Barnsliga tjurskallar

En manlig vän var och hälsade på mig för några år sedan. Vi umgås inte längre eftersom jag till slut förstod, att jag var mer än en vän för honom samt att han är dum i huvudet. Den här mannen erbjöd sig att hjälpa mig i trädgården, under tiden som jag målade fönster.

Hur eller hur så slutade det i alla fall med att han förstörde min trädgårds-trimmer. Jag blev inte sur för det, vilket jag också tydligt förklarade för honom men min manlige vän blev, enligt hans egen utsaga, sur på sig själv och förbannade, att han hade varit så klumpig och haft sönder min nya, dyra trimmer. Han gick då upp och lade sig i min säng, för att tjura över sitt eget misslyckande och eftersom jag hade händerna fulla med målningen, funderade jag inte till en början över, vart han hade tagit vägen.

Efter ett par timmar gick jag upp på övervåningen och såg honom ligga nedbäddad i min säng, mitt på ljusa dagen med nerrullade persienner. Han svarade knappt på tilltal (sur som en jävla citron) så jag sket i honom, lät honom ligga där och tjura och fortsatte med det jag höll på med. När ytterligare någon timme hade gått, vällde irritationen och ilskan upp inom mig. Jag tänkte:

*Varför skall han ligga här i min säng, i mitt hem och tjura och förstöra hela min dag med all sin negativa energi? Han kan ju lika gärna åka hem till sig och ligga där och tjura istället?*

Sagt och gjort – jag hämtade bilnyckeln, tog på mig jacka och skor, gick upp till honom på övervåningen och sade (eftersom han inte hade någon bil):

– ”Du måste åka hem nu. Packa ihop dina grejer lite snabbt så kör jag hem dig. Jag väntar utanför.”

Snubben blev helt paff. Han trodde antagligen, att jag gick upp till honom för att fråga vad han var sur över och dessutom trösta honom för att han hade tagit sönder min trimmer. Han sade:

– ”Alltså förlåt att jag är tjurig men jag blir så jävla sur på mig själv att jag inte kan göra nånting rätt, nån gång. Jag är ju inte sur på dig – jag är sur på mig själv.”

Jag svarade bara:

– ”Okej bra! Men du – jag väntar utanför så sno dig på nu.”

Jag gick ut till garaget, han lommade slokörat efter och satte sig motvilligt i bilen. Jag sade inte ett ljud under bilfärden men när vi närmade oss hans bostad så började han plötsligt lipa….?!? Jag fortsatte att ignorera honom och till slut tog han till orda och bad hulkande om förlåtelse, för att han hade tjurat i flera timmar och förklarade att han hade känt sig jättedum över att han förstörde min trimmer samt att han hade ”blivit väldigt kär” i mig. Jag lyssnade på honom men sade fortfarande ingenting. Han:

– ”Men du kan väl säga nånting i alla fall!”

Jag:

– ”Jag har redan talat om för dig, att jag inte är alls sur eller arg över att du hade sönder min trimmer. Jag har tyvärr inga andra känslor för dig, än möjligen vänskapliga sådana.”

Till slut kom vi fram till hans lägenhet, jag stannade bilen men lät motorn vara igång. Han lipade fortfarande medan han släpade sig ur bilen och försökte dra ut på tiden (så att jag kanske skulle ångra mig?). Jag sade bara (för att stressa på honom lite):

– ”Okej då! Ha det så bra!”

Jag körde hemåt igen och den barnslige tjur-skallen har inte blivit inbjuden till mitt hem fler gånger. 😉

Annonser

10 thoughts on “Barnsliga tjurskallar

  1. Heh, jag hadde tvättat sängkläderna efter det. Usch! Jag ska inte uttala mig om någon diagnos, men ändå… Det låter helt klart som om han var ute efter att manipulera dig. Självcentrerad, tycker synd om sig själv, bryr sig inte om dina känslor. Helt klart bra att du inte har någon mer kontakt med. Sådana suger energi ur en som vampyrer.
    Fantastiskt sätt som du hanterade honom på! Applåderar för dig! Det är imponerande vilken styrka och bestämdhet du har. Jag skulle önska jag var like tuff! 😛

    • Andreas: Haha, det var precis vad jag gjorde också! Jag tvättade sängkläderna. 😉

      Den här mannen var mer en ”ytlig bekant” från början, vilket de flesta av ens vänner är. Det tar alltså lite tid innan man förstår sig på folk och hur de egentligen är samt om vänskapen är någonting att bygga vidare på (samma som kärleksrelationer alltså). Den här mannen var dum i hela sitt huvud förstås och det insåg jag ganska snabbt.

