Livet blir sällan som en tänkt sig, del 2

Fortsättning på detta inlägg.

Kvinnan hade nu hamnat i en sits där hon stod utan make, utan arbete, bodde i en alltför dyr lägenhet och med en son i tonåren att försörja. Dessutom hade hon hamnat i en djup depression och för att ens klara av sitt liv och vardag, så enkla saker som att ta sig upp ur sängen på morgnarna eller ta sig in i duschen, äter hon antidepressiv medicin varje dag. Som om inte detta vore nog – för att klara sin försörjning startade hon ett eget företag.

Ja, hon hade en son i tonåren att försörja, eftersom det visade sig att hans pappa vägrade att betala en endaste krona i underhållsstöd för sin son. Pappan hade ju dessutom bara försvunnit (rymt) ur sin sons liv så frågan om, hos vem av föräldrarna sonen skulle bo, uppstod aldrig. Det var alldeles självklart för pappan att bara sticka, lämna sin son och överlåta åt hans mamma att sörja för honom trots att de, likt de flesta andra hetero-par som separerar, har gemensam vårdnad om barnet.

Föreställ er en mamma, som en dag bara får för sig att lämna hemmet och barnen hos deras pappa, för att flytta till en annan man i en annan stad?

Under alla år tillsammans har det här hetero-paret haft, till viss del, delad ekonomi. Kvinnan har jobbat heltid fram tills barnet kom, då hon var i 35-årsåldern, och hon har därför lyckats spara ihop lite pengar för egen del samt ett sparkonto till sonen. På sonens konto fanns över 200 000 kronor.

En dag upptäckte hon att sonens konto var tömt – noll kronor. Det visade sig att pappan, hennes före detta make, hade fört över sonens pengar till sitt eget konto. 

Kvinnan tvingades nu kontakta en advokat för att få hjälp med att driva in underhållsstödet och för att få tillbaka sonens pengar. Hon och advokaten misstänkte också att hon hade blivit lurad vid bodelningen, på så sätt att mannen hade fått mer pengar för ”sitt” företag då han sålde det, än vad han hade uppgivit.

Kvinnan, som redan var tömd på energi och djupt deprimerad, fick svårt att fokusera på sitt eget nystartade företag i denna rättsliga process och hennes spar-pengar började sina, i allt snabbare takt. Allteftersom, började hon också förstå att hennes f.d make hade planerat separationen under en längre tid, bl.a genom att se till att få ut henne ur företaget. Allteftersom, började hon inse att hans otrohetsaffärer, under deras 25-30 år tillsammans, nog inte hade varit enstaka. Hade han i själva verket bedragit henne från dag ett?

Lyckligtvis, beslutade domstolen att pappan skulle betala cirka 3000 kronor i månaden i underhållsstöd samt betala tillbaka de 200 000 kronor som han hade stulit från sin son. De enades om, att sonen skulle fortsätta att bo hos sin mamma och då umgänget med pojken tidigare inte hade skötts av pappan, beslutades det även om bestämda tider då pappan skulle umgås med sin son. 

Härefter uppstod en situation som jag tror att många separerade mammor och pappor känner igen sig i.

Pappan struntade helt enkelt i att hämta sin son, på de tider som överenskommits. Pappan höll förvisso kontakt med sin son via sms och telefon men verkade inte vilja ha några bestämda tider att ”passa på”, utan ville välja själv när han hade ”tid” att umgås med sitt barn. Pappan hade skaffat sig en lägenhet, några kvarter längre bort men hade inte gett sonen någon egen nyckel. På så sätt, kände den nu 13-årige sonen att han inte kunde komma och gå som han ville i sitt andra hem hos pappan – han var liksom tvungen att ”boka tid” för att få träffa sin pappa.

