Att våga

Jag har ofta fått höra av andra människor, att jag är ”modig” och ”orädd”. Orädd i debatter, orädd för att anta utmaningar, orädd i mitt möte med andra människor samt att jag vågar stå upp både för mig själv och andra.

Det här är ingenting som jag själv har funderat över, åtminstone inte förrän folk började påpeka att de har den här uppfattningen om mig. Påståendet stämmer till viss del och till viss del inte, förstås. Jag är ingen super-woman. 😉

Jag har varit så jävla rädd vid några tillfällen i mitt liv, att jag till och med har känt lukten av döden. MEN – vid de tillfällena har jag, trots min skräck, ändå varit orädd på så sätt att jag aldrig tänkte låta lukten av döden skrämma mig från att leva vidare. Jag tänkte väl ungefär så här:

*Okej, jag är skräckslagen nu och kommer kanske att dö men jag tänker JÄVLAR MIG INTE lägga mig i graven utan att strida för mitt liv eller för vad som är rätt.*

Det finns olika sorters rädsla som jag var inne på i ett tidigare inlägg men jag tar det igen. Den rädsla som jag beskriver ovan, är befogad rädsla. Det finns rädslor hos människor som är fullständigt irrationella, dvs rädslor som vi har skapat själva i våra egna huvuden utan någon som helst form av logik bakom.

Det kan handla om att vara rädd för att gå upp i vikt, att gå utanför dörren utan smink, att bära baddräkt eller bikini i sällskap av andra människor, att möta främmande människor eller att anta nya utmaningar. Det kan handla om många människors absolut främsta rädsla, nämligen att tala inför publik.

Jag var på en föreläsning en gång (ja, jag har varit på en hel del föreläsningar i mitt liv) och vi var uppskattningsvis ett par hundra åskådare i publiken. Plötsligt vändes strålkastaren ut mot oss som satt i publiken, vi zoomades in i ljuset en efter en och föreläsaren sade:

– ”Nu tänkte jag kalla upp någon ur publiken som får ställa sig här på scenen och prata om sig själv i 10 minuter.”

Ni känner rädslan? Min manlige kollega som satt bredvid mig, jag och många, många andra i publiken sjönk djupare och djupare ned i fåtöljerna och försökte göra oss osynliga. Min kollega och jag tittade på varandra, han var alldeles ill-röd i ansiktet, skrattade till lite nervöst medan han skruvade på sig och själv kunde jag nästan höra mitt eget hjärta bulta i bröstet. I det här läget tar den irrationella rädslan över nästan hela kroppen. Vi känner hur hjärtat bultar, pulsen ökar, vi kan inte tänka klart, vi kanske rodnar, våra ben och armar känns som om de domnar och det enda vi kan tänka på är att fly, dvs hur vi skall komma undan och lyckas ta oss ur situationen. Jag funderade själv på att lägga mig platt ned på golvet mellan stolsraderna för att gömma mig. 😉

Föreläsaren ville bara synliggöra vår irrationella rädsla. Det hela var alltså bara ett skämt, ett sätt att skrämma upp oss i publiken och göra oss medvetna om vår rädsla.

Många artister, skådespelare och politiker lider av scenskräck och en irrationell rädsla för att tala inför folk men de gör det ändå. På vissa människor syns det mer än andra, hur nervösa de är. Vissa är alltså bättre skådespelare än andra eftersom de lyckas dölja sin rädsla bättre inför omgivningen. Självklart finns det också människor som inte är ett dugg nervösa av att stå inför publik, utan snarare njuter av uppmärksamheten.

Här kommer jag osökt in på typiskt ”kvinnligt” och ”manligt” beteende. Många män är fullt övertygade om att de har mycket viktigt att säga och att kvinnor är intresserade av att lyssna på dem. Män tycker ofta att de har något viktigt att ”lära ut” till andra, inte minst till kvinnor och de tror till och med om sig själva att kunna lära ut saker till kvinnor, som bara kvinnor har erfarenhet av. Män tror, eller vill ge sken av, att de minsann vet vad de talar om och de är ofta övertygade om att folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet, är intresserade av dem, deras liv och deras erfarenheter. I annat fall har män ofta inga problem med att låtsas/spela sin självsäkerhet.

