Irrationell rädsla hos svenska män

Jag var tidigare inne och snuddade vid ämnet rädsla. Att känna rädsla, kan vara befogat och obefogat. Den befogade rädslan kan t.ex innebära att en person är utsatt för reella hot av något slag. Det kan t.ex handla om en mamma som lever med en pappa som misshandlar henne och barnen. Mammans rädsla för att hon och barnen skall bli utsatta för ytterligare våld av pappan och kanske till och med bli mördade av honom, är en befogad rädsla.

Den obefogade och irrationella rädslan kan t.ex innebära att en person är rädd för spindlar (i Sverige finns inga livsfarliga spindlar) eller att en person kanske är rädd för att gå upp i vikt.

På senare år, har vi i Sverige sett en ganska dramatisk förändring i det manliga beteendemönstret, avseende manlig rädsla. Svenska män uppvisar nämligen en allt större irrationell rädsla för att andra personer skall anmäla dem för brott som de inte har begått. Samma irrationella rädsla går inte att finna hos den kvinnliga befolkningen. Svenska kvinnor lider alltså inte av irrationell rädsla för att andra personer skall anmäla dem för brott som de inte har begått.

Det handlar egentligen inte om att män känner rädsla för att andra personer skall anmäla dem för alla tänkbara brott, tex att män skulle kunna bli polisanmälda för mord, utan att ha begått mord eller att män skulle kunna bli anmälda för inbrott, utan att ha begått inbrott. Svenska män känner enbart rädsla för att bli polisanmälda av andra personer för att ha begått sexualbrott. Det handlar egentligen inte heller om att män känner irrationell rädsla för att kunna bli anmälda av andra personer för att ha begått sexualbrott som de inte har begått – det handlar om att svenska män känner rädsla för att just kvinnor och barn skall anmäla män för sexualbrott som män inte har begått mot kvinnor och barn. Svenska män beskriver denna rädsla som att de känner sig otrygga med att kvinnor och barn, skulle kunna anmäla män ”falskt” för våldtäkt.

Varför svenska män tror att svenska kvinnor och barn skulle polisanmäla dem för att ha begått våldtäkt, utan att männen har begått våldtäkt, finns inga entydiga svar på. En del av de här rädda männen, antyder att kvinnor skulle anmäla dem för våldtäkt för att ”hämnas” på männen. Andra mäns rädsla bottnar i att kvinnor t.ex skulle anmäla dem för våldtäkt, enkom för att männen har presterat dåligt under samlaget. Vissa män/pappor är rädda för att kvinnor skall anmäla dem för våldtäkt mot barnen, i syfte att få ensam vårdnad om barnen.

Observera här, att när svenska män talar om mäns rädsla för ”falska våldtäkter”, menar de att det bara är kvinnor och barn som kan tänka sig att anmäla män ”falskt” till polisen. Svenska män känner alltså inte samma rädsla för att bli polisanmälda av andra män, för att ha begått våldtäkt mot dem. Män som blir våldtagna av andra män anses alltså inte, av de här rädda männen, vara lika benägna att anmäla ”falska våldtäkter”, som kvinnor och barn. Män som blir våldtagna av andra män, anses alltså inte vara lika ”hämndlystna” och ”lögnaktiga” som kvinnor och barn.

Den här manliga irrationella rädslan verkar ha spridit sig som en epidemi genom landet. Även män som jobbar inom polismyndigheten, säger sig lida av den här irrationella rädslan. De uppvisar nämligen misstänksamhet gentemot kvinnor som anmäler män för sexualbrott och de uppvisar även misstänksamhet mot kvinnor som anmäler män för sexualbrott mot barn. Epidemin av denna manliga irrationella rädslan, har alltså spridit sig ända in i polismyndighetens korridorer och det visar sig bl.a genom att polismän ofta lägger ned våldtäkts-anmälningar mot män, där kvinnor och barn är offer, dvs de struntar helt enkelt ofta i att utreda kvinnors anmälningar om sexualbrott som män har begått mot dem eller deras barn.

