Feministpeppen är här!!!

Jag och bloggsystrarna When Darkness Falls och Calle har funderat på hur vi skulle kunna lyfta fram andra feministiska bloggar, de som inte är stora och kända men som delar vår feministiska kamp. Tillsammans är vi starka och tillsammans gör vi skillnad!

Så kom tanken på Feministbloggpepp. Det innebär att vi varje vecka peppar några bloggar lite extra. Läser, kommenterar, länkar och sprider. Har en inte tid och ork att skriva kommentarer kan en ändå besöka bloggen så ofta en kan så att den kommer högre upp på topplistorna och samtidigt förhoppningsvis puttar ner de antifeministiska och rasistiska bloggarna från listan.

Varje tisdag kommer vi att presentera fyra bloggar som vi hoppas att vi alla hjälps åt med att uppmärksamma. Förhoppningsvis kommer det också vara bloggar som du gillar och fortsätter att besöka. Den här veckans bloggar är – tada! –

Moralfjant

Oxhen

Cirque du Sedell

Jaylazkar

Läs mer här:  http://calleism.wordpress.com/feministbloggpepp/

Nu kör vi!

Annonser

15 thoughts on “Feministpeppen är här!!!

    • Emma: jag känner inte till Moralfjant så värst mycket, eftersom jag aldrig har följt hennes blogg.

      Jag har läst inlägget som du länkar till tre gånger eftersom jag, precis som du, blev lite illa berörd första gången jag läste det. Moralfjant kan bara svara för vad hon själv skriver men jag tolkar nog inte inlägget som att hon vill ”normalisera” självskadebeteenden, utan snarare som att hon vill avdramatisera anhörigas och andra människors ofta upprörda känslor kring de drabbades beteende.

      Nu är jag kanske inte rätt person att uttala mig i frågan eftersom jag inte själv har drabbats av självskadebeteende och inte heller har några nära anhöriga som har gjort det. Jag kan ändock förstå din poäng, om jag liknar den tex med debatten kring våldtäktsoffer och vissa kvinnors påstående att ”våldtäkt inte behöver vara så farligt”. För kvinnor då.:(

      För att undvika missförstånd kring hur Moralfjant verkligen menar, tycker jag nog att du skall ställa frågan direkt till Moralfjant. Om du inte redan har gjort det, vill säga?

      • Bra svarat, NBT. Jag läste också det inlägget och jag tror jag förstår vad hon menar. Om en känner att en inte gör det är det alltid bra att helt enkelt fråga.
        Det är lätt hänt att en missförstås av de som läser ens blogg, det är jättesvårt att skriva så att alla förstår precis vad en menar. Om en inte talar om att en inte hänger med i resonemanget ger en heller inget utrymme till ömsesidig förståelse. Kommer ihåg en diskussion jag hade efter något jag skrivit där jag och en som kommenterade missförstod varandra nio nivåer djupt i kommentarerna men till sist insåg att vi tänkte likadant.
        Ge varandra en chans, helt enkelt. 🙂

  1. Ja, visst är det bra att försöka vara förstående och ödmjuk inför tolkningar. I många avseenden, men inte i hur hög utsträckning som helst. Jag vet inte hur många gånger jag, och säkert många andra kvinnor, tvingat sig till att ha förståelse för (och dialog kring) olika typer av, för oss själva skadliga och destruktiva resonemang. (Och ja, jag menar att den ståndpunkt som utgår från att det är positivt och utan vidare ”hjälpande” att tillfoga skada på min egen kropp, är en destruktiv syn på mig och ett oetiskt förhållningssätt till en stödsökande). Och jag vet inte hur många gånger jag tvingat mig att diskutera den typen av saker för att jag känner att det är mitt ansvar att göra det. Men alldeles för ofta har det bara lämnat mig med panik och ångest eftersom förståelsen i de allra flesta fall har uteblivit för båda parter och jag endast triggats.
    Så jag vill inte längre diskutera det jag ser som ett direkt kränkande. Det valet är en befrielse för mig. Vill ni som inte har en personlig historia som min, diskutera med bloggaren så kan ni ju göra det, utifall ni är intresserade av att förstå bättre (om ni nu blev provocerade) eller om ni tycker det finns ett behov av någon motbild.