Många kvinnor har den motsatta inställningen, dvs de inbillar sig ofta att det de har att säga, nog inte är så vikigt för framför allt män, att lyssna på. De inbillar sig ofta att de inte har förmåga att ”lära ut” saker till andra människor och definitivt inte till män, i frågor/ämnen som bara män har erfarenhet av. Kvinnor är ofta inte lika övertygade som män, om att folk är intresserade av att lyssna på dem eller att folk på allvar skulle vara intresserade av att ta del av kvinnors kunskap och erfarenheter. Kvinnor har ofta svårare än män, att låtsas/spela självsäkra, dvs att dölja sin osäkerhet/nervositet.

Vad beror detta på?

Vi skolas tidigt in i, vilket av könen som anses mest värd att lyssna på. Det börjar ofta redan skolan. Föreställ er scenariot att en flicka i klassen skall hålla föredrag. De ”tuffa” pojkarna sitter längst bak i klassrummet och är noga med att visa sitt ointresse inför vad flickan säger. Ni känner väl till de där typiskt manliga härskarteknikerna, dvs män som kanske gäspar, hånar, skrattar, skramlar med nycklar, reser sig upp och går, pratar i munnen på kvinnan som håller föredrag, avbryter, ifrågasätter ALLT som kvinnor säger eller till och med fäller elaka kommentarer om/till kvinnor som föreläser för dem. De kanske till och med vräker ur sig några föraktfulla kommentarer om kvinnors utseende, i syfte att förminska, förnedra och skrämma kvinnor till att akta sig noga för att öppna munnen igen.

Detta sker inte bara offentligt, utan också i hetero-hemmen. Jag är övertygad om att många kvinnor som lever ihop med män, känner igen det här. Vi har väl alla upplevt hur många män avbryter sina kvinnor och när kvinnor talar om sina erfarenheter och bjuder på sin kunskap, är många män snabba med att ifrågasätta och avbryta eller lägga sig i samtal kvinnor emellan. Vissa män nedlåter sig till och med till att göra bort sina kvinnor inför andra människor, genom att t.ex hånskratta åt allt som kvinnan säger eller fälla kommentarer som: ”Du vet för fan inte vad du pratar om!” eller ”Sluta tjafsa nu!”. De här männen lär sina kvinnor att hålla tyst, skapar en rädsla hos sina kvinnor att bli bortgjorda och förnedrade inför andra människor, om kvinnorna har mage att öppna munnen och uttrycka sina åsikter.

Flickor och kvinnor (men även män och pojkar) lär sig alltså ofta tidigt, att pojkar och män är ganska opålitliga och irrationella att ha att göra med. En annars ”snäll” kill-kompis kan nämligen helt plötsligt, för att framstå som ”cool” inför de andra pojkarna, bli elak och förnedra sin tjej-kompis. En ”snäll” pojkvän kan helt plötsligt, för att framhäva sig själv, göra detsamma mot sin flickvän. En ”snäll” pappa kan helt plötsligt göra detsamma mot sin son, dotter eller kvinnliga partner. Ofta kallar män detta sätt att förnedra och förminska andra människor för ”skoj” eller ”skämt”, i syfte att legitimera beteendet och göra det okej. Flickor som ofta umgås mest med andra flickor under sin uppväxt, brukar ta väldigt illa vid sig av att bli behandlade på det här sättet, eftersom de inte är vana vid, på det sätt som pojkar och män ofta talar till andra människor. Pojkar däremot, skolas tidigt in i denna, vad man brukar kalla, ”grabbighet”.