      Jo, jag kan väl vara ganska tuff och hård när det gäller och framför allt mot män som inbillar sig att de kan komma in och styra och ställa med mig, mitt liv eller i mitt hem. De får snabbt tänka om – annars åker de ut på gatan. Sånt där barnsligt trams orkar jag inte med.

  2. ”asg” ja jösses det där känner jag igen, inte själva lipandet men det där barnsliga tjurandet som ingen vettig människa förstår sig på. Mitt ex gjorde likadant emellanåt och nog handlar det om att försöka manipulera en för att uppnå något. Mitt ex kunde göra samma sak om han blev lite förkyld, då gick han och la sig.mörklade rummet och utan att säga något så skulle jag liksom räkna ut att nu var det minsann synd om honom och han behövde vård den lilla sjuklingen. Jag tar mig för pannan över sådan idioti.

    • LB: Ja, tjurande är något som jag har märkt att många män sysslar med. Ingen jävel vet vad män tjurar över och till råga på allt, förväntas vi kvinnor vara tankeläsare, sätta av tid åt den tjuriga mannen och försöka förstå hans ”känslor”, ”trösta” honom och framför allt – PEPPA HANS REDAN ENORMA EGO, ÄNNU MER.

      Jag tror alltså inte att min manlige väns tjurande, ens hade med min trimmer att göra. Jag tror att män skapar ”oreda” när de vill ha kvinnors uppmärksamhet eftersom de gillar när kvinnor ”bryr sig” om dem, fjäskar för dem och daltar med dem, till och med när de själva har betett sig som idioter. Jag fullständigt ignorerar sånt här beteende och låter mig inte manipuleras av dumma män och deras diverse tramsiga och barnsliga ”lekar”.

  3. HERREGUD. Jag ryser av äckel efter att ha läst det här. Hade ett förhållande som var på upphällningen. Han var och hälsade på mig och av någon anledning som jag inte minns nu blev han sur. Sen försvann han plötsligt bara och efter ett tag öppnade jag sovrumsdörren. Där låg han i mörkret utan täcke och kuddar för det låg i soffan i vardagsrummet, hopkrupen som en bebis. Känner ett starkt äckel bara jag tänker på det, för att inte tala om att hans kroppsdelar varit både här och där. Skulle kunna gå och spy nu.

    Och vilket oerhört fräckt beteende av den manlige vännen att krypa ner i DIN säng. Ibland kan man undra om män har några sociala färdigheter alls. Jag säger som Andreas, din styrka och tuffhet mot män är beundransvärd! Tack för att du finns och ger mig styrka också!

    • WDF: Vad är det för fel på dem, de där självutnämnda ”stora, starka, kloka” männen? Jag vet inte hur många vuxna män som jag har sett bete sig som små bebisar, som kvinnor förväntas vagga och vyssja? Ditt ex ville väl förmodligen visa dig att han mådde dåligt och önskade att du skulle förstå, att komma och trösta honom?

      Ja, jag fattar liksom inte hur en människa kan ta sig friheten att gå in i andras sovrum, rulla ned persiennerna och krypa ner i deras sängkläder? I mitt fall, tror jag att min manlige ”vän”, helt enkelt hade förhoppning om att jag skulle komma och lägga mig bredvid honom, trösta honom, bry mig om honom och förhoppningsvis visa honom all min ”kärlek” via heterosex. Ho ho ho! Det sket sig för vuxenbebisen.

  4. Usch! Jag vill inte ens säga högt vad det här påminner mig om… Men fy fan vad du är bra! Jag gör vågen, visslar och applåderar här. Woop woop!

    • Ordterror: Tack snälla! Det är märkligt att inte fler kvinnor inser, hur lätt det faktiskt är att styra män? 😉
      Det gäller att peka med hela handen, vägra låta sig luras in i diskussioner och att visa dem tydligt, att deras dåliga beteende får konsekvenser för dem. Min ”vän” fick helt enkelt ta sin tjurskalle och bege sig hemåt. Jag ville bara bli av med honom, fortsätta med min målning och ha en underbar dag i lugn och ro. Så – han fick helt enkelt åka hem till sig och tjura.

  5. HAHAHA!!!! Vilken kul berättelse! Ser hela händelseförloppet som en dråplig film i huvudet! Men allvarligt, var han sexton eller?

    • honungsbi: Hehe, ja jag var nästan tvungen att gnugga mig i ögonen för att liksom ens ta in, att detta hände på riktigt? WTF liksom? En fullvuxen mans-bebis som uppenbarligen (det var några år sedan) redan då låg efter min lille systerson, i sin mentala/personliga utveckling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s