    Så ja, jag har funderat på att skriva till henne men insett att jag inte har ork. Jag ser det inte som min uppgift att göra det på bekostnad av mitt psykiska välmående . Jag skrev här eftersom jag tycker detta är en bra blogg med en del vettiga synpunkter. Jag kommenterade eftersom jag kände ett behov att lyfta upp detta i ett sammanhang jag har förtroende till, i ett fall som detta där bloggaren promotas. Jag vet inte vad jag tänkte mig, jag kände iallafall ett behov av att belysa. Att inte låta det stå helt oemotsagt.

    Jag kommer inte diskutera mer efter detta inlägg av ovan nämnda skäl.
    När jag nu är igång känner jag dock ett behov av att förklara mig innan jag drar mig tillbaka från diskussionen.

    Vad jag menar är att jag svårligen kan tolka detta, att säga att det är bra att man självskadar för att ”hjälpa sig själv”. Att jag inte kan tolka det som något annat än normalisering. Iallafall menar jag att det blir det (normaliserande) i praktiken, oavsett intentionen. För mig är det intressanta kanske mer vilket budskap och vilka signaler det sänder ut än bakomliggande intentioner, eftersom det handlar om verkliga människor (kvinnor) man sänder dessa budskap till. Människor av kött och blod som förtjänar bättre. Intentionen blir inte så intressant för mig då. (Och, ja enligt Sofia Åkerman finns det troligtvis en koppling mellan självskadebeteendens ökade spridning och den normalisering av sådana beteenden som finns i en del unga kvinnors umgängeskretsar, så jag tror det är relevant att fundera över vilka signaler som man sänder ut). Om inte detta är normaliserande undrar jag vad som skulle kunna anses vara det. (tänk er tex den feminist som skulle säga till en person med ätstörning ”vad bra att du svälter dig för att hjälpa dig själv” med det bakomliggande resonemanget att många anorektiker mår bättre av självsvält för stunden, samt att ätstörningen är ett symptom på ett bakomliggande sjukt samhälle samtidigt som stigmatiseringen av anorexia behöver motarbetas. Min gissning är att en sådan hållning till ätstörningar aldrig ens skulle kunna artikuleras av en feminist. Men vad vet jag)

    Man kan inte bara se det bakomliggande som ett problem, det blir, i bästa fall naivt. Men även ett respektlöst sätt att behandla de drabbade på. Även symptomen behöver erkännas som skadliga. Självklart är det viktigt att inte stigmatisera vilket jag förstår är bloggarens intention, men det blir provocerande missriktat… Att personer som självskadar bör bli bemötta med förståelse är inte desamma som den extremhållningen. Ingen inom psykiatrin jag träffat stigmatiserar men för den skull bemöter de inte långt så när på det sättet, just eftersom det är olämpligt. Och just därför att praktiserandet av ett sådant bemötande och attityd är likgiltigt inför den kunskap som faktiskt finns om man verkligen är intresserad av dessa kvinnors verklighet, blir det provocerande. Att man själv utformar sina egna metoder för att bemöta självskadande. Ingen ska behöva höra de orden om något de gör i desperation.

    För mig (och jag är inte ensam, har pratat om just detta inlägg med vänner med samma problem) blir ”vad bra att du självskadar” ett hån. För att en person som skadar sig gör det i ett sista desperat försök att orka med sin tillvaro. Eller om man gör det av självhat, vilket är vanligt, så är det ett enormt problem om man får sin självutplånande självbild bekräftad. Kvinnor behöver inte mer sådan bekräftelse.

