Föräldrar som svarar åt sina barn

Jag är en sån där person som gillar att prata med barn. Det går jättebra att prata med de allra flesta barn – när deras föräldrar inte är i närheten. Har ni också noterat alla de här föräldrarna som alltid svarar på frågor som man ställer till deras barn? Exempel från häromdagen. Jag möter en liten kille (7 år) och hans mamma, som jag känner lite grand sedan tidigare. Jag säger:

– ”Men hej Pontus! Vad stor du har blivit, jag känner nästan inte igen dig! Hur gammal är du nu?”

Pontus mamma svarar:

– ”Han är sju nu.”

Jag vänder mig till Pontus:

– ”Oj, oj! Sju år, redan! Har du börjat i skolan nu då?”

Pontus mamma svarar:

– ”Nej, han börjar skolan till hösten.”

Jag vänder mig till Pontus igen:

– ”Vad spännande! Det blir väl kul att få börja i skolan?”

Pontus:

”Ja…”

Pontus mamma avbryter honom:

– ”Det är väl lite nervöst också med nya klasskamrater och sådär men vi hoppas att han hamnar i samma klass som bästa kompisen Linus.”

Jag till Pontus:

– ”Ja, det är väl klart att du vill gå i samma klass som din bästa kompis?”

Pontus:

– ”Mmm…”

Annonser

8 thoughts on “Föräldrar som svarar åt sina barn

  1. Undra varför de gör så? För mig skulle det kännas fel att prata över huvudet på barnet som faktiskt förstår och kan prata själv.

    • RH: Jag har undrat detsamma många gånger. Jag vet faktiskt inte? Kanske tror de att barnen är blyga och inte vågar svara själva?

  2. Innebär inte det s k fria skolvalet att man numera får gå i den skola man vill ?
    Då borde man väl också få bestämma över sin klasstillhörighet ?

      • Jag tror att jag försökte vara lite smart/överlustig, t ex vad
        gäller det där om klasstillhörighet. Men jag tror att det ”bara”
        är skola man kan ”välja”. Betygen måste förstås vara bra nog
        för att komma in på rätt ställe.

      • Ver: Jag tror inte att man kan välja vilken klass man skall gå i men man kanske får ha önskemål..? Talar om grundskolan här.

  3. Minst lika irriterande är den andra formen av vuxna som vägrar tala med barnet fast det står där, mitt framför dem och bevisligen är fullt talför.
    ”Hur gammal är hen nu?”
    Gammal nog att kunna svara på enkla frågor åtminstone, säger jag ju inte, men en vacker dag kommer jag göra det.

    En annan irriterande vuxensort är de som nödvändigtvis måste dissikera barnets känslor och liv, och framför allt framtvinga svar barnet inte har – gärna med lite hederlig könsnormativitet.
    ”Åhå, så du leker med X. Är det pojkvännen det?/ Så du går i trean? Ja, då börjar väl flickorna bli jobbiga, eller hur?”

    I de lägena skäms jag faktiskt inte det minsta över att jag svarar åt mitt barn.

    I

    • Vigdir: Ja, det har du rätt i! De där vuxna människorna har jag också mött, dvs de som talar över huvudet på barnen, direkt till föräldrarna. Känner också igen ditt andra exempel mycket väl. Vuxna behöver verkligen tänka mer på hur de bemöter barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s