Självhjälp

Det här med vikt och utseende är ett känsligt ämne för många. Jag tänker fortsätta på den banan.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, var jag ganska ät-störd under en tid av mitt liv. Som väl var, hann inte ätstörningen utvecklas till något allvarligt, i ordets rätta bemärkelse. Jag utvecklade alltså aldrig livshotande anorexi eller bulimi. Jag svalt och tränade däremot som en komplett dåre under en period och jag fick många positiva kommentarer från andra människor om hur jag ”såg ut som en fotomodell”, att jag var ”så spenslig”, ”hade liten benstomme” och var ”så himla smal och fin och sexig”, blaha, blaha, blaha. Inom mig tänkte jag:

”Ni skulle bara veta vad som ligger bakom –  ett rent jävla helvete”. 

Jag var ständigt hungrig, ständigt ledsen och deprimerad, ständigt trött, slö-tänkt och ständigt sugen på snabba kolhydrater. Jag utvecklade snabbt dålig, finnig och glåmig hy, mitt hår blev risigt, sprött och livlöst och om jag någon gång inte lyckades snirkla mig ur t.ex en tårtbit på kalas så ökade jag på träningen med några extra pass. Tårt-jäveln måste ju bort, liksom?

Jag minns så väl när själva vändpunkten kom. Det var när jag tänkte tanken (halvt på skämt, halvt på allvar):

– ”Om jag går upp i vikt så kan jag ju alltid ta livet av mig för att slippa skämmas ihjäl.”

Här insåg jag att något måste göras och framför allt, att det var upp till mig att göra det. Ingen annan människa skulle kunna rädda mig från mig själv och mina egna tankar och ingen annan människa än jag själv, skulle kunna eliminera min irrationella, så här i efterhand faktiskt nästan lite komiska rädsla för att gå upp i vikt. Jag menar – vad var det värsta som skulle kunna hända? Vad i hela friden bottnade denna löjliga men ändock mycket påtagliga rädsla i? Att någon skulle påpeka att jag hade gått upp i vikt? Att någon skulle kalla mig fet? Att jag inte längre skulle bli beundrad av män, som korkat nog inbillade sig att jag var ”naturligt mager”?

Och…??

Jag började läsa en massa själv-hjälpsböcker. Jag läste bland annat någonstans, som jag skrev till en läsare i kommentarsfältet tidigare, att alla våra tankar i hjärnan bildar små ”stigar”. Ju mer vi tänker på ett och samma sätt, desto mer trampar vi också upp stigen bit för bit. Vi liksom fastnar i en och samma tanke (stig) och det blir svårare och svårare att ta sig in på andra vägar/stigar, dvs att tänka annorlunda. Ju mer du tänker att du är värdelös, ful och fet, desto mer tränar du alltså också din hjärna till att upprepa just den tanken. Tanken blir en vana för hjärnan, helt enkelt. Detta kan vi applicera på fler tankar, än bara självhat. 

Den här perioden av mitt liv är ganska avlägsen nu och därför minns jag inte exakt vilka böcker jag sökte svar i men jag minns en av dem mycket väl – ”Älska dig själv”. Jag minns att jag, efter att jag hade läst boken, lånade ut den till en manlig vän. Han ringde mig efter att han hade plöjt igenom boken och lät nästan som om han hade blivit frälst. 😉 Han sa i flera år efteråt, att boken nog hade räddat hans liv. Mitt också kanske?

Jag fick aldrig tillbaka boken och jag har inte läst den sedan dess så jag kan varken citera från den eller minnas exakt vad som stod i den men jag tror att många av de tankar som jag tänker idag om mig själv och andra, har påverkats mycket av den boken.

Jag slängde ut vågen (har inte ägt någon våg sedan dess) och jag slutade i princip att spegla mig. Tidigare stod jag alltid med en extra spegel framför helkropps-spegeln och synade kritiskt mig själv bakifrån, framifrån och från alla sidor för att försäkra mig om att rumpan inte såg ”för tjock” ut eller att magen inte putade ut. Jag slängde sedermera ut även helkropps-spegeln. Jag äger fortfarande ingen helkropps-spegel och jag speglar mig i princip bara på morgnarna när jag sminkar mig.

Jag slutade prata om vikt och utseende med mina vänner och de vänner som inte kunde låta bli att prata om de ämnena, sade jag upp bekantskapen med. Killarna som gillade min ”naturligt magra” kropp (eller hur?) dumpade jag en efter en, eftersom jag visste att ingen av dem skulle vilja ha med mig att göra, efter att jag hade gått upp i vikt. Jag började äta normalt, taggade ned på träningen och gick upp tio kilo. Visst fanns det personer i min omgivning som påpekade att jag hade gått upp i vikt men personer som jag inte kände sedan tidigare och som därför aldrig hade sett mig i magert tillstånd, ansåg fortfarande att jag var ”smal”.

När jag väl hade släppt alla ”mat-förbud”, försvann också min fixering vid mat – det ständiga ”suget”. Mat blev istället något som bara mättade mig, när jag kände mig hungrig.

Från en äldre kvinnlig kollega, fick jag idén om att jag kunde undvika de förhatliga provrummen när jag handlar kläder. Hon gjorde nämligen alltid det. Hon plockade fram de kläder i butiken som hon trodde skulle kunna passa henne, köpte dem på öppet köp och åkte hem och provade. Jag har lärt mig att med ögonmått se, på ett ungefär vilka kläder som kan passa mig och om jag, efter att ha provat dem hemma märker att de inte gör det, så byter jag dem. Även jag, undviker alltså provrum och det har jag gjort i flera års tid nu.  

Jag övade och övade på att lära min hjärna att tänka annorlunda. Jag var noga med att inte fastna i ”stigen” av självhat. Jag började fundera över mina positiva egenskaper, vad som egentligen gjorde NBT till ”unika” NBT och jag insåg, att hur ”illa” jag än skulle komma att se ut, så skulle aldrig någon kunna anklaga mig för att vara en dålig eller sämre människa än någon annan. Jag insåg att jag har samma människovärde som alla andra, oavsett om jag är mager eller fet, ful eller snygg, rik eller fattig. Jag insåg att jordklotet faktiskt är mitt hem också och att jag, precis som alla andra, har all fucking jävla rätt att trampa omkring här som en fri människa, oavsett hur jag ser ut.

Om någon människa mår dåligt av att titta på mig och min kropp så får de gärna låta bli att titta – ingen blir gladare än jag, om jag för alltid skulle slippa bli ”betittad”, dvs bedömd av andra. Jag insåg också att ett snyggt utseende inte är en bedrift – ofta är det bara rent fejk, en ”skapelse”. Jag insåg att ett snyggt utseende inte alls har något med ens människovärde att göra. Ett snyggt utseende är bara ett snyggt utseende (that´s all folks) och det viktigaste hos alla människor, är insidan. Så länge insidan är ”snygg” så är du en tillräckligt bra människa och då har du uppfyllt din uppgift på jorden som god medmänniska.

I samma veva läste jag mycket feministisk litteratur vilket förstås var en otroligt stor hjälp för att kunna förstå mina känslor och tankar och hur det kom sig att dessa tankar om självhat, hade hamnat i mitt huvud från första början? Patriarkatet vill ju gärna in i kvinnors huvuden och stöka till det för oss på olika sätt, dvs hjärntvätta oss. Få oss kvinnor att nedvärdera oss själva men uppvärdera och hylla mannen, skuldbelägga oss själva men ansvarsbefria mannen, se på oss själva med ”the male gaze” (den manliga blicken) och också se på andra kvinnor, med den manliga blicken.

Patriarkatet är hjärntvätten – feminismen är av-programmeringen.

Annonser

12 thoughts on “Självhjälp

  1. Så bra skrivet, känner igen mig i mycket av det du berättar. Plågade livet ur mig till jag var ungefär 40 år, då hade jag förstört min ämnesomsättning, fått sköldkörteln att sluta fungera och utvecklat kraftig ledvärk, allt beroende på min jakt efter att vara smal. Dom sista 20 åren har gått åt att försöka reparera in kropp men den blir aldrig frisk. Nu försöker jag bara att hålla vikten skaplig för att underlätta för lederna. Tänk så mycket lidande som skulle ha sluppits om en hade varit lite snäll mot sig själv från början.

    • ozzy: Som sagt, vi är tyvärr inte ensamma. Jag lyckades klara mig undan med en hårsmån men alla gör inte det och lider av ”bantningsskador” för resten av sina liv, precis som du. Det är så sjukt hur mans-samhället tvingar/lurar in kvinnor i sjukdom på detta och flera andra sätt. Det är näst intill omöjligt att skydda sig själv från ”hetsen”. Det är alltså inte DU som skulle ha varit snällare mot dig själv och din kropp – det är manssamhället som bättre borde värna om den kvinnliga befolkningen och lyssna på oss feminister/kvinnor när vi påtalar att objektifieringen/horifieringen/sexualiseringen av kvinnor, skadar kvinnor. Det är ren och skär hjärntvätt, vikt- och utseendepropaganda som skapar de här tillstånden hos kvinnor. De här tankarna dyker ju faktiskt inte upp i våra huvuden och hjärnor, helt av sig självt. De planteras där och det görs i modern tid, redan hos små flickor/barn.

      Min mamma, som har jojo-bantat i hela sitt liv, brukar säga att:
      – ”Nähä, nu jag har bantat i hela mitt liv och nu får det jävlar vara nog! Nu tänker jag njuta av både god mat och dryck under återstoden av mitt liv och så får folk tycka vad de vill.”

      Hon lider också av ledvärk, BTW…
      Håller tummarna för att du tillfrisknar, ozzy. Tack för din kommentar!

  2. Tack själv NBT, jag är glad att höra att du klarade dig utan bestående skador. Håller dessutom med din kloka mor i hennes uppfattning om hur livet ska levas med mat och dryck.

    • ozzy: vi skall vara medvetna om att vi bara får ett liv (om en inte tror på reinkarnation förstås). Livet går fort och att slösa halva/hela/större delen av sitt liv på att svälta sig själv, är nog inte ett liv som vi hade önskat oss när vi väl ligger i graven?

  3. Åh, vad intressant att läsa det här idag när jag själv skrev ett inlägg på samma tema igår. Jag har tyvärr inte kommit lika långt som du, utan jag är lite fast i tankarna att inte duga om man inte har ”rätt” vikt, samtidigt som jag är medveten om var dessa tankar kommer ifrån. Igår efter att jag skrivit mitt inlägg funderade jag allvarligt på om terapi kan hjälpa till att låsa upp tankarna och komma vidare. Eller så satsar jag på en självhjälpsbok, det borde vara billigare om inte annat 🙂

    • Helena: Du är i alla fall medveten om hur dina tankar har uppstått (och varför) och det är alltid en bra början. Det kanske kan hjälpa med terapi, åtminstone så länge man inte råkar ut för någon av de där oseriösa kvinnohatarna till psykologer, som Ola Gefvert. Sådana gör mer skada än nytta för kvinnor och flickor.

      Jag tror att man kan komma långt med själv-hjälp men det beror ju kanske på att jag själv gjorde det. Min modell passar inte alla men det är ju värt ett försök? Om en ändå tvingar sig till gymmet för träning, så kan en lika gärna tvinga sig till hjärngympa, dvs träna sin hjärna att tänka sunt och rationellt?

      Nu måste jag rusa in till dig och läsa ditt inlägg. 🙂

  4. Jag skulle för egen del vilja komma ner till 2004 års mått. BMI närmare 20 än 25.

      • Äntligen en chans att briljera med siffror ! BMI skall alltså ligga mellan
        20 och 25.

      • Ver: som du ser har jag redigerat din kommentar något, eftersom den riskerar att trigga ätstörda personer. Om du har 25 så är du alltså inte överviktig så varför vill du då ned på 20?

      • Den enkla tumregeln säger alltså att din vikt bör vara
        ungefär lika med din längd minus 100 …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s