    Okej, nu ska jag inte ta över din blogg mer. Kände mig bara tvungen att skriva detta och med det drar jag mig antagligen ur vidare diskussion.
    väl mött

    • Emma: tack för att du tog dig tid att förklara vad du menar.

      ”Och jag vet inte hur många gånger jag tvingat mig att diskutera den typen av saker för att jag känner att det är mitt ansvar att göra det.”
      ”Så jag vill inte längre diskutera det jag ser som ett direkt kränkande.”

      Jag tror att jag förstår exakt vad du menar för så har det alltid varit för mig som feminist, i olika debatter. Man orkar helt enkelt inte ta debatten ibland. Som i ditt fall – du är själv drabbad och du mår sämre av bloggarens inlägg och kanske ännu sämre om du lämnar debatten utan att ha blivit förstådd?

      ”Jag kommenterade eftersom jag kände ett behov att lyfta upp detta i ett sammanhang jag har förtroende till, i ett fall som detta där bloggaren promotas. Jag vet inte vad jag tänkte mig, jag kände iallafall ett behov av att belysa. Att inte låta det stå helt oemotsagt.”

      Jag hoppas verkligen inte att du känner dig påhoppad här och att du givetvis är fri att säga vad du tycker i min blogg och särskilt då jag är med och puffar bloggaren i fråga. Jag tycker att det är bra att du gjorde mig och andra, uppmärksam på inlägget. Jag vill bara understryka här, att jag förmodligen inte instämmer i allt som de här bloggarna skriver och jag har dessutom bara följt två av dem – Oxhen och Jaylazkar. Det här är en gemensam ansträngning av oss för att öka trafiken på feministbloggarna.

      ”Jag kommer inte diskutera mer efter detta inlägg av ovan nämnda skäl.”

      Det hoppas jag verkligen att du gör eftersom jag själv inte har någon kunskap om självskadebeteenden. Jag har iofs inte skrivit så mycket om det i bloggen men jag kanske skulle göra det eftersom jag vet att många tjejer drabbas.

      ”Om inte detta är normaliserande undrar jag vad som skulle kunna anses vara det. (tänk er tex den feminist som skulle säga till en person med ätstörning ”vad bra att du svälter dig för att hjälpa dig själv””

      Som jag skrev tidigare, förstår jag mycket väl hur du menar. Det går att likna med tex de feminister som förespråkar att ”våldtäkt inte behöver vara så farligt” eller som förespråkar BSDM. De verkar inte ha grepp om, vilka signaler de sänder ut och hur de bidrar till ”normaliseringen” av allt detta. Jag tycker också att många ”tyckare” behöver tänka igenom både en och två gånger, i synnerhet när de tycker till om så pass allvarliga saker som tex självskadebeteende, våldtäkt och sexuellt våld mot kvinnor, innan de publicerar.

      ”Även symptomen behöver erkännas som skadliga. Självklart är det viktigt att inte stigmatisera vilket jag förstår är bloggarens intention, men det blir provocerande missriktat…”

      Jag instämmer i att symptomen är skadliga, att det är viktigt att inte stigmatisera och jag erkänner att jag själv reagerade med obehag över inlägget. Å andra sidan kan jag inte tala i sak åt Moralfjant och jag vet inte vad hennes egentliga avsikt med inlägget var. Det kan tolkas på olika sätt och efter att ha läst inlägget fler gånger, insåg jag att det också kan tolkas som att hon menar att det är viktigt att inte stigmatisera. Det kan också tolkas som att hon menar att det är en ”hjälp” att skada sig själv (för att må bättre) och det synsättet kan förstås också tolkas som en normalisering av hela beteendet. Vi kommer inte att få något svar eller kunna bringa klarhet i detta, om vi inte ställer frågan till den som skrev inlägget.

      ”Okej, nu ska jag inte ta över din blogg mer. Kände mig bara tvungen att skriva detta och med det drar jag mig antagligen ur vidare diskussion.”