På sommarlov och sportlov, då pappan hade möjlighet att umgås med sin son under längre perioder, valde han att istället åka på sol- och skidsemestrar utan sin son. Vid ett tillfälle ”erbjöd” han sig dock att ta med sin son på semester under sommarlovet. Pappan hade hyrt en stuga vid havet och ”erbjöd” sig att umgås med sin son under en vecka i stugan för att sola, bada och ha det trevligt. När sonen kom dit, visade det sig att pappan hade hyrt stugan tillsammans med en ny kärlek, en kvinna som också hade ett barn men som sonen aldrig hade träffat. Detta hade pappan glömt att berätta för sin son innan de åkte.

Mamman har tvingats bevittna, gång på gång, hur pappan sviker sin son. Vid flera tillfällen har pappa och son gjort upp om att träffas, sonen går upp tidigt på morgonen, går in i duschen, gör sig klar och sätter sig och väntar… och väntar… och väntar… på en pappa som aldrig dyker upp. I skolan har skolkamrater uppmärksammat lärarna på, att pojken verkar vara deprimerad och av den anledningen, går nu också han till psykolog på regelbunden basis.

Mamman har numera ett mycket litet socialt nätverk omkring sig, eftersom hon under alla år har prioriterat att umgås med sin f.d makes släkt och vänner. Hennes egna föräldrar och syskon bor i en annan stad, vilket gör att hon inte har någon som kan titta till sonen på kvällar och helger, om hon skulle behöva jobba eller om hon själv skulle vilja åka iväg någonstans.

Hon är låst och ofri. Pappan är lös och ledig.

Som jag nämnde tidigare, misstänker kvinnan och hennes advokat att mannen fick mer pengar då han sålde ”sitt” företag, än vad han uppgivit. Pengar som han alltså skulle ha delat med sin f.d hustru. Mannen är medveten om dessa misstankar men vägrar att uppge hur mycket pengar det handlar om. 

För cirka två veckor sedan, gjorde sig kvinnan klar för att gå till jobbet en morgon. Sonen var i skolan. Det plingade på dörren och utanför stod en man som hon inte kände igen. Han presenterade sig inte, trängde sig bara in i hallen, stirrade på henne och sade med hotfull stämma:

– ”För ditt eget bästa, ska du nog lägga ner det där med advokater nu.”

Sen gick han.

Den man som kvinnan har delat sina senaste 25-30 år med, ser hon inte längre som sin ”bäste vän”, sitt ”allt”, han som ”aldrig någonsin skulle…”, ”världens bästa pappa”, ”världens snällaste och tryggaste man” som hon ”litar på till 110%”.

(Sonen vet ingenting om någonting. Mamman gör nämligen allt för att skydda honom från sanningen om hans pappa.)

 

Annonser

13 thoughts on “Livet blir sällan som en tänkt sig, del 2

  1. Man bli lessen, mållös, men inte förvånad. Igenkänningsfaktorn är så hög! 😦 Måtte denna kvinna hitta styrkan, någon som kan stötta för att klara sig och sin pojk. Du NBTger henne en form av upprättelse här. Vet hon om det? Jag är väldigt kluven till hennes val att förtiga vad fader gjort för sonen. Barn är observanta och hennes känslor måste ändå pysa igenom på något sätt. Bättre tala klarspråk. Det är tyvärr ofta så i sådana här historien att om kvinnan talar sanning så är HON boven. hennes handling att hålla sig fakta och sanning anses mer destruktiv än de handlingar fadern utfört mot henne och sonen.

    • Flora T: Ärligt talat så undrar jag hur länge hon kommer att hålla. Jag räknar nästan med att hon kommer att falla ihop i en hög, när som helst. Hon är märkbart påverkad av situationen, nervös, lite ”stirrig”, ofokuserad och ständigt rödgråten. Samtidigt är hon stark på nåt sätt, envis och har kämparglöd.

      Kvinnan vet inte om, att jag skriver om henne här men hon vet att hon har mitt stöd IRL.

