i ”välgörenhet” och i vita människors inställning till ”den andre” när de försöker vara snälla från en maktposition. Minns en rolig scen ur Strindberg ”Röda Rummet” då två fina damer välvilligt besöker slummmen och… Men detta tycker jag INTE kan uppfattats som någon rasistisk , nedlåtande ”tanke bakom”.

      • Det här känner jag igen, troubariz! När man är snäll mot andra människor, gör någonting för dem utan att kräva någonting tillbaka, så blir många misstänksamma nästan som om de tänker ”vad är hon nu ute efter?”. Det är en mycket dålig samhällsutveckling när ”snällhet” har blivit ett lite onormalt beteende som måste ifrågasättas. Som om det inte är naturligt att vara hjälpsam och snäll mot andra? Som om det ”naturliga” är att roffa åt sig själv, utnyttja andra och den som är mest elak och har trampat över andra människor, har vunnit? Alla står och applåderar den som har ”tagit sig fram”, även om detta har gjorts med odemokratiska metoder eller kanske till och med genom att trampa ned andra i sin framfart? Hur ofta har jag tex inte hört folk säga om manliga chefer som skriker och gapar som tyranner på sin personal och förpestar hela arbetsplatsen, att de här cheferna är ”bestämda”, ”drivna”, ”kompetenta”, ”målinriktade” eller ”styr med järnhand” som om detta vore positiva egenskaper, trots att hela arbetsplatsen har blivit sjuk av chefens beteende?

        Och visst – jag har inte levt i en egen bubbla utan många gånger beklagat mig över att det inte är någon mening med att vara snäll och hjälpa andra eftersom man bara ”får skit tillbaka” osv… Här gäller det ju också att rikta sin snällhet mot rätt personer för att så att säga fostra varandra i medmänsklighet? Dvs människor som blir elakare ju snällare de blir behandlade, kan man inte längre vara snäll mot. Det går inte att belöna ett elakt beteende med snällhet – tvärtom så måste elakt beteende kväsas.

  5. Kul den har jag också läst. Jag är en ”snällhetens försvarare” för jag har sett och uppskattat ”vardagssnällhetens” betydelse väldigt mycket. Jag tycker om att läsa ”snällhets och kärleksforskning” samtidigt som jag känt mig tvungen att gräva i ondskans litteratur och forskning också.

    Nu vill jag passa på när vi ändå byter boktips så rart med varann att nämna en kärleksapostel bland amerikanska feminister Bell Hooks ”Allt om kärlek”.

    Samt Steven Pinkers tegelsten ”The Better Angels of our Nature” där han visar hur mänskligheten gått framåt moraliskt och empatiskt, hur våld och lidande trots att minskat världen runt och att civilisationsprocessen fungera och det väldigt mycket tack vare kvinnorna. Kram kram , prat, prat, titt titt och ett stort varmt leende på er!

    NÄTKÄRLEK!

    • ”Allt om kärlek”, har jag inte läst så tack för tipset, troubariz! Jag hoppas att den inte handlar om romantiserad heterokärlek a´la Hollywood?;)

      Visst har människan blivit mer civiliserad genom vår historia men samtidigt tror jag att det är ett ständigt pågående arbete att upprätthålla vår empati och medmänsklighet. Här har naturligtvis Kvinnan ett stort försprång eftersom hon i regel beter sig betydligt mer civiliserat och medmänskligt än män.

  6. Jag kan hänga med på både WDF och NBTs resonemang (tror ni missuppfattade varandra en hel del). Illustrerar med en scen ur livet:

    Åker nattbuss från Skellefteå till Stockholm. Vid femtiden på morgonen stannar bussen vid ett nattöppet fik för chauffören ska ha sin lagstadgade rast. Passagerarna går in, köper fika och sätter sig vid VARSITT bord. Tycker jag är svenskfånigt värre och sätter mig vid ett bord där det redan sitter någon. Vilket är en kille med afrikanskt utseende. Vi hade en trevlig konversation som är ett ämne för ett eget inlägg, satt inte med varandra på bussens vidare färd men vi sa hej då när vi skildes åt på Cityterminalen.
    Så varför valde jag att sätta mig bredvid just honom? Det kan ha berott på, som WDF tänker: att jag valde att prata med just honom ur ett vithetsnormsperspektiv. Eller som NBT tänker: att jag valde att sätta mig där för att han var närmast/verkade mest intressant som person/whatever och att jag sket fullständigt i hur han såg ut. Eller kan jag ha valt att sätta mig där för att vi delar ett utanförskap? Kan jag ens avgöra det? Jag vill förstås tänka att jag pratade med honom för att han verkade vara den mest intressanta att dela en halvtimme med just då, de övriga passagerna tycktes mest bestå av äldre generationen svenskar med ett tydligt ”lämna mig ifred”-budskap skrivet över hela sig och att det inte på något vis hade att göra med hans hudfärg/kön att göra. I vilket fall som helst var han glad att vi pratade bort en stund. Jag var den andra personen som hade varit trevlig mot honom sedan han kom till Sverige två år tidigare. Den första var kvinnan han köpte bussbiljetten av…

