Social fostran

Nu är jag tillbaka igen. Hoppas att ni är lika glada som jag är. 😉

Det formligen bubblar i mig – jag vet knappt var jag skall börja. Jag har så mycket att säga och så mycket att skriva om, att det finns risk för att både detta och kommande inlägg kan bli något röriga och osammanhängande. Minns också att det var ett tag sedan jag tränade mig på att skriva den typ av texter, som jag brukar skriva i bloggen. Jag känner mig en aning ringrostig så ha överseende med mig ett tag framöver. Nu till saken:

Under större delen av min barndom, fostrades jag av min mamma och min styvpappa Olle. Som jag har berättat tidigare i bloggen men som ni kanske inte minns, är Olle en man utöver ”det vanliga”. Egentligen är ju Olle helt normal och andra män – som inte är som Olle – onormala men ni vet ju också att jag brukar ogilla att tala i termer om vad som är ”normalt” och inte. Vem kan ta sig rätten att avgöra vad som är ”normalt” och vad som är ”onormalt”..?

Tja – i mina ögon är i alla fall Olle helt normal, vilket nog inte alla män och kvinnor skulle hålla med om. Olle bakar, syltar, saftar, städar pedantiskt, lagar bilen, klipper gräs, är en otrolig barn- och djurvän och lider av vissa – men inte särskilt många – typiskt manliga, vad jag skulle kalla, ”sjukdomar”.  🙂

Det faktum att Olle och min mamma en gång i tiden blev ett heterosexuellt par och bestämde sig för att bilda familj och bo tillsammans, framstår för mig och många andra idag, ett antal år senare och en skilsmässa senare, som något alldeles otroligt. Olle och mamma är två helt olika personligheter och faktiskt måste jag säga, trots att det är mamma som alltid har tagit hand om mig och mina syskon, att Olle är bättre på att fostra barn, än vad mamma är.

Olle hade en märklig förmåga att få mig, som barn, att förstå när jag hade gjort fel och betett mig dumt, utan att han ens behövde öppna munnen, framställa hot eller framstå som hotfull. Jag tänker ofta på Olle när jag hör och ser föräldrar som skriker på sina barn, i syfte att fostra dem eller än värre – vuxna, stora kvinnor och män, mammor och pappor som till och med SLÅR sina mentalt och fysiskt försvarslösa små barn, när de inte klarar av att handskas med dem. Shame on you, era jävla ynkryggar! 

barnaga

Vuxen, feg manlig ynkrygg

Så hur gjorde Olle? Det är svårt att förklara, så här många år senare och det finns risk för att det kan komma fel ut, men jag skall göra så gott jag kan. Min mamma var en sån där förälder som ibland skrek och gapade när jag hade gjort något fel och det gick ofta in i mitt ena öra och ut ur det andra.  🙂 

Olle använde sig av något som jag brukar kalla ”social utfrysning”. Det låter värre än vad det är. Då jag t.ex fick ett utbrott av ilska och betedde mig dumt, fick jag ingen som helst respons av Olle. Han tittade inte på mig, han tilltalade mig inte, han gav sig inte in i någon diskussion med mig överhuvudtaget. Han fortsatte bara med det han höll på med och var alldeles… tyst… och mycket allvarlig. Hela hans hållning talade om för mig, att mitt beteende var oacceptabelt och att han tänkte behandla mig som luft, tills jag behagade uppföra mig som en normal människa igen.

Till saken hör, att Olle är en mycket snäll och vänlig man och det var viktigt för mig att få hans gillande, särskilt som jag inte var ”hans” barn. Jag ville ju vara duktig inför Olle och hela hans sätt att ignorera och nonchalera mig, fick mig att inse att han nog inte gillade mig, när jag betedde mig som en idiot. Han fick mig att skämmas, bara genom att ignorera mig, socialt ”frysa ut” mig. Och gud, vad jag skämdes över mig själv och mitt beteende! Jag lärde mig dock snabbt (typiskt kvinnligt), att jag måste argumentera klokt och förnuftigt (typiskt kvinnligt) för min sak och hålla mig lugn och saklig (typiskt kvinnligt) för att få igenom mina krav – det lönade sig inte alls att bete sig som en ilsken, ociviliserad liten toka, kom jag på… 😉

Surprise, surprise – behöver jag säga att jag har lärt mig av Olle? När jag, under en viss tid av mitt privata liv, ödslade det åt att uppfostra män, vars beteende för övrigt ofta påminner om små barns, använde jag mig av Olles metod. Jag gör det fortfarande, när jag måste ha med den här typen av män att göra, t.ex i jobbet. Jag ignorerar och nonchalerar dåligt uppförande och jag ger mig inte in i diskussion med tok-stollar som ljuger, hotar, förnedrar, bedrar, skyller ifrån sig eller som bara är ointelligenta och beter sig som ociviliserade, testosteron-stinna ap-hannar. Jag visar dem med mitt sätt och hela min kroppshållning, att de inte kommer någon vart med den typen av ”argumentation” och beteende. Jag brukar säga att jag inte orkar, eller har tid med att uppfostra vuxna män – det borde deras pappor ha klarat av, redan i barndomen.

Tänk om alla kvinnor tänkte som jag? Tänk om alla kvinnor slutade upp med att dalta med vuxna män, slutade upp med att lyssna på alla manliga, fantasifulla sagor och krävde av män, att istället argumentera klokt och förnuftigt för sin sak och göra det med lugn och saklighet – annars vill ingen kvinna (eller man och barn) ha med dem att göra, någonsin? Vi lyssnar inte på dem, vi tittar inte på dem, vi tilltalar dem inte, vi behandlar dem som luft, vi umgås inte med dem, vi ler inte åt dem, vi ignorerar, nonchalerar och låter dessa mänskliga avarter sitta på sina antifeministiska skäms-pallar i all sin ensamhet, tillsammans med sina jämlikar – andra mans-idioter.

Social utfrysning av alla män som inte har lärt sig att bete sig som folk. Det borde väl göra susen i denna ociviliserade och omänskliga pitt-värld?

 

 

 

 

  

 

 

Annonser

12 thoughts on “Social fostran

  1. Först: KUL att du är ”tillbaka”!

    Metoden du beskriver påminner om hur man ska uppfostra valpar ( numera, inte som förr då man skrämde dem med ihoprullade tidningar) dvs man ignorerar felaktigt beteende och uppmärksamma det rätta.
    Tror att barn och hundar är ganska lika där…

    • Anna G: Tack snälla – kul att höra från dig också! 🙂

      Ja, det ligger nog mycket i det du skriver – det är som att uppfostra valpar. Belöna bra beteende och ”straffa” dåligt beteende med uteblivet godis eller social utfrysning.

      Min styvpappa fostrade mig som en valp, konstaterar jag. 😉

    • Ver: Jag har läst dina (och andras) kommentarer under tiden jag har varit borta men inte hunnit svara på dem.
      Härligt att höra att du har längtat efter mig. 😉

  2. Yes, kul att du är tillbaka med intressanta texter.

    Mamma till fyra, som jag är, får jag ju erkänna att också jag tappat tålamodet och orken några gånger och jo då, jag har skällt på dom. Det är inget jag är stolt över men det har å andra sidan inte varit särskilt mycket av den varan, då jag alltid trott på att tala med barn. Jag lovar, de förstår ofta mer än de flesta vuxna män 😉 men det jag vill komma till är att de gånger min ork sinat och tålamodet (jag har ett mycket stort sådant) så har det alltid berott på en man, dvs den jag levde tillsammans med. levde och levde förresten, jag menar ju den jag var hushållerska, mamma, psykolog, älskarinna, hora och madonna åt..
    Överhopad med arbete samt fyra riktiga barn med allt vad det innebär och så det femte då som skulle vara en vuxen man/medmänniska så räckte inte orken till hela vägen alltid.

    Men jag instämmer i dina ord att din metod är effektiv. Inget får en man så oroad som när en inget säget utan bara visar ogillandet en har inför hans agerande.
    Tyvärr fungerar det dock inte på alla för att vi kvinnor oftast har varit för snälla från start så att säga.
    Kanske borde alla unga tjejer och kvinnor, som är i färd med att starta en relation med någon, få lära sig detta. Tror det skulle minska rejält på framtida problem.

    • Ann: Även den finast lysande solen, har sina fläckar. Jag är inte själv förälder men förstår mycket väl att tålamodet och orken inte alltid finns där för barnen och de flesta föräldrar har förstås skrikit och gapat på sina barn. Om det gör någon nytta, är en annan femma?

      Du skriver att det ofta har berott på mannen/pappan, att ditt tålamod har sinat och orken tagit slut och det är lustigt, för jag talade med en kvinna om det, bara häromdagen. Jag sade att många kvinnor idag är så frustrerade, bittra, trötta och utan självförtroende samt att de ofta tar ut sin frustration på andra (gärna på andra kvinnor), än den som är den verkliga orsak till deras frustration, dvs mannen i hushållet. Kvinnan jag talade med, fick en uppenbarelse och sade:

      – ”Jomen så är det ju! Det är mannen som gör en trött, frustrerad, arg och besviken men frustrationen tar vi kvinnor ofta ut på våra barn eller tex andra kvinnor!”

      Jag har skrivit om detta förut och jag tror att det ligger en del i det. Kvinnor vågar inte/kan inte/vill inte ta upp problemen med den det berör, dvs mannen eller så lyssnar han inte öht, vilket orsakar frustration och ilska hos många kvinnor. Vissa tar ut den på andra kvinnor eller sina barn, som sagt.

      Kvinnor uppfostras till att vara ”snälla” och lojala mot sina män. För vissa kvinnor tar detta sig uttryck in absurdum. De är så ”snälla” och lojala mot männen/barnens pappor, att de själva och/eller deras barn mår dåligt till följd av det.

      Så glad att höra från dig (och er andra förstås)! 🙂

  3. Hej, vad roligt att du skriver igen! När jag orkar tänka så ska jag skriva någon smart kommentar också. Så länge nöjer jag mig med att hålla med Ann här ovanför! 🙂

    • Hej Calle, min vän!
      Har haft full sjå att hänga med i feministpeppen som du säkert har märkt. *skäms*
      Den här perioden på jobbet, är nog en av de värsta som jag har upplevt i hela mitt yrkesliv. Vi har jobbat över, dygnet runt. (liten överdrift men du hajar). 🙂

      Jag har haft liiiite koll på era resp bloggar under tiden iaf. Känner att jag måste försöka ta mig till feminist-fikat i din stad i sommar också. Jag bara förutsätter att jag är välkommen och bjuder in mig själv…? 🙂

      • Du är alltid välkommen, FeministFika eller ej! Ta det som en stående inbjudan! 🙂
        Får jag i min tur bjuda in mig själv till dig? Det vore verkligen trevligt! Vi kan FeministFika hos dig! 🙂

      • Calle: ❤
        Tack! Skönt att höra att en är välkommen.
        Jag har länge funderat på en feminist-träff hemma hos mig i trädgården på landet. Lyssna på fågelkvittret, hälsa på grävlingarna, bli rivna av Hårbollen och bitna av myggen samtidigt som vi diskuterar feminism hela natten lång. 🙂 Men, men jag får återkomma om det så att jag inte lovar för mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s