Forskarna Christian och Eva Diesen skriver:

”Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare. I många ärenden framgick det tydligt, främst genom tjänsteanteckningar eller kommunikation mellan åklagare och utredare, att utredarna hos polisen misstänkte anmälan vara falsk. Att man så öppet vädrade sin misstro gav oss anledning att utföra en särskild undersökning av förekomsten misstänkta falskanmälningar vid våldtäkt, den första utredningen i sitt slag i Sverige.”

Frågan är hur vi kommer tillrätta med denna manliga otrygghet i samhället? Hur kan vi göra för att lindra denna irrationella rädsla hos många män?

Det första en tänker på, är naturligtvis att uppmana de här rädda männen att vara mycket noga med sina val av kvinnlig samlagspartner. Rädda män bör försäkra sig om, mest för sin egen skull, att de inte har samlag med kvinnor som de tror är ”hämndlystna” eller med kvinnor som de tror är ”lögnaktiga”. Jag tror att män skulle känna sig mer trygga om de först noga lärde känna de kvinnor som de tänker ha samlag med, i syfte att skapa tillit och förtroende och för att underminera den irrationella rädslan som dessa män känner, inför att ha samlag med kvinnor. Alternativet, om rädslan blir alltför svår att hantera för dessa män, är naturligtvis att helt avstå från att ha samlag med kvinnor.

Ett annat sätt att försöka lindra denna irrationella rädsla hos svenska män, är att redovisa hur statistiken kring sexualbrott faktiskt ser ut. Sexualbrott i Sverige är de brott som har lägst anmälningsbenägenhet, dvs man beräknar att endast cirka 10 % av sexualbrotten (som män oftast begår mot kvinnor och barn), polisanmäles. (Källa: NTU 2013)

Det är alltså mycket ovanligt att kvinnor (och barn) polisanmäler män för sexualbrott, som män har begått mot kvinnor och barn. Det innebär att många våldtäktsmän springer lösa i vårt land och att deras sexualbrott inte har lett till några som helst påföljder för dem.

År 2011 ledde hela 97% av de polisanmälda våldtäkterna, inte till något straff/lagföring/påföljder alls för de misstänkta våldtäktsmännen, där majoriteten av offren var kvinnor. (Källa: Brå)

År 2011, ledde hela 94% av de polisanmälda våldtäkterna mot barn, inte till något straff/lagföring/påföljder alls för de misstänkta barn-våldtäksmännen. (Källa: Brå)

Här kan vi alltså konstatera, att det inte finns någon större risk för att det sitter, för sexualbrott mot kvinnor och barn, oskyldigt dömda män i våra fängelser. Snarare kan vi konstatera att män, då de begår sexualbrott mot kvinnor och barn, åtnjuter en i det närmaste absurd straff-rabatt. Det är alltså nästan helt riskfritt för män i Sverige, att begå våldtäkt mot kvinnor och barn – det straffar sig mycket sällan.

Jag hoppas att jag med detta inlägg har lyckats lugna ned alla de här svenska männen som uppenbarligen känner irrationell rädsla och lider av paranoia inför att kvinnor och barn skall polisanmäla dem för sexualbrott, som de inte har begått. Jag hoppas att jag har lyckats få de här irrationella männen att inse, att risken för en man att bli dömd i domstol eller till fängelse för sexualbrott som han misstänks ha begått mot kvinnor och barn, är minimal.

Men!

Vi måste ändå ta denna manliga och irrationella rädsla på fullaste allvar. Det är naturligtvis oerhört synd om de här männen som lider av en sådan oerhörd brist på tillit till kvinnor, att de kanske knappt längre vågar ha samlag med kvinnor. Kvinnor å sin sida, verkar inte känna rädsla för att ha sexuellt umgänge med män, trots att det är män som begår våldtäkterna mot kvinnor och trots att kvinnor sällan får sina våldtäktsmän dömda i domstol. Kvinnor borde alltså vara mer rädda för att involvera sig sexuellt med män, än män med kvinnor och kvinnors rädsla skulle alltså vara mycket befogad i sammanhanget, medan mäns rädsla är obefogad och fullständigt irrationell. Här ser vi alltså en tydlig skillnad mellan könens syn på sin egen utsatthet i samhället.

Kanske måste vi börja mäta denna manliga otrygghet i samhället, t.ex i den årliga Nationella Trygghetsundersökningen (NTU)?

