Har du makten över dina tankar?

Det har varit en aning jäktigt här i några dagar så bloggandet har tyvärr blivit lidande. När jag inte har bloggat på några dagar så är det som om allting ligger och bubblar i hjärnan och jag har till slut så mycket att skriva om, att jag knappt vet i vilken ände jag skall börja. 😉

Just nu funderar jag mycket över Fannys inlägg om att inte vara fri. Fanny skriver:

”Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd.”

”Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara.”

Jag tror att det svåra är, som Fanny skriver, att kunna se VAD DET ÄR som får en att känna sig ofri. Vad är det som gör, att det känns som om en har blytunga bojor kring fötterna ? Vad är det som gör, att en känner sig tvingad till saker och ting? Vad är det som gör, att en känner sig hindrad att leva sitt liv fullt ut och bara vara lycklig? Vad är det som gör, att främst vi kvinnor och barn mår dåligt i den patriarkala världen?

Framför allt – vad kan man själv göra åt sin ofrihet?

Idag är jag en genuint lycklig och glad kvinna, även om livet naturligtvis alltid innebär diverse ”gupp” på vägen som kan få mig att må sämre i perioder. Jag har lärt mig att acceptera detta eftersom det helt enkelt är en del av livet. Jag tillåter mig själv att få må dåligt i perioder, att låta det onda ”verka ut” i sin egen takt och jag tillåter mig själv, att inte alltid behöva vara ”på topp”.

Mitt liv har inte alltid sett ut så. Under en period av mitt unga liv (mellan 20-25-årsåldern), kan man nog säga att jag blev/var ganska deprimerad. Jag funderade mycket över vad livet var tänkt att gå ut på? Vad var meningen med livet egentligen och hur skulle mitt liv se ut i framtiden? Samtidigt led jag av en smärre ätstörning som lyckligtvis inte hann utvecklas till något värre, men man kan säga att jag under en period ägnade mig åt själv-svält i kombination med mycket hård fysisk träning. Denna ätstörning var förstås en bidragande orsak till min olycka, eftersom svält skapar ett tillstånd i kroppen som gör människor deprimerade, håglösa och gör att de inte kan tänka klart.

Hur kunde jag gå ifrån att vara en högpresterande, glad, ganska bekymmerslös och livsglad tjej till detta? Det fanns flera orsaker som verkade i kombination, så att säga. Jag hade på den tiden en mycket elak pojkvän som fann något slags nöje i att nedvärdera mig, förnedra mig verbalt och som visade på alla sätt, att han inte tyckte att jag var värdig honom. Jag kom ut i arbetslivet och blev utsatt för mycket grov sexism av män, samtidigt som jag blev ålagd ett ansvar som var alltför betungande för en så pass ung tjej. Jag fick nämligen jobb efter skolan på ett mindre företag som ägdes av två män och då min ene chef blev allvarligt sjuk i en stroke, blev jag ålagd att ta över alla hans arbetsuppgifter och allt hans ansvar.

Vad gjorde jag?

Jag adresserade problemen. Jag insåg att min pojkvän var en bidragande orsak till mitt dåliga mående, beslutade mig för att ge honom på nöten och jag sade upp mig från mitt jobb. Jag ägnade mycket tid åt att fundera kring mitt liv och hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag funderade över vad som gör mig lycklig respektive olycklig och jag bestämde mig för att ta makten över mitt eget liv, åtminstone allt det som jag själv har möjlighet att styra över. Jag var noga med att isolera mig från andra människor, för att inte riskera att låta mig påverkas i negativ riktning, under tiden som jag funderade. Jag undvek framför allt män i mitt liv eftersom många män har en märklig önskan om att vilja påverka en, i en riktning som bara gynnar dem själva på ett eller annat sätt. Jag lärde mig allteftersom att adressera problemen som uppstod och jag gjorde vad jag kunde, för att eliminera dem. Var det t.ex en eller flera personer i min närhet som fick mig att må dåligt på något sätt så sade jag upp bekantskapen utan vidare diskussion. Var det personer i min familj som kände behov av att hela tiden tala om min vikt och mitt utseende med mig så sade jag klart och tydligt ifrån, att jag inte var intresserad av att höra deras åsikter om hur jag såg ut. Jag bestämde mig framför allt för att ta makten över mina egna tankar och jag insåg att ingen annan människa än jag själv, faktiskt hade möjlighet att styra de tankar som jag tänkte om mig själv (och andra).

Ta makten över dina egna tankar. Om du inte ens har makt över dina egna tankar – vad har du då makt över?

Helt fri, kände jag mig först den dagen då jag insåg att män och mäns åsikter om mig inte hade någon som helst betydelse för mig och mitt liv. Varför skulle det ha det? Jag hade inga som helst behov av att leva med en man, dela min sexualitet med en man eller bilda familj med en man, snarare framstod detta sätt att leva som rena rama mardrömmen för mig. Något som för gott, skulle suga ur mig all min livsglädje och all min livsenergi. Så varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om vad män tycker om ditt och datt eller vad män tycker om mig, mitt utseende och mitt sätt att vara? Hur mycket onödig tid av mitt liv, hade jag inte spillt på att försöka framstå som en, av män skapad illusion/fantasi om hur kvinnor skall se ut, vara och agera? Jag dejtade förvisso en del män men jag hade från början bestämt mig för att inte ägna mer tid av mitt värdefulla liv åt att uppfostra män i hur man behandlar andra människor (läs: kvinnor) med värdighet och respekt. Det fick de kvinnor ägna sig åt, som av någon märklig anledning ville ödsla sin korta tid på jorden, åt en så pass meningslös och fruktlös syssla. 😉

Min bio-far är en inte särskilt klok man men en bra sak har han i alla fall sagt, som jag har valt att lägga på minnet:

”Själv har man inga egentliga problem – det är andra människor som skapar problemen åt en.”

Annonser

11 thoughts on “Har du makten över dina tankar?

  1. Just det här med att förstå att vad män tycker om en är oväsentligt, är verkligen en bidragande orsak till att kvinnor ändå kan lyckas må bra i en patriarkal värld. För vi förväntas söka ständig bekräftelse från män och inte kunna känna oss dugliga utan den. Det här vet männen om, även om de kanske inte är medvetna om det. Det är därför män kan skriva saker till kvinnor som ”nej, det här resonemanget godkänner jag inte”, ”jag ogiltigförklarar dina argument”, ”jag har tyckt att du skrivit bra saker tidigare, men nu förlorade du min respekt”, ”bra skrivet, men du behöver hjälp med att vässa somliga av dina argument”. Och de reflekterar inte ens över att vi inte skulle vara intresserade av detta. Det är så självklart för dem att vi skrivit något för att få en mans åsikt att det inte finns i deras föreställningsvärld att det inte skulle vara så.

    • WDF: ja precis? Detta ser vi ju ständigt? Män som förväntar sig att deras åsikter är jätteviktiga, till och med för helt främmande kvinnor, vare sig det gäller vårt utseende, våra kroppar eller våra tankar och åsikter? Hur i hela friden, har män lyckats få sådana vanföreställningar om sig själva? Det liknar ju nästan en form av narcissism?

      Själv har jag insett med åldern att väldigt många män snackar ren skit. ”Det en man hävdar med tvärsäkerhet, är ofta mindre sant än det en kvinna hävdar med osäkerhet.”

      • Det sista du skriver +1 på den! Ja hur har de lyckats inbilla sig allt detta? Jag drog den där liknelsen med hunden som får en godisbit varje gång den skiter och till slut tror att den gör något enastående varje gång den tömmer tarmen, här hos dig för ett tag sen om du minns. Precis så tror jag att det är. Män får bekräftat från de är små att de är enastående även när de är mediokra och de lär sig att kvinnor är mediokra även när de är enastående. Det tror jag är svaret.

      • WDF: vår slutsats är alltså att män är som hundar (voff, voff) och måste fostras enligt principen att de bara skall belönas när de har gjort något bra? Det blir inte så ofta då? 😉

  2. Det är skönt att vara tant. Jag har varit den som alltid har ställt upp i alla möjliga och omöjliga situationer och varit utsatt för mycket härskarteknik som att du som är så himla bra på det o.s.v. Jag har i stort varit tillgänglig jämt.

    Men när jag började plugga i Umeå och en kvinna ”hoppade” på mig och pratade om sin traumatiska skilsmässa dag in och dag ut och jag sa att du måste släppa det nu eller så gå till en psykolog för jag kan inte hjälpa dig i detta. Så en dag när jag gick in på biblioteket på konst.inst. satt hon där och även min älsklingslärare i konst Torneus. Kvinnan vrålade ATT MÅSTE DU ALLTID GÅ KLÄDD I SVART!!!!! JAG BLIR SÅ DEPRIMERAD AV ATT SE DIG!!!!! Och så började hon storgråta. Jag brukar inte tappa fattningen men då blev jag helt stum och Torneus också. Jag kom till sans så småningom och sa väl något spydigt.

    Hon var den som fick bägaren att rinna över och den dagen bestämde jag mig för att nu jäklar i min lilla låda är det jag som väljer mina vänner och vad jag ska hjälpa till med och nu får det vara slut på energislukande ”vänner”! Och INGEN ska tala om för mig hur jag ska vara eller klä mig. Jag blev alldeles euforisk och hundra ton föll från mina axlar och jag var fri.
    🙂

    • SQE: Jag har också stött på den där typen av störda kvinnor. Jag är övertygad om att deras hetero-relationer med män, gör dem knäppa i huvudet. Jag tror att kvinnan som gav sig på dig, är ett typexempel på de kvinnor som känner att de bara kan ta ut sin frustration (som ofta orsakas av deras män) på andra kvinnor. Hennes utbrott hade alltså förmodligen inte ett smack med dig att göra. Det var nog snarare hennes problem med gubben där hemma, som orsakade hennes psykbryt.

      Sådana människor blir helt enkelt för jobbiga att ha i sin närhet. Jag accepterar inte längre att andra slänger sin skit på mig. Den får de slänga på den som förtjänar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s