När förstod en, att en är ett sexobjekt för män?

Jag funderade häromdagen på hur gammal jag var, när jag första gången insåg att jag var ett sexobjekt för män samt när och hur jag egentligen kom fram till, att jag skulle vara ”heterosexuell”?

Var det när jag som litet barn, såg min morfar omilt greppa tag om min mormors bröst i tid och otid och skratta högt åt sitt tilltag?

Var det när jag var på konsert med mamma och pappa i tolvårsåldern och två äldre killar stod bredvid mig i publikhavet och jag hörde den ene säga till den andre medan han pekade på mig:

– ”Men hon där, då? Hon är ju söt”

Den andre killen svarade:

– ”Men för fan ge dig – hon kan ju inte vara mer än tio år!”

Var det när jag gick i fjärde klass och killarna i klassen försökte slita av mig tröjan på rasten, för att kolla på mina ”bröst”?

Var det när jag först hörde en man uttrycka något sexistiskt skämt om kvinnor eller heterosex?

Var det när jag hade heterosex första gången och jag insåg hur galna killar faktiskt är i att ha ”sex” med tjejer?

Var det när jag som sjuåring hörde min pappa skrika till faster att hon var en ”hora” och något om ”kn*lla”?

Var det när jag gick i lågstadiet och en kille i klassen hade tagit med sig sin pappas porrtidningar till skolan och spred bilder på nakna, utfläkta kvinnokroppar över hela skolgården?

Var det när jag fick frågan första gången, vilka pojkar som jag ”gillade mest” och som jag tyckte var ”sötast”? Som om det liksom förutsattes att jag gillade pojkar och att jag tyckte att pojkar var söta?

Var det när jag första gången tittade på filmer/lyssnade på heterosexuella sagor som t.ex Askungen eller Törnrosa?

Hur gamla (unga) var ni kvinnor därute, när ni först insåg att män var sexuellt intresserade av er?

Annonser

18 thoughts on “När förstod en, att en är ett sexobjekt för män?

  1. Alldeles alldeles för liten och av helt fel skäl.
    Kanske fyra-fem och då insåg jag att det var min uppgift att skydda mig och tänka på vad jag gjorde – mitt ansvar att inte utsätta mig för risker.

    Det tycker inte jag är ett ansvar som ska läggas på barn.

    • micro: Jag antar att det måste vara vuxna i din omgivning som talade om för dig, redan när du var i 4-5-årsåldern att det var ditt ansvar som barn, att skydda dig mot ”fula gubbar”? Det vore intressant att höra hur de vuxna lade fram detta för dig?

      • Det var några äldre pojkar som lurade ner mig och en kamrat i en källare och tvingade av kläderna för att de ville k..a .. Dessa pojkar var i tonåren.
        Jag blev dock hysterisk och skrek som en stucken gris och slogs så till slut ändrade sig och målade istället silverkors på min kropp med färg som man har till byggmodeller sen fick vi klä på oss gå.
        När min faster som bodde på samma gård hittade mig hysteriskt gråtande tog hon med mig hem och de upptäckte korsen.
        De vuxna kvinnorna hade lite konstiga förklaringar som gick ut på att – man får inte följa med pojkar hem, bara dåliga flickor tar av sig kläderna, och en del annat som – utan att de ens förstod det – placerade ansvaret hos mig. Jag vill inte gå in på alla detaljer.Jag fick också lova att aldrig berätta för pappa eftersom han helt enkelt hade slagit ihjäl grabbarna, och det är nog sant.
        Anmälde sådant gjorde man inte på den tiden. Pojkarna var ju dessutom ”bara” pojkar – moralen på den tiden var att det flickors uppgift att skydda sig/hålla på sig .. och tydligen gällde det oavsett ålder, fast jag tror inte de vuxna menade illa eller ens själva reflekterade över det budskap, det ansvar och den skuld som det sände ut.

        På den tiden utövade man ju inte heller tillsyn över sina barn som idag – vi var många som var nyckelbarn redan från 5-6 års ålder. Tiderna har ändrats, barns förutsättningar har ändrats. Barn skall slippa ansvar – det skall vi vuxna axla åt dem och låta dem växa in i, är min filosofi.

      • micro: De vuxna kvinnorna som skyllde tonårs-pojkarnas övergrepp på er flicke-barn, var tydliga offer för patriarkatets dåtida hjärntvätt, är min diagnos som feminist. Jag tror inte att många kvinnor i nutid, skulle tala om för barn i 4-5-årsåldern att det är deras fel om tonårspojkar tvingar ned barnen i en källare och begår sexövergrepp mot dem.

        Självklart skall både barn och vuxna slippa ta ansvar för brott som andra människor begår mot dem. Tyvärr fungerar det inte alltid så i våra domstolar, där tex barnvåldtäktsmäns, våldtäktsmäns och kvinnomisshandlares ansvar för sina handlingar, istället läggs över på deras offer.

  2. Vilken intressant frågeställning. Jag vet faktiskt inte? Kan det ha varit när man fick reda på att dessa ”fula gubbar” fanns? Minns första gången mina föräldrar skulle lämna mig ensam hemma för en kort stund och hur de förmanade mig att inte öppna dörren för någon som ringde på, för det kunde vara en ful gubbe som visste att jag var själv hemma. Var 8-9 år när en man blottade sig för mig, så senast då i alla fall? Sedan har det väl bara fortsatt… Konstigt egentligen hur en som barn formas och liksom börjar tycka att saker är helt normalt. Alltså en vet ju att vissa saker är fel, men ändock normala för de händer hela tiden.

    • AG: visst är det så? Vi ”normaliseras” redan som barn in i det här. Vi är tex heterosexuella innan vi ens vet att vi har en sexualitet. Vi hör talas om fula gubbar men vi är för små för att förstå vad detta innebär. Allt detta som börjar så tidigt i våra liv och som aldrig slutar – hur påverkar det vår självbild och vårt livsutrymme?

  3. Jag fattade på riktigt när min morbror tafsade när jag var tio och då blev det nog en helt ny värld av insikter efterhand (var bra på att tänka och grubbla så det blev mkt analyserande om varför osv). Innan dess tror jag inte jag fattade, kan inte minnas det. Min kompis och jag var rädda för pedofiler när vi var ca 7-8 år eftersom vuxna sagt saker om… ja ”fula gubbar” men för mig var det inget man fattade på riktigt. Som ett overkligt hot som man inte tänkte närmare på. Man viskade typ ”tror du han är pedofil” när man såg någon gubbe man tyckte verkade konstig och sen sprang man (och tyckte nog det var ganska spännande rentav eftersom man inte fattade. Det var väldigt abstrakt då). Sen när man blev lite ”äldre” fattade man att man kunde få bekräftelse för det på ett väldigt enkelt sätt och det blev som ett djävla domino. Usch och tvi. Det hade varit intressant med mer feministisk diskussion om hur objektifiering påverkar tjejers självbild genom internalisering. För jag känner mig verkligen som ett ufo som blivit påverkad av sådant så att det blivit en del av ens jag så mycket. Inte hört mkt samtida debatt om det (kan inte komma på ett enda exempel på det nu vad jag vet). Borde ju forskas på.

    • Emma: Nu minns även jag hur jag blev tafsad på av farbror Rickard hemma hos min kompis. Farbror Rickard och hans fru kom alltid till min bästa kompis familj och hälsade på på fredagar. Min bästa kompis hade tre systrar och han tafsade på dem allihop inklusive deras kompisar. Jag minns hur jag frågade min tjejkompis när hon ville att jag skulle komma över, om farbror Rickard var där. Jag tyckte att det var mycket obehagligt men ingen vuxen i den familjen sade åt farbror Rickard att sluta tafsa på barnen.

      Själv har jag aldrig hört ordet ”pedofil” som barn men däremot ”fula gubbar”. Precis som du skriver, Emma så fattade man ju inte riktigt vad de fula gubbarna skulle kunna göra mot en. Man förstod bara att fula gubbar, var sådana som t.ex stod med godispåse utanför affären och försökte locka till sig småbarn.

      Berättade du för någon vuxen om vad din morbror gjorde mot dig?

      Jag tycker förstås att alla flickor och pojkar behöver feministisk skolning i ganska tidig ålder för att bättre kunna hantera manssamhället och dess påverkan på dem.

  4. inte för att jag tycker synd om mig själv förresten haha, och inte för att jag kanske har någon överblick över den feministiska debatten, finns kanske andra ”feministiska rum” än de jag är bekant med. Man vill ju gärna tro man själv har fattat något om mainstream-tendenserna dock.

    • Emma: Jag tycker faktiskt att den feministiska debatten är ganska utbredd på nätet. Därmed inte sagt att den alltid överensstämmer med feminism. 😉
      Ofta är det ju antifeminister som talar om feminism och de har tyvärr inte lyckats sätta sig in i ämnet tillräckligt. De konstaterar ofta bara att de är emot att kvinnor organiserar sig i kvinnorörelsen.

  5. Haha, den om fula gubbar. ”Akta er för fula gubbar som lockar er med godis!” informationen jag och min bror uppfattade: Fula (i ansiktet) gubbar vill ibland ge barn godis! LETA UPP!

    6år då 10st lika gamla killar fick mig och mina två tjejkompisar att dra ner våra trosor. Ja, när lekispersonalen såg detta var det vi som blev bannade, såklart.

    7år när 2st killar bombade mitt fack på fritids med ”kärleksbrev” – ihophäftade kuvert vari det låg ritade bilder av personer (1kille, 1tjej) hade sex på olika vis. Hjärta över och textat vem som var jag.

    • Silver: Ja? Det är ju inte så konstigt att barn uppfattar ordet ”fula” som ”fula” och inte som ”akta er för pedofiler”?

      Jag bara undrar vem/vad som lär 6-7-åriga grabbar om ”sex”…?

      Det förvånar mig inte alls att lekispersonalen skyllde på flickorna men jag blir förbannad…

  6. Oj, har missat denna intressanta fråga och ärligt får jag ju skriva att det genom hela livet stått klart att man som tjej eller kvinna oftast, ja nästan alltid varit ett sexobjekt för killa och män. Precis som andra har jag också fått till mig det där med att akta sig för fula gubbar. Ordet pedofil användes inte då men jag visste vad fula gubbar ville och kunde göra. Som tonåring råkade jag på en blottare som med all säkerhet var pedofil också, vilket jag i yngre tonåren råkade ut för. Som 15-åring när den vuxna kusinens man kom in på mitt rum och började knåda mina bröst, som 19-åring när mosters man ville förhöra mig om vad jag gjorde med pojkvänner och sedan ville att jag skulle sitt i hans knä. Som 20-åring när barnets pappa (27 år) tyckte att jag direkt efter förlossningen skulle ligga med honom och när jag så inte gjorde roade han sig med att hånfullt runka bredvid mig. Som helt vuxen när min man tyckte att byteshandel i hemmet var bra, dvs om han plockade ur diskmaskinen så betydde det per automatik att jag skulle bistå med sex till honom.
    På krogen, där män dreglande kommer fram och ber en ta av kavajen för det är mycket sexigare, första dagen på en ny arbetsplats där förmannen ställde frågan; Visst är det skönt att känna den långt ner i halsen, flickor? Detta är bara ett axplock av mängder av tillfällen men visst lärde en sig redan tidigt i barndomen att för män var man viktigast som sexföremål och jag minns hur jag som ung faktiskt på allvar trodde att killar/män var oförmögna att känna annat än kåthet. Ibland tror jag det fortfarande.

    • LB: Det du berättar är ju inte klokt, när en ser det nedskrivet på det här sättet men så här ser det ut. Manlig sexualitet blir en utsatt för som flicka under tidig barndom/tonår och det håller i sig hela livet. Tänk om vi kvinnor skulle hålla på så här med unga pojkar och tonårsgrabbar?

      • Ja, det värsta är ju egentligen att det är så vanligt och inte ens jag berättade för någon.
        Det är så vanligt och vi är så avtrubbade att en knappt reagerar förrän en börjar rada upp händelse efter händelse. Det är riktigt sorgligt och så klart påverkar det en i längden. Jag kan själv känna en jäkla avsmak för männen av den typen och det finns för många, det är ju något som framgått tydligt sedan internet blev var mans leksak.

      • LB: Det är mycket vanligt och ingen vuxen har ju egentligen förklarat för flickor hur illa män kan bete sig, annat än orden ”fula gubbar”? Själv fick jag en smärre chock när jag insåg hur män, till och med i min egen pappas ålder, betedde sig mot mig och andra unga tjejer.

        Det värsta är ju de där männen som är ”jättetrevliga”, utmålar sig för att vara vettiga och snälla men som totalt överraskar en med den här typen av beteende, först när man tycker att man har lärt känna dem och börjat litar på dem?

      • Det är just det som är det farliga – men samtidigt utmaningen att avslöja – den farliga ”normaliseringen” av det oerhörda: ”Att inte se skogen för alla träd.”

      • Jeanna: Ja, det finns inget svårare än att skydda sig själv mot ”normalisering” och särskilt då vi fostras som barn in i ”normaliseringen” av vissa saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s