      Jag förstår inte hur hon har lyckats dölja allting inför sonen? Han borde ju ha hört något som tex när hon talar i telefon med sin advokat eller med andra som stöttar henne? Mamman tror själv att sonen inte vet någonting om pappans otrohet, att han vägrade betala underhåll för pojken eller att han stal hans sparpengar. Som du skriver – sonen bör ha uppfattat åtminstone en del av all denna soppa? Han bor ju hos henne och han måste ju ha sett att hon alltid är rödgråten och deprimerad, om inte annat?

      Jag håller med dig om att det vore bättre att vara ärlig mot pojken och säga som det är men jag tror inte att hon vill lasta sonen med sanningen om pappan, eftersom pojken redan mår dåligt. Mamman är fullständigt förtvivlad över att pappan skiter i sin son och hon tar på sig, som många mammor gör, att försöka ”fixa” pappans relation till sonen.

      Hur hon än gör, riskerar hon att framstå som boven i dramat. Tyvärr uppfattar jag det också som om sonen har börjat få litet attityd gentemot sin mor. Jag misstänker alltså att pappan pratar skit om mamman inför pojken, att han framstår som den ”starke”, mamman som den ”bräckliga” eftersom mamman håller skenet uppe och inte säger ett ont ljud om pappan. Pojken får därmed en falsk bild av båda sina föräldrar.

      Fy farao, jag avundas henne inte sitsen som hon har hamnat i. Jag träffade henne samma dag som den främmande mannen trängde sig in i lägenheten och hotade henne. Ärligt talat, funderade jag på om jag inte skulle köra upp henne till psyket direkt. Hon var helt förstörd. 😦

      • Flora T: Måste bara tillägga här, att jag uppfattar det som om det bara finns EN enda anledning till att den här kvinnan öht fortfarande står på benen – Modersinstinkt.

  2. NBT utan att förlora fokus på berättelsen här och absolut inte förringa den kan jag inte låta bli att tänka för mig själv; fy fan vad stark jag har varit under alla år. Förvisso höll allt på att ta kål på mig för ett tag sedan men jag förstår verkligen kvinnans situation på mer än ett sätt. Min fd man kallade ju sig själv jämlik men det tog endast ett kort tag så var det jämlika puts väck. Jag hade inte någon som trängde sig in och skrämde mig men det finns hot av olika slag. Hör roade sig mannen med att baktala och ljuga, spionera samt med hull och hår se till att döttrarna splittrades. Det lyckades han tyvärr med. Med löften om guld och gröna skogar fick han den yngsta dottern att flytta till honom och ett år senare fick jag hem ett anorektiskt vrak med bacillskräck ala Michael Jackson. Det tog lång tid att reparera. Ibland undrar jag hur i h-vete jag själv har hållit samman och lyckats med så otroligt mycket. Kanske ligger en del i att jag inte hymlar om något, att jag på bloggen/arna uttryckt vad jag känner och hur jag mår. Däremot gjorde jag annorlunda när det gäller mannens agerande. Jag höll inte tyst om vad han gjort eller hur han svek barnen. Tyvärr fick jag ju som många andra mammor höra att jag då snackade skit om mannen men sanningen är illa hörd och män ska ju alltid daltas med i alla lägen, de stackarna är ju tydligen av klent virke. Att jag sedan förlorade rubb och stubb och slutligen höll på att dö av stressen jag levt med, det är av underordnad betydelse för många. Jag är ju kvinna och ska liksom därmed ”ta skiten.” Idag är jag tacksam över en enda sal… min styrka för utan den och mitt starka hjärta hade jag inte levt idag. Jag hoppas att kvinnan du skriver om får allt stöd hon kan få precis som jag hoppas att hon tar ett allvarligt snack med sonen om inte vill att han ska få samma slappa inställning som hennes fd man har. Jag hoppas också att hennes son förstår. Och jag hoppas hon slipper hamna där sonen inget vill ta till sig eller inte stöttar sin mamma. Tyvärr vet jag vad det sista också innebär.