Annonser

15 thoughts on “Irrationell rädsla hos svenska män

  1. Så jävla bra!
    Den här måste jag sätta upp väggen….
    Men du glömde haha nämna ordet HÄXJAKT på de stackars ”oskyldiga ” männen. Det som de alltid kommer in på.

    • Anna G: ja, just det – jag glömde mäns irrationella rädsla för ”häxjakten” som de tycker att kvinnor och barn bedriver mot dem. 😉

  2. Fast är det inte så att just detta kan inte män skydda sig mot egentligen – en verkligt falsk anmälan. Inför en sådan är de lika maktlösa som kvinnor och barn är inför en mans övergrepp.
    Jag skulle nog säga att det är inte frekvensen av något som avgör graden av rädsla inför det, utan den vanmakt vi står inför om det inträffar.
    Barn kidnappas och våldtas mycket sällan av främlingar i Sverige och mördas ännu mer sällan av någon de inte känner. Ändå är det den största skräcken hos de flesta föräldrar och det de allra flesta i första hand lär sina barn akta sig för.
    Rädsla är inte rationellt, vi är helt enkelt rädda för det vi känner allra mest vanmakt inför.

    • micro:
      ”Fast är inte så att just detta kan inte män skydda sig mot egentligen – en verkligt falsk anmälan.”

      Jag delar inte din oro för män och mäns rättssäkerhet då de står anklagade för våldtäkt mot kvinnor och barn, av flera skäl. Ett rättsväsende som inte ens lagför 5% av anmälningarna om våldtäkt och våldtäkt mot barn, har bevisligen inte några större bekymmer att skydda män från att anklagas och dömas ”falskt” för våldtäkt. Bevisföringen är alltså extremt hög och mycket högre, än i många andra typer av brott.

      Rättsväsendet har alltså i själva verket mycket lätt för att skydda män från eventuella ”falska” anmälningar om sexualbrott, mycket lättare än att skydda män från falska anmälningar (och straff) i alla andra typer av brott. Mäns rädsla för att bli ”falskt” anklagade och dömda för just sexualbrott mot kvinnor och barn, är med andra ord fullständigt irrationell och sannolikheten för att män skulle bli falskt anklagade och dömda för andra brott än sexualbrott, är betydligt högre.

      ”Inför en sådan är de lika maktlösa som kvinnor och barn inför en mans övergrepp.”

      Jag anser att det inte går att jämföra kvinnor och barns maktlöshet då de utsätts för våldtäkt av en man, med något som du kallar mäns ”maktlöshet” (som alltså inte existerar) då män anklagas för sexualbrott. Kvinnor bör känna sig precis lika ”maktlösa” som män, då de anklagas falskt för att ha begått brott och du försöker jämföra äpplen med päron. Kvinnor och barns maktlöshet är dessutom total, när de först faller offer för mäns sexuella våld och sedan inte får upprättelse i domstolarna.

      ”Jag skulle nog säga att det är inte frekvensen av något som avgör graden av rädsla inför det, utan den vanmakt vi står inför om det inträffar.”

      Jag instämmer inte. Det är inte särskilt vanligt, frekvent att folk anmäler andra människor för diverse brott som de inte har begått och de flesta människor går inte omkring och känner rädsla över att det skulle kunna hända. Det är alltså, av någon märklig anledning, bara svenska män som känner denna irrationella rädsla och bara när det gäller just sexualbrott.

      ”Barn kidnappas och våldtas mycket sällan av främlingar i Sverige och mördas ännu mer sällan av någon de inte känner. Ändå är det den största skräcken hos de flesta föräldrar och det de allra flesta i första hand lär sina barn akta sig för.”

      Barn blir mer sällan utsatta för brott av, för dem fullständiga främlingar. Brotten mot barn, både misshandel och sexualbrott begås i de heterosexuella hemmen, dvs i de hem där en man bor. Förövaren är alltså oftast en pappa/styvpappa/bror. Jag kan inte svara på om dina påståenden stämmer, dvs att det skulle vara ”föräldrars största skräck” eller att föräldrar ”lär” sina barn att akta sig för att kidnappas och våldtas av främlingar. Det är i alla fall inte särskilt vanligt att föräldrar eller någon annan, ”lär” sina barn att akta sig i heterohemmen, där barnen alltså är i störst fara.