      Du får skriva hur mycket du vill i min blogg, Emma. Jag tackar för att du gjorde mig uppmärksam på inlägget och att du förklarade din ståndpunkt så utförligt. Du kanske kan tänka dig att skriva ett gäst-inlägg i min blogg om självskadebeteende? Det är ju något som jag själv aldrig har skrivit om eftersom min kunskap är för dålig samt att det, som vi ser här, är ett mycket känsligt ämne att skriva om.

      • Hej igen nbt!
        Inte vågat kolla kommentarerna här förrän nu, ville inte riskera trigga mig.
        Men tack för era svar! Blev glad av dem båda ❤

        "Jag hoppas verkligen inte att du känner dig påhoppad här"

        Nä, det känns som det blev en bra diskussion. Jag blev glad av att titta in här och se era kommentarer. Jag hoppas inte heller jag är för offensiv vilket jag nog kan bli ibland.
        Ang att man inte kan veta vad som var avsikten så har jag redan sagt min åsikt om tolkningen. Avsikten kan man aldrig någonsin veta. Man kan tolka saker på oändligt många sätt. Alltid. Man får resonera kring vad man tycker är en rimlig tolkning. Ibland brukar man ju dessutom prata om tolkningsföreträde vilket ju faktiskt är en helt annan sak än avsikt (sen kan jag tycka att det inte är ett helt oproblematiskt begrepp, för om jag tillhör en viss utsatt grupp och gör en viss tolkning, hur kan då mitt tolkningsföreträde gälla när andra utsatta kan göra helt andra tolkningar?) Jag kände mig hursomhelst kritisk till innehållet utifrån den tolkning jag tyckte verkade relevant som jag tror jag har redogjort för ganska väl.

        "Som jag skrev tidigare, förstår jag mycket väl hur du menar. Det går att likna med tex de feminister som förespråkar att ”våldtäkt inte behöver vara så farligt” eller som förespråkar BSDM. De verkar inte ha grepp om, vilka signaler de sänder ut och hur de bidrar till ”normaliseringen” av allt detta."

        Kan inte annat än hålla med dig till hundra procent där.
        Sånt där gör mig rädd. Jag tycker det är ett stort problem att många (och då pratar jag mer generellt) samhällsdebattörer av olika slag, som tex de feminister du nämner, uttalar sig om det ena och andra på vad jag uppfattar som ett slentrianmässigt konstruktivistiskt (?) sätt, mer eller mindre obrydda av realism. (All vetenskap är generell och det finns alltid undantag, det kan vara viktigt att påminna om det och det finns poänger med att titta på konstruktioner av verkligheten men inte BARA. Det blir farligt. Utsattas systematiska erfarenheter måste tas tillvara utan att undantagen görs till ngn slags regel eftersom "allt är relativt". De som säger så om exempelvis våldtäkt borde fråga sig hur mkt man egentligen ska fokusera på dessa undantag tkr jag… Tror det har att göra med det tyckandet du nämner. Det skrämmer mig enormt att det relativiserande tänkandet smugit sig in i feminismen på en del håll och tyvärr också samhällsvetenskapen. Okej, lite off topic här nu).

        "Jag tackar för att du gjorde mig uppmärksam på inlägget och att du förklarade din ståndpunkt så utförligt. Du kanske kan tänka dig att skriva ett gäst-inlägg i min blogg om självskadebeteende? "

        Tack själv, glad att det blev en diskussion och mycket glad för era förklaringar. Och tack också för erbjudandet 🙂 jag kanske kan göra det framöver men måste fundera på hur 🙂 Har en del projekt nu.
        mvh
        Emma

      • Emma: så skönt att du hör av dig igen. Var lite rädd för att du hade tagit så illa vid dig, att du inte tänkte komma tillbaka hit mer eller än värre – att du blivit triggad av debatten…

        ”Jag kände mig hursomhelst kritisk till innehållet utifrån den tolkning jag tyckte verkade relevant som jag tror jag har redogjort för ganska väl.”