    • Ann: Jag skulle nog våga påstå, utan att misskreditera den här kvinnan, att hon är ganska naiv och framför allt ”känslig”. Jag föreställer mig att det beror på att hon inte har så mycket erfarenhet av män – hon har haft samma gubbe i 25-30 år och hennes mor lever under samma villkor.

      Det finns alltså kvinnor som har råkat ut för betydligt värre män och tagit sig igenom det, både snabbare och lättare än den här kvinnan.

      Du är stark, Ann. Du påminner lite om mig på så sätt att du FAN inte ger dig och du verkar ha lärt dig att se på män för vad de är, inte för vad de vill framställa sig själva som eller vad man själv VILL tro att de är. 😉

      Jag är inte förvånad över att det är vanligare i heterofamiljer, än i ”kvinno-familjer”, att döttrar drabbas av anorexia. Män är bara män, även när de har blivit pappor och mäns föreställningar om hur kvinnor ”skall” se ut, överför de ofta på både döttrar och fruar. Det är svårt att skydda sina döttrar från den typen av män, när en lever med dem. Ännu värre för din dotter som bodde hos en sådan pappa. Hur skulle hon ha kunnat skydda sig? Ofta skyller mans-samhället på – surprise – mammor, när döttrarna drabbas av ätstörningar. Jag vill mena att pappor och män i heterofamiljerna är de främsta bovarna i dramat. Utan mannens påverkan i familjen och samhället, skulle få kvinnor fundera över sin vikt och sitt utseende.

      Jo, det är alltid synd om män och kvinnan är ALLTID boven i dramat och detta lärs tyvärr även ut till barnen. Mannens vanföreställningar får råda och hans vanföreställning är att hans verklighet är den rätta verkligheten och att kvinnors verklighet är abnorm eftersom den inte stämmer med hans.

      Jag är tveksam till den här kvinnas son. Jag ser redan tendenser till att han upplever mamman som ”svag” = dålig och pappan som ”stark” = bra. Vi får vänta och se, jag får nog anledning att återkomma i det här ärendet.

      Tack för din alltid lika kloka kommentar!

  3. Det är precis det jag tror också. Minns själv då var i en liknande situation med tillägg av fysiskt våld från mannens sida hur djuriskt, primitivt jag reagerade för att skydda barnen till varje pris. Hur jag förvandlades till en sort moderskapet robocop när deras trygghet hotades. med den lagstiftning och tillämpning av dessa ges det dåligt skydd mot våldsamma och ekonomiskt utnyttjande män så lösningen får bli att leta till din egen vrede och förmåga att hävda dig /säga ifrån och den kom till mesiga /dumsnälla jag med när det blev alldeles alldeles nödvändigt. Hear the lionesses roar! Hoppas , hoppas mamman i detta fall hittar sin fulla styrka som är det främsta som verkligen kan hjälpa henne. Och att hon hittar andra kvinnor! Att finna någon som ser, förstår och bekräftar är jätteviktigt. Skönt hon funnit dig NBT iaf. ”Orden som befriar ” vet du!

    • Flora T: Jag kan se mig själv som mamma och ofta får jag upp bilden av en rytande, vrålande lejoninna som skyddar mina barn från män (barn behövs ju sällan skyddas från andra kvinnor) till varje pris. 😉

      Mannen/pappan och alla hans diverse besvär/problem skulle förmodligen bli prio 125846617165044381425158 för mig i mitt liv och mina barn skulle bli prio 1.

      Dina barn har tur, som har en mor som du, Flora T. ❤

      • NBT: Ord som lenar och gör gott men jag dömer mig själv hårt (som de flesta kvinnor) för att jag inte såg tecknen i tid. Älskade s¨å mycket att jag inte VILLE se. Mitt ex var ju inte ett totalpsycho utan föll inom ramen för ”normalt” skitstövelbeteende, dv blev rädd när jag blev häktad för misshandel , aktade sig fortsättningsