”Ja, det vet man ju hur kvinnor överdriver”, sa polisen

”Ja, det vet man ju hur kvinnor överdriver”, sa polisen

Av ”Pia

”Pappa ville att vi ska leka tåg i badkaret… Jag ska hålla i pappas snopp och sen kissar pappa kladdigt på min hand … Pappa tempade mig hårt! Det gjorde ont!”

I Pias fall behöver inte pappan, som numera har vårdnaden, agera särskilt mycket själv. Familjerätten struntar i domstolsbeslut och snävar åt umgänget utan motivering. Och ingen myndighet lyssnar på barnen.

Vi träffas i november 1993 och gifter oss 1995. Fram tills att vi gifter oss ser allt normalt ut. Men efter giftermålet exploderar kontrollbehovet. Misshandeln som är både fysisk och psykisk, varvad med ursäkter och rena förnekanden, trappas stadigt upp. Mitt självförtroende är kört i botten och jag isoleras från min familj och mina vänner.

I maj 1997 föds sonen och i november 1998 föds dottern. Min före detta man har inget som helst engagemang i barnen utom när vi, vid få tillfällen, visar oss på stan tillsammans, hela familjen.

Våren 1999 lyckas jag skaffa mig en mobiltelefon utan min före detta mans vetskap och lyckas kontakta kvinnojouren i en närbelägen kommun. Efter kontakten med kvinnojouren känner jag mig lite starkare och börjar fundera på skilsmässa.

I november – 99 ökar våldet och kulminerar med att han slår mig medvetslös och i samband med detta hotar att döda vår son, som jag har i famnen när han slår ner mig. På två dagar skaffar jag mig en lägenhet och flyttar dit, tillsammans med barnen, med hjälp av en väninna. Därmed lyckas jag ta mig från år av misshandel och våldtäkter.

I samband med flytten anlitar jag en advokat och begär skilsmässa. Sedan gör jag för första gången en polisanmälan om det som jag hade blivit utsatt för under vårt gemensamma liv.

Min före detta man och jag blir kallade till förhör samma tid och dag!

Jag hör genom den inte helt stängda dörren hur polismannen, efter att ha fått ett nekande svar från min man på frågan om det jag sagt var sant, säger till min före detta man:

”Ja, det vet man ju hur kvinnor överdriver!”

Fallet läggs ner.

Socialen i kommunen vi flyttat till bestämmer att barnen ska få träffa sin pappa varje helg på dagtid i närvaro av hans föräldrar eller syskon. Man befarar att pappans ilska mot mig annars skulle kunna gå ut över barnen.

Efter två månader kontaktar pappan socialen och får godkänt för övernattning av barnen, som nu är 3 respektive 1 ½ år. Söndagskväll efter första nattumgänge hos pappan klagar sonen på smärtor i stjärten och berättar:

”Pappa ville att vi ska leka tåg i badkaret… Jag ska hålla i pappas snopp och sen kissa pappa kladdigt på min hand … Pappa tempade mig hårt! Det gjorde ont!”

Morgonen därpå gick jag med barnen till sjukhusets barnmottagning på orten där vi bodde. De vägrade undersöka barnen och hänvisade till att en sådan begäran måste komma från socialen.

När jag slutligen får tag på socialen beställer de en tid till fredagen, vilket är en vecka efter barnens natt hos pappan. Läkaren konstaterar en spricka på 12 mm i ändtarmsöppningen på pojken. Socialen polisanmäler pappan. Om han kallas till förhör eller inte vet jag inte.

Vi har då gemensam vårdnad. I juni 2000 beslutar tingsrätten interimistiskt att barnen skall bo hos mig medan min före detta man får umgänge varannan helg fredag till söndag. Barnen visar rädsla och oro inför pappans ilska och är oroliga för att de aldrig ska få träffa mig, när pappa har hämtat dem. Själv mår jag också väldigt dåligt, eftersom jag tror på vad barnen berättar men jag vågar inte vägra att lämna ut dem till pappan.

Våren 2001 efter påskumgänget säger sonen, som då är 4 år, i samband med ett toalettbesök till förskolepersonalen:

Titta vad pappa gjorde, han bet mig! Det gjorde ont!” och så visar han ett rött märke på snoppen.

