Varför avviker jag från normen?

En läsare undrade hur jag kom fram till beslutet, att välja bort både man och barn i mitt liv. Det är en väldigt legitim fråga, eftersom även jag, förstås har fostrats tidigt i hur jag skall leva mitt liv och att jag skall bli ”heterosexuell” när jag blir stor. Ja, eller rättare sagt så förutsattes det att jag, precis som många andra barn, var heterosexuell redan som barn och innan jag ens hade blivit medveten om min egen sexualitet.

Jag kopierar en kommentar som jag skrev hos WDF för ett tag sedan, som beskriver hur jag tänker kring heterosexualitet och heteronormen i manssamhället.

”Jag har, som de flesta andra barn, fostrats till att jag ”när jag blir stor” skall träffa en man, den där ende ”rätte” mannen, flytta ihop med honom och skaffa 2 barn med honom, gärna ett barn av varje kön för det är det ”optimala” och leva lycklig i alla mina dar med mannen, allt enligt en romantiserad heterosex-fiction a la Hollywood.;)

Av någon anledning, rusade jag inte med ”strömmen” utan stod bredvid och tittade på, när mina väninnor redan i 20-25-årsåldern flyttade ihop med män och skaffade barn med dem. Jag ville vänta och se hur deras hetero-liv skulle te sig och det var ingenting som lockade mig, snarare framstod deras liv som rena rama mardrömmen för mig. Det hindrade mig dock inte från att ändå försöka bo ihop med två män och anledningen till detta, är förmodligen att jag ville passa in i ”normen”. Jag visste innerst inne, att dessa samboskap med männen var dömda på förhand och att jag aldrig skulle klara av att leva den typen av liv och var därför mycket noga med att inte låta mig luras in i ”barnfällan” av männen. Om jag blev med barn, så skulle jag tvingas till att ha med männen att göra för resten av mitt liv och det var jag inte intresserad av.

Det jag vill komma fram till, är jag länge har funderat över varför det är så ”självklart” att kvinnor skall bo ihop med män? Jag har kommit fram till att det först och främst handlar om att kvinnor och män anses vara ”skapade” för varandra sexuellt sett och att män och kvinnor påstås känna stor sexuell lust, sexuell attraktion och sexuell dragning till varandra. Jag har aldrig känt igen mig i detta och har i själva verket alltid tyckt att den sexuella biten, i alla mina heteroförhållanden, har varit kravfylld, fokuserad på manlig sexualitet, jobbig, olustig, förnedrande, integritetskränkande och framför allt otillfredsställande. Jag förstod inte vad en man skulle kunna tillföra mig och min sexualitet, helt enkelt. Ju längre tid som gick i förhållandet, desto jobbigare blev heterosexet och som många andra kvinnor i heterosex-relationer, började jag försöka undvika det till varje pris.

Det andra, som påstås vara skälet till att kvinnor skall bo ihop med män, är de gemensamma barnen. Nu valde jag bort barn i mitt liv men jag ser många kvinnor (de flesta faktiskt) i heterosexuella relationer som inte har särskilt mycket hjälp av mannen, när det gäller de gemensamma barnens uppfostran och omsorg. Pappor är generellt mycket frånvarande och jag tänker att de här kvinnorna istället borde fått mer stöd och hjälp med barnen, om de hade levt ihop med andra kvinnor, väninnor, mormor eller systrar?

Så varför bo ihop med en man? Jag undrar varför inte fler kvinnor bor tillsammans och delar vardagens bekymmer och glädjeämnen med varandra? Bara för att kvinnor lever med kvinnor så behöver de ju inte ha sex med varandra – de kvinnor som är roade av att ha sex med män kan ju ha det, bara när de själva känner för det? Tänk så många fördelar det finns med detta?

Kvinnor kan dela ansvaret och omsorgen om eventuella barn med varandra och lita på att kvinnan/kvinnorna i hemmet har kunskap om och förmåga att ta hand om barn på bästa sätt. Kvinnor delar ofta samma värderingar i livet, tex feministiska sådana. Kvinnor har därför mycket att tala om med varandra efter det att barnen har stoppats om för natten. Kvinnor gillar ofta samma typ av mat, samma mängder av mat och samma tv-program. Kvinnor sparar pengar på att dela garderob med varandra som Calle skriver. Kvinnor behöver inte göra sig till för varandra i sitt gemensamma hem utan kan gå omkring i joggingbyxor, osminkade, tjocka, smala, otränade eller vältränade och med håret på ända utan att någon bryr sig. Kvinnor uppfostrar barnen jämställt eftersom det inte finns någon man som påverkar med all sin inbillade ”manlighet”. Barnen och kvinnorna riskerar inte att utsättas för våld och/eller sexuellt våld i sina hem, eftersom detta är mycket, mycket sällsynt och knappt ens mätbart i de hem där ingen man lever. Barn som lever med bara kvinnor, har enligt studier bättre självkänsla och personlig utveckling och drabbas mer sällan av tex psykiska sjukdomar och ätstörningar. Kvinnor sparar mycket pengar på att slippa göra sig till för män, med tex ”sexiga” underkläder, en massa olika kläder, smink, rakhyvlar osv och inte minst – all mat som män sätter i sig. Kvinnor har i regel en mer gemensam syn på städning, hushållsarbete och kosthållning och sitter i regel inte och tittar på när andra jobbar, som män ofta gör i hetero-hemmen. Kvinnor som hjälps åt med hushållet och barnen, behöver inte gå ned i arbetstid för att ”hinna” göra den andra kvinnans del av arbetet gratis och därmed förlora inkomst hela livet, som kvinnor som lever med män ofta gör. Kvinnor sover bättre på nätterna utan en man som snarkar bredvid dem, tafsar och sextjatar på dem. Kvinnor riskerar inte sin fysiska (och psykiska) hälsa som heterosex ofta innebär, tex livmoderhalscancer, livsfarliga biverkningar av p-piller, vestibulit, könssjukdomar, andra diverse underlivsbesvär och/eller trauman/depression pga manligt sexuellt våld/tvång eller husfridssex.

Nu gillar jag att leva ensam men om jag var tvungen att välja så skulle jag, utan att tveka, välja att leva med en eller flera kvinnor, hellre än en man.”

Läs mer hos Fanny om hur destruktiva många hetero-förhållanden är för kvinnor.