    • Calle: Jag tror också att det handlar om missförstånd mellan WDF och mig. Om jag tex hade påbörjat min konversation med Kim med orden:

      – ”Var kommer du ifrån?”

      ….eller liknande så förstår jag att WDF menar att detta liksom riskerar att ”peka ut” Kim som inte tillhörande gruppen. Hon ser inte ”vanlig” ut och det påpekar jag. Nu påbörjade jag dock min konversation på ett, för mig, fullständigt normalt sätt – ”Oj, vad du är förkyld”. Om jag dessutom hade påbörjat min konversation med Kim, enbart av den anledningen att hon inte är svenskfödd så förstår jag att WDF kanske ser det som ”onormalt fjäsk”. Men det gjorde jag inte – jag påbörjade en, för mig, fullt normal konversation med en kassörska i affären. Varken mer eller mindre. Jag tror förstås att Kim blev mycket gladare över min uppmärksamhet, än hennes kvinnliga svenska kollega skulle bli, som ser kunders ”småprat” med henne som någonting helt naturligt, medan det för Kim inte är lika naturligt att folk börjar småprata med henne.

      Ditt exempel är lysande och jag tänker – hur vill ”vi” dvs ”svenskar” själva vilja bli bemötta när vi åker utomlands, där vi inte är ”normen”? Om jag tex åker till Japan där mitt språk och utseende är avvikande? Skulle jag bli heligt skitförbannad om någon försöker ta kontakt med mig, frågar mig var jag kommer ifrån eller väljer att slå sig ned bredvid mig på fika-rasten för att prata skit en stund? Nej, precis som ditt fika-sällskap, skulle jag bli glad om någon vågar bryta den ”osynliga” isen, dvs ”isen” som ofta bara består av att vi har olika hudfärg, hårfärg eller ögonfärg.

      Jag tar på mig skulden för att jag kanske inte förtydligade detta bättre i inlägget, dvs att WDF kanske uppfattade det som att detta ”småprat” var något som jag gjorde av ren ”barmhärtighet” och inte något som jag normalt gör i affären, på banken eller på apoteket. Självklart är jag också intresserad av människors olika livserfarenheter och människor som är födda i andra länder har ofta många intressanta saker att förtälja.

      Tack för att du delade med dig av ett trevligt minne, Calle.

  7. Jag tänker tillbaka på hur det var innan internet. Hur skapade jag mina nätverk då? Det är visserligen snabbare idag med internet men hur gjorde jag? Det har jag nästan glömt bort och jag får tänka ordentligt.

    Jag hade en dagstidning och en telefon med Telia för det fanns inget annat då på 1970-talet och det var genom att läsa och höra från andra och att då leta i telefonkatalogen, den tjocka tegelstenen som kom varje vår och låg i svalen.

    Jag hade kontakt med den amerikanska kvinnorörelsen, tyska och danska och jag gick med i Grupp 8 och därigenom blev det ännu fler kontakter. Jag startade Grupp 8 i en liten stad i Skåne, skrev insändare i dom flesta skånska tidningar och hela Skåne var i uppror och jag fick ännu fler kontakter o.s.v. Visserligen några dödshot och massor av brev och jag fick skaffa mig hemligt telefonnummer då folk ringde jämt och alla var inte positiva men dom flesta.

    När jag behövde mer adresser gick ner till det magnifika postkontoret vid Centralstationen i Göteborg (det som idag är ett hotell av tvivelaktig karaktär) klätt i mörk träpanel, vackert stengolv, högt i tak med vackra lampor och kanske 20 kassaluckor och där fanns de flesta telefonkataloger även från den stora världen och där fanns några vackra telefonhytter.

    Faktum är att jag längtar tillbaka dit.

    Och jag skulle inte sakna internet ett vitten om det kraschade fullständigt. Faktum är att jag längtar dit.
    😀

    • SQE: det är inte klokt egentligen, hur fort allting har utvecklats och frågan man kan ställa sig är: har vi (maktmännen) verkligen hunnit med och framför allt – har vi (maktmännen) verkligen hunnit tänka efter, vad denna snabba utveckling ger för typ av samhälle/värld? Har vi (maktmännen) hunnit fundera ordentligt över konsekvenser, andra möjliga alternativ osv och då talar jag inte bara om internet utan om hela samhällsuppbyggnaden under 1900-talet. Svaret är nej.

      Här står vi nu med miljöförstöring, en världsekonomi i gungning och med ett pengasystem som med all sannolikhet inte kommer att fungera i det långa loppet. Här står vi med våra nedgrävda elkablar och här står vi med våra nedgrävda avlopp som rinner rakt ut i våra vatten. Här står vi med våra asfalterade vägar, förorenade luft och besprutade mat. Här står vi nu med ett internet, till stora delar kraftigt censurerat där de mest sjuka tankar hos män.niskor får flöda fritt och ett internet som också har blivit forum för stark propaganda.

      Visst finns det positiva saker med internet men jag håller nog ändå med dig, SQE. Jag skulle bli glad om hela internet kraschade ihop.

  8. Jag hänger med på både NBTs och WDFs argument, och jag tyckte också det störde mig när jag läste inlägget hur du beskrev kvinnan, med mörkare hy osv… jag menar att det bäddar ju för att skilja på personer när man tar avstamp i deras utseende. Kanske hade detta kunnat skrivas utan att ta med kvinnans utseende, eller att hon var från Thailand?
    Sen ska jag skriva till NBT också, att även du i denna diskussion, samt även jag, tar ju plats från rasifierade från att beskriva hur de faktiskt känner. Men det är svårt. Jag vill vara med och diskutera detta för att förhoppningsvis utvecklas själv, samtidigt som att vi alla vita har en helt annan syn och andra erfarenheter än rasifierade.
    Kanske måste vi granska oss själva, såsom vi önskar att de som förtrycker oss gjorde.
    Sedan om snällhet; det tycker jag inte ska förkastas, jag älskar snällhet och när människor är snälla! Men jag tycker nog det är en diskussion skild från den om rasifierade kvinnor 🙂

    • helena: det är väl nästan omöjligt att få fram i en text, att en människa är från ett annat land om man inte får nämna utseendet som annorlunda än vårt eller skriva vart hen kommer ifrån eller ens skriva att vederbörande inte är född i Sverige? Allt som kan ”peka ut” människor som ”de andra” kan vi helt enkelt inte säga/skriva? Själva poängen med inlägget hade nog varit omöjligt att få fram i så fall?

      Jag tycker inte att jag beskriver hur Kim känner? Jag skriver bara att Kim var glad och det är väl inte så svårt för en utomstående att avgöra om människan framför en är glad, ledsen eller sur?

      Jag kan hålla med om att snällhet och vänlighet på ett sätt, är en diskussion för sig. I detta inlägg hade det betydelse eftersom jag var vänlig mot Kim och småpratade med henne i affären, inte pga att hon är från Thailand utan pga att det är sådan min personlighet är i normala fall. Jag är snäll och vänlig och småpratar gärna med människor, helt enkelt;)

  9. Jag kanske missförstod poängen i inlägget; att folk behandlar hen annorlunda för att hen är mörkhyad, men att du var snäll mot hen p.g.a. är snäll mot alla människor? Då hade det ju räckt att skriva att andra behandlar hen annorlunda t.ex…
    Hm nej här menar jag snarare att man kan ju aldrig veta hur en rasifierad person känner inför denna text, kanske inte just Kim specifikt 🙂

    • helena: Ja, jag bemötte Kim annorlunda än vad jag normalt bemöter kassörskor, precis som många andra människor gör, som handlar i affären.

      ”Jag har, som de flesta andra, bara packat upp mina varor på bandet under tystnad, betalat och gått ut.”

      Det är alltså inte ”normalt” för mig att, när affären är helt folktom, packa mina varor under tystnad och gå ut. Jag brukar alltid säga några ord till kassörskan/kassören men jag undvek att göra det med Kim, mest pga rädsla för att inte kunna förstå henne eller att kunna göra mig förstådd. Jag särbehandlade alltså Kim till en början men bestämde mig för att ändra på det.

  10. Aha ok, nu kommer poängen fram för mig bättre. Jag tycker det är jättebra att du såg ditt eget beteende och ändrade på det. En önskar att fler gjorde det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s