Allt detta är ett sätt för män att tysta kvinnor, skrämma kvinnor från att våga öppna munnen och det börjar som sagt tidigt. Vi lär oss överallt, inte minst genom det ”offentliga rummet” att kvinnor som ”syns”, vågar ta plats och vågar öppna munnen, ofta blir dragna i smutsen av män. Det kan handla om kvinnliga politiker som ständigt blir löjligt ifrågasatta av män, bortgjorda av män, kallade vid diverse öknamn av män och som jagas av journalister och kameror ända hem till sina bostäder och kanske får sina familjer och barn uthängda inför allmänheten. Det kan handla om skådespelerskor som blir hånade i pressen om de har mage att gå ut på gatan utan smink-mask eller hånade för att de har gått upp (eller ned) i vikt. Det kan handla om kvinnliga programledare som får mail och telefonsamtal om hur ”fula och tjocka” de är eller att de har ”fel” kläder på sig och att de måste sluta visa upp sig i tv. Det kan handla om kvinnliga bloggare som blir kallade både ”hora” och ”fetto” och ”psyk-sjuka” av främmande män på nätet.  

Att synas offentligt, att tala högt om sina åsikter eller att skriva texter på nätet, innebär en särskild utsatthet för kvinnor, vare sig det gäller att hålla föredrag inför klasskamraterna, synas i tv, tala inför publik eller yppa sina åsikter inför en manlig partner i hetero-hemmen. Vi skolas in i att ständigt vara beredda på (rädda för) diverse kränkande tillmälen om vår klädsel, utseende eller vikt (det räcker med att vi går utanför dörren) och att det vi har att säga, aldrig är lika viktigt som det en man har att säga, dvs inte ens när det handlar om frågor som bara angår kvinnor och inte män. Män och pojkar lär sig tidigt samma sak, dvs att kvinnor aldrig skall vinna debatter och diskussioner mot män, utan att kvinnor som har mage att synas och höras måste ”plockas ned på jorden igen” även om det innebär att män måste använda sig av ohederliga, förnedrande och kränkande metoder. Män lär sig tidigt att de har rätt att ”fostra”, till och med helt främmande kvinnor, till att bete sig som ”kvinnor” och framför allt lär sig män tidigt, att de har rätt att ”fostra” allehanda kvinnor till att försöka se ”kvinnliga” ut för män.

Män lär sig tidigt, hur de skall göra för att tysta kvinnor.

Så vad vill jag säga med allt det här? Jo, det gäller för kvinnor att se igenom de här manliga härskarteknikerna, inse att de är till för att tysta kvinnor och att inte låta män komma undan med dem. Det är förstås lättare sagt än gjort men det gäller att våga ifrågasätta, kritisera och synliggöra hur patetiska de här männen är. Vi kvinnor måste alltså våga höja våra röster trots att vi redan som barn fostrades in i, att våra åsikter inte är viktiga, att vi måste tystna när män tycker sig ha något viktigt att säga, till och med när frågorna bara handlar om kvinnor (annars….), att våra åsikter är lika viktiga som mäns och att vi ofta har ett annorlunda sätt än män att uttrycka dem på, samt att det är helt okej.

Kvinnor och män har i regel olika kroppsspråk och olika sätt att kommunicera med andra på. Mycket av detta är socialt skapat, dvs vi kvinnor har fått lära oss att använda ett särskilt ”kvinnligt” kroppsspråk samt att kommunicera med framför allt motsatt kön, på ett speciellt sätt. Vi har också fått lära oss att vi måste bli mer ”manliga” i vårt sätt att uttrycka oss men ”kvinnliga” i vårt utseende, om vi överhuvudtaget skall framstå som ”trovärdiga” eller ”seriösa” inför både män och kvinnor.

Väldigt många män tror på fullaste allvar, att de alltid är smartare än kvinnor. De här männen har alltså utgångspunkten från början, till och med när de möter en främmande kvinna, att de är smartare än henne och de avslöjar sig ganska snabbt. När de här männen möter kvinnor som inte håller tyst, oavsett vad männen gör för att tysta kvinnorna och männen inser att de inte är smartare än kvinnor, kan männen bli aggressiva. Det kan handla om män som tar till både fysiskt, psykiskt och materiellt våld för att ”vinna” över kvinnan. Det är jätteviktigt för många män att ”vinna” och i synnerhet över kvinnor, för annars är ju män inte ”manliga” om de inte ens kan vinna över en kvinna. Men kom alltid ihåg:

De dummaste människorna på jorden, är de som inbillar sig att de är smartare än alla andra.

Annonser

7 thoughts on “Att våga

  1. Det är väl lite som man lär barn. Att vara modig är inte att inte vara rädd, det är att göra det man vill trots rädslan. Jag har följt dig ett tag på olika forum och alltid häpnat och glatts över ditt okuvliga mod. Det är kvinnor som dig och WDF som får oss andra att orka ta fajter, hoppas att ni förstår hur mycket ni betyder i en era som i mångt och mycket lider brist på kvinnliga förebilder. Jag tänker att antifeministiska män gnylar så fort de får en bråkdel av det motstånd som du förefaller skaka av dig mycket lättare även om du säkert haft det jobbigt ibland. Du har stängts av och allt möjligt som skulle skrämt vem som helst till tystnad och det känns för en utomstående som om du bara ”well, f…. you right back om ni tror att ni kan tysta mig”…

    Jag har fått höra att jag själv är stark men när jag ser dig i action känns faktiskt inte titeln ”superwoman” så fel. Jag undrar hur du blev sån? Några tips på vägen till oss andra som kämpar för att följa i dina fotspår? Mental träning enligt NBT kanske? 😉

    • Emelie: Vad kul att höra att du tycker att WDF och jag är bra förebilder. Det är lite så jag tänker med mitt engagemang på nätet, dvs att framför allt yngre tjejer måste få se att det finns (vuxna) kvinnor som vågar/orkar stå upp för dem. De behöver verkligen få se och höra, att det faktiskt finns kvinnor som vågar ta fajten med kvinnohatande män och som inte låter män komma undan, med allt sitt patetiskt korkade tjatter.

      Jodå, jag har fått min beskärda del av det manliga kvinnohatet. Ni läsare vet inte om allting som pågår ”bakom kulisserna” heller, men eftersom jag är anonym (än så länge) så kan jag inte riktigt hålla med om att jag är särskilt ”modig” på så sätt. Å andra sidan så räknar jag med att min identitet förr eller senare kommer att avslöjas men jag är förberedd – mycket väl förberedd på det.

      Haha, nej Emelie – jag är ingen superwoman men jag har kanske ett ovanligt starkt psyke, eller nåt? 😉
      Hur blev jag sådan? Tja, jag vet inte men feminismen, mycket mental träning a la NBT, en styvpappa som har varit en fantastisk förebild och mitt oengagemang i män har nog hjälpt till. 🙂 Jag har tänkt att jag skulle fundera över det här och försöka sätta det på pränt för att hjälpa andra kvinnor att stärka sig själva. Det kommer nog framöver.

      • Emelie: Måste tillägga här, att jag tycker att det är mycket lätt att vara feminist på så sätt att jag aldrig behöver ljuga för att bevisa några poänger. Jag har mycket, mycket svårt för att ljuga men det behöver jag aldrig göra i mitt feministiska engagemang och det är jätteskönt att veta i debatt, att man har sanningen bakom sig.

  2. Det där med scenen. Jag har lärt mig hur man gör när man skall tala inför folk och är just skiträdd.
    1) Man fokuserar på EN person och talar hela tiden till den personen.

    2) Man startar med att berätta hur skiträdd och nervös man är.

    Det hjälper faktiskt. Jag gör så, och de jag delat med mig av tipset till som provat säger att det hjälpt dem också .. genom att tala till en blir det inte så många, och genom att få ut hur rädd man är så är det sagt och rädslan blir inte lika farlig längre, man öppnar en väg både för att kunna göra fel och avbryta om man inte klarar att genomföra, samtidigt sänks lyssnarnas förväntningar – och de tycker man är duktigare än man kanske faktiskt är ..

    Dessutom – den som skulle håna dig i den situationen gör ju bort sig rejält inför alla andra.

    Ett tips bara, för den som skall tala inför andra och kan bli lika rädd som mig inför sådana situationer.

    • micro: Det låter som ett bra tips även om jag inte själv har använt mig av just de metoden. De flesta människor tycker att det är läskigt att tala inför andra människor men jag tycker nog mest att det är läskigt om jag måste tala om mig själv eller om saker som jag inte känner mig helt insatt i. Jag blir alltså mest nervös vid presentationen av mig själv. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s