Förskolan polisanmäler pappan, vilket leder till att sonen förhörs av polisen. Efter anmälan ställer socialen in umgängena med pappan. I polisförhöret, som jag har inspelat på video, berättar sonen spontant och utförligt om sexuella övergrepp på honom och hans lilla syster. Utredningen läggs ner.

Under den pågående vårdnadsutredningen som utförs av familjerätten kommer de med ett förslag på beslut i boende- och vårdnadsfrågan. De bedömer pappan som den som har störst ekonomiska möjligheter att tillgodose barnens behov. Pappan har också lovat att tillgodose barnens rättigheter att få träffa mig.

I deras förslag skulle jag förlora boendet på grund av jag polisanmält min före detta man för sexuella övergrepp på barnen. Eftersom pappan inte hade blivit dömd ansåg familjerätten att dessa anmälningar var trakasserier mot pappan!

I december 2001 dömer tingsrätten enligt familjerättens förslag och jag blir tilldömd umgängesrätt varannan helg fredag till söndag. Jag försöker att få någon att lyssna på min och barnens situation men istället blir det jag som utmålas som den oärliga. Ingen hänsyn tas till vad sonen hade berättat i polisförhör och till förskolepersonalen.

I februari 2002 när domen fastställs, så känner jag min skyldighet som förälder att skydda barnen eftersom alla instanser förlorat barnperspektivet och har valt att ta parti för pappan. Därför tar jag barnen och flyttar innan pappan skulle hämta barnen efter umgänget. I nio månader håller jag våra barn undan från våld och övergrepp.

Barnen upplever det hela som en semesterresa. De få gånger de nämner pappan, så är de oroliga för att han ska hämta dem, eftersom pappan efter domen talat om för barnen att nu ska de flytta hem till honom för gott.

Under denna period överklagar pappan till hovrätten som tilldömer honom enskild vårdnad och strax därefter grips jag av polisen, kort före julafton. Barnen förs av socialen till pappan utan att jag får ta avsked av dem.

Vid pappans överklagande till hovrätten ändras inte min umgängesrätt fredag till söndag varannan helg. Trots detta vägrar pappan med stöd av familjerätten att låta mig träffa barnen i sex månader. Jag tillåts inte heller att ha telefonkontakt med barnen under denna period.

I juni 2003 är barnen 6 respektive 4 ½ år. En dag blir jag uppringd av en socialsekreterare från familjerätten som säger:

”Vill du träffa dina barn överhuvudtaget, så måste du acceptera ett umgänge på tre timmar var fjortonde dag med kontaktperson.”

Denna kontaktperson har pappan utsett i samråd med familjerätten utan att jag vare sig blivit tillfrågad eller fått godkänna kontaktpersonen. Inte heller har vare sig tings- och hovrätten förordnat om kontaktperson.

Familjerätten har vägrat att motivera varför man har beslutat om kontaktperson och på vilka grunder. På detta sätt har jag fått träffa mina barn i snart två års tid, umgängestillfällena har varit få, eftersom pappan utan anledning har ställt in umgänge samt att kontaktpersonen har haft en hög sjukfrånvaro. Eftersom pappan inte godkänner någon alternativ kontaktperson, så har umgänget uteblivit när hon har varit sjuk.

Vid alla tillfällen är barnen mycket glada att se mig men avskeden är svåra för oss alla tre, då ingen av oss är riktigt säkra på när vi ska få träffas igen.

Barnen har vid ett antal umgängestillfällen – i närvaro av kontaktpersonen – visat blåmärken samt berättat att ”pappa trycker fortfarande snoppen mot oss” och att ”pappa blir arg för ingenting och slår dem ofta”. Kontaktpersonen hävdar att hon inte har anmälningsplikt…

I december 2004 kommer domen mot mig för att jag höll mig undan med barnen. Domen blev dagsböter, då man ansåg brottet som allvarligt.

Efter domen mot mig har jag anlitat ett nytt juridiskt ombud. Det första han gör är att kontakta familjerätten och kontaktpersonen. Båda medger att det inte finns något skriftligt beslut angående inskränkningen av min umgängesrätt.

I februari 2005 begär min advokat verkställighet av umgängesrätten men vi får avslag av länsrätten med hänvisning till ”nya skäl”, som man vägrar precisera.