        Det gjorde du verkligen! Moralfjant (och jag) har ju förstått nu, tack vare dig och ditt mycket kloka och genomtänkta resonemang! Jag är så glad att du tog mod till dig och protesterade mot inlägget.

        ..”som tex de feminister du nämner, uttalar sig om det ena och andra på vad jag uppfattar som ett slentrianmässigt konstruktivistiskt (?) sätt, mer eller mindre obrydda av realism.”

        Det verkar som om vi har exakt samma åsikt om detta? Jag förstår inte alls varför feminister fokuserar på att få mäns våldtäkter att framstå som ”inte så farliga” (för kvinnor och barn) eller att få våldsamt, förnedrande och skadligt hetero-sex, mäns anala penetration av kvinnor osv att framstå som något positivt för kvinnor? Vilket budskap sänder de ut och vad blir effekten? Denna inbillade ”sexuella frigjordhet” bland vissa kvinnor och till och med feminister, är faktiskt nästan lite skrattretande.

        …”jag kanske kan göra det framöver men måste fundera på hur..”

        Du får fundera hur länge du vill, Emma. Du kan bara slänga in en kommentar här om/när du känner dig redo att skriva ett gästinlägg i min blogg.
        Tack snälla Emma för att du tog dig tid att förklara för oss alla! Ta hand om dig så länge!
        Varmaste hälsningar,
        /NBT

    • Emma! Tack för dina kommentarer. Jag hoppas att det inte gör nåt att jag svarar här (har full förståelse för att du inte vill kommentera hos mig).

      Jag har sett över det inlägg du kritiserar och insett att det faktiskt är rätt dåligt formulerat av mig, det ser faktiskt ut som om jag typ försöker promota självskadebeteende. Jag överdrev min ”positivitet” inför det hela, egentligen säger jag inte ”fan vad bra av dig!” som svar. Det var ett fjantigt sätt att väcka intresse hos läsarna. Det jag menar är att jag lyfter fram självskadebeteendet (som ju är en reaktion på ångest i många fall) som något tjejen gör för att överleva, och peppar henne inför att hon försöker åtgärda sin situation – innan jag leder in på det destruktiva i det beteendet. Min uppfattning är att en måste förstå att självskadandet fyller en viktig funktion (att dämpa ångest) och en kan inte bara fördöma eller förbjuda själva beteendet utan måste isåfall prata om alternativa strategier.

      Andra personer som själva sjävskadat som har hört mig diskutera detta har själva hållt med (och därav har jag trott på det) och sett att allas fördömande av att de skär sig bara leder till att de döljer beteendet. De önskade att många såg bakom beteendet, till känslorna som ledde fram till det istället.

      Efter dina kommentarer så har jag förstått att jag måste förtydliga detta inlägg så att det inte tolkas som ett uppmuntrande av självskadebeteende. Tack!

      • Och hej moralfjant! (om du nu ser detta såhär tusen år senare alltså)

        Tack för ditt svar!

        ”Jag hoppas att det inte gör nåt att jag svarar här ”

        Det går jättebra 🙂 jag var rädd att skriva i dina kommentarer bl.a. för att jag tyckte inlägget kändes för avlägset min världsbild för att någonsin kunna mötas och sen har jag fått så mkt oförståelse förr när jag försökt prata om liknande saker. Men det låter som du kan diskutera schysst.

        ”Jag överdrev min ”positivitet” inför det hela, egentligen säger jag inte ”fan vad bra av dig!” som svar. Det var ett fjantigt sätt att väcka intresse hos läsarna. Det jag menar är att jag lyfter fram självskadebeteendet (som ju är en reaktion på ångest i många fall) som något tjejen gör för att överleva, och peppar henne inför att hon försöker åtgärda sin situation…..”

        Tycker inte det är bra att uttrycka sig kontroversiellt bara för att. Jag trodde du sa så till dem självskadande tjejerna och jag blev jätteledsen. Men, det är ju bra att du inte skriver så till dem. Jag tycker precis som du också är inne på, att det verkligen är viktigt att peppa till att prata om det samt uttrycka förståelse för att det finns en massa olika anledningar till varför man gör det. Som du absolut verkar vara bra på, och det är super! Den förståelsen är värdefull. Många stigmatiserar ju tyvärr jättehårt och det är ett stort problem. Jag fick dock uppfattningen av att du sa att BETEENDET var bra, som du de facto skrev att du sa till tjejerna. Sen skrev du ju även i inlägget att självskadebeteende jämt ska ses som något som är ett enormt problem som måste jobbas bort och bör behandlas, som om det vore något överdrivet att det betraktas så! Well, det ÄR ett problem. Det BÖR ses som ett enormt problem som bör behandlas. Det är tack vare att det har börjat ses som ett stort problem som exempelvis denna stora nationella satsning dragits igång: http://www.nationellasjalvskadeprojektet.se/ ! Det är ju helt fantastiskt, tycker jag att denna kvinnoepedemi (får man väl ändå säga) till sist börjat tas på allvar tack vare att driftiga eldsjälar som exempelvis Sofia Åkerman kämpat röven av sig för att det ska ses som det stora problem det faktiskt är. Därför blir jag ganska provocerad när folk bara tycker det bakomliggande är ett problem. Jag tycker det är förenklat. Jag tror det är både det bakomliggande OCH själva självskadehandlingen som är ett problem. Och jag vill även påstå att det i många fall kanske främst är handlingen som är ett problem. För känslorna kan hanteras helt annorlunda och riktas på helt andra sätt än mot en själv, och i de fallen är det ens destruktiva sätt att hantera och uttrycka dem som faktiskt är problemet, tycker jag. Det kan man få hjälp med.

        Jag vet inte heller om det är helt fel att uttrycka oro för beteendet. Det kan ju vara att man bryr sig och visar att man tkr personen är värd bättre, men det måste göras lugnt och tryggt. Man vill inte att personen ska sluta prata om det heller så det är en fin balansgång och jag tkr absolut du har en hel del mycket vettiga tankar kring de aspekterna av det som sagt. Det är inte enkelt.

        Ang att andra självskadande personer hållit med om inlägget så finns det säkert massa olika åsikter bland självskadare. Det jag skriver är ju bara min åsikt och man får förhålla sig hur man vill till den såklart, vad man själv tkr är rimligt (även om jag hoppas man håller med i det väsentliga). Men jag tror inte jag är ensam om den åsikten, jag kan tänka mig att de som inte håller med i den här sortens frågor lätt hänt blir ledsna och håller sig undan. Om man tkr det är jobbigt och triggande, provocerande osv orkar man ofta inte diskutera heller.

        Sist tror jag det är viktigt att komma ihåg; Har man ett etablerat självskadebeteende behöver man professionell hjälp. Sen kan man ju såklart aldrig tvinga någon att vilja ha hjälp heller men på ett respektfullt sätt bör man enligt min åsikt uppmuntra att det finns hjälp att få (och kan ju vara bra att då också säga att det är ett långsiktigt projekt att bli av med det beteendet och klara att hantera känslorna bakom).

        Shit vad långt det alltid blir… man kan säkert diskutera vidare en del fram och tillbaka också om man vill det. Så länge jag slipper bli triggad för hårt är jag öppen att diskutera vidare om ngn är intresserad av det, när jag orkar då 😛
        Jag tackar för era svar igen !

        mvh
        Emma

  2. Och förresten: tips på blogg om självskadebeteende:
    http://shedoblogg.blogspot.se/

    Tkr själv också boken självskadande beteende av Svein Överland är bra, sen menar jag inte att alla måste läsa en massa om det men jag måste absolut säga att jag gillade den.

    • Emma: tack snälla! Vi som är novisa på området måste uppenbart läsa på om fenomenet självskadebeteende, eftersom det är något som tycks drabba främst unga tjejer, kanske i allt högre utsträckning… Det är sorgligt att det skall behöva vara så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s