      ”Rädsla är inte rationellt, vi är helt enkelt rädda för det vi känner allra mest vanmakt inför.”

      Rädsla är inte alltid befogad, utan ofta irrationell som jag skriver i inlägget, ja.

      • Du missförstår mig.
        Jag talar inte om rättssäkerhet. Jag talar om människans irrationella oro. Inget annat.

        Jag håller med om att barn oftast utsätts av någon i dess närhet – men föräldrar är oftast, irrationellt nog rädda för vad främlingar skall göra deras barn och lär barnen att främmande människor skall man akta sig för, de lär sällan sina barn hur de skall bevaka sin integritet mot de närmaste – fast statistiskt sett finns faran just där.

        Rädsla är inte rationell – och jag kan förstå mäns rädsla för att hamna i en situation de inte kan förutse och där de inte kan försvara sig eller det som är dem kärt – precis som jag kan se min egen rädsla för att hamna i en sådan situation.

        Det handlar inte om rättssäkerhet – eller vem som har rätt eller fel – det handlar rädsla och att vi alla vill skydda oss och det vi älskar från det vi fruktar/är rädda för. Det är inte rationellt – det är mänskligt.

      • micro:
        Jag talar om mäns irrationella rädsla. 🙂

        Ja, jag säger exakt samma sak, dvs att faran för barnen oftast är deras närmaste manliga släktingar.

        Det är inte förbehållet män att hamna i situationer som de säger sig inte kunna förutse. Som jag skriver, så har män alla chanser att undkomma straff i just sexualbrott, oavsett hur irrationellt rädda de är för motsatsen och oavsett hur många ”falska” anklagelser som de än inbillar sig, kommer att riktas mot dem. Män bör alltså oroa sig betydligt mer för att bli falskt anklagade för ALLA ANDRA brott än just sexualbrott, om de nu känner rädsla för att bli anmälda för brott som de inte har begått. Kvinnor uppvisar inte den här typen av irrationell rädsla, för att bli falskt anklagade för brott som de inte har begått.

        Visst är det mänskligt att känna irrationell rädsla och därför är det viktigt att tala om för de här männen, varför deras rädsla är fullständigt obefogad. Det finns alltså ingen som helst anledning för män att oroa sig, när bara 5 % av våldtäktsanmälningarna leder till någon form av påföljd. Att ca 95% inte gör det, innebär att rättssäkerheten för kvinnor och barn är lika med noll och att det går många våldtäktsmän och barnvåltäktsmän fria ute i samhället, inte minst då mörkertalet också är enormt.

        Självklart är denna manliga, irrationella rädsla ett bevis för att var och en, framför allt män, ser till sitt eget välbefinnande/säkerhet och skyddar sig själva främst. Att det är i princip riskfritt för män att våldta kvinnor och barn, ser inte män som det stora problemet eftersom våldtäkt sannolikt inte drabbar män själva. Här skall tilläggas, att denna irrationella rädsla förstås inte drabbar alla män men vi ser hur denna irrationella rädsla har uppkommit och spridit sig som en löpeld bland män under senare år. Vilket är märkligt i sig, eftersom de fällande domarna i sexualbrott samtidigt har minskat drastiskt år för år och nu är nere på skrämmande ca 5%.

        Min, andra kvinnors och andra mäns rädsla över att nästan inga våldtäktsmän och barnvåldtäktsmän döms i våra domstolar samt att mörketalet kring mäns sexualbrott mot kvinnor och barn är stort samt att många våldtäktsmän och barnvåldtäktsmän går lösa ute i samhället, är däremot fullt befogad. Det gäller alltså här, att anstränga sig för att försöka se nyktert på saker och tings tillstånd, micro.

  3. Irrationell rädsla, det botar man väl med exponeringsterapi? Först får man titta på en bild av en spindel/en kvinna sedan får man vara i samma rum och så vidare 😛

  4. Pingback: Antifeministisk ideologi, del 5 | NoBoyToy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s