För barnens skull måste jag orka fortsätta att kämpa för deras rätt till ett liv utan våldtäkter och misshandel. För vem står på deras sida om jag ger upp?

Detta är ännu ett exempel ur verkliga livet, på hur svenska sociala myndigheter, polis och domstolar väljer att hantera barn och deras umgänge med pappor som har utsatt sina barn för, eller misstänks ha utsatt sina barn för misshandel och/eller våldtäkt och sexuella övergrepp. Exemplen är tagna från en hearing som Vänsterpartiet kallade till år 2005. Ni hittar dokumentet här.

Annonser

15 thoughts on “”Ja, det vet man ju hur kvinnor överdriver”, sa polisen

    • Cruella: Själv blir jag så förbannad så att hjärtat börjar rusa i hundranittio. Det är inte klokt att myndigheter beter sig på det här sättet, år 2014 i Sverige.

  1. Min moder som arbetat inom kvinnojouren och har gjort under många år har berättat om flera fall/många fall där socialen agerat som svin mot kvinnor som blivit misshandlade och där de också haft mycket märkliga krav på kvinnojouren, att de ska stå för alla kostnader bla så soc slipper betala något.
    Själv har jag i mitt arbete som familjehem, på nära håll sett hur socialen kan agera och ibland ilåta bli att agera. Jag kommer att skriva om det på min blogg framöver.

    • feministen: Det vore väldigt märkligt om inte det manliga kvinnoföraktet, skulle yttra sig även i alla samhällsinstanser och det vet ju många av oss, att det gör. Flickor/kvinnor inom psykiatrin, kvinnor i fängelse, kvinnor/mammor i kontakt med de sociala myndigheterna, kvinnor som söker läkarvård, kvinnor som brottsoffer hos polisen/i rättsväsendet, kvinnor som söker banklån, kvinnor på arbetsmarknaden osv, osv, osv – drabbas av den rådande manliga synen, att kvinnor inte är fullständiga/kapabla människor och därför kan behandlas därefter.

      Jag har bara hunnit kasta ett snabbt öga på din blogg än så länge men dina inlägg om detta, skall bli mycket intressant att läsa.

    • Elin: Ja, det kan man lugnt säga. När jag började luska i det här för ett antal år sedan, trodde jag knappt mina ögon och öron.

  2. Men alltså..? Vad i hela helvetet!? Jag blir alldeles mållös! Går det verkligen till så här?! Vad … det är väl brott mot barnkonventionen eller nåt, fullständigt vansinnigt ju! Alltså, barnen! Barnen! Är det som är viktigast… vem har bestämt så här idiotiskt?! Herregud… stackars barn..!

    • Hockeysmurf: Ja, tyvärr – det går till så här i vårdnadstvister. Jag har skrivit om detta under flera år nu och det låter helt sjukt men det är skrämmande nog, helt sant. Vi ser samma ”fenomen” i flera andra länder, bl.a USA och Australien och påhittet om PAS har sin uppkomst i USA (läs de rosa länkarna i mina texter samt i kategorierna ”Papparättsrörelsen” och ”Rättsrötan” samt bloggen ”Sanningen om Papparättsrörelsen”.

      Du kommer att känna igen många antifeministers namn, som alltså är engagerade i Papparättsrörelsen i Sverige (Fathers Rights Movement). Papparättsrörelsen som också ligger bakom anmälningarna av mina två tidigare bloggar samt hoten mot filmaren Thor-Björn Bergman. Med mera…..

      Läs även min kommentar till Elin.

    • o3: Ja, just det! Män våldtar ju varken kvinnor eller barn? Allt är bara kvinnors och barns påhitt. Alla de här miljontals våldtagna kvinnorna och barnen, världen över, ljuger på män för att ”sätta dit” män. Våldtäktsmän och barnvåldtäksmän talar sanning. Några pedofil-bordeller där män köpe-runkar i, dvs våldtar barn, finns egentligen inte och våldtagna kvinnor har bara haft ”sex” eller ”överraskningssex” med män, som män kallar det? 😉

      Pappor och män våldtar definitiv inte sina egna kvinnor, sina egna barn och andras barn. Statistiken över barnvåldtäktsmännen som säger att det är pappor som främst våldtar barn, måste vara fel och konstruerad av alla feminister som ju har en enorm makt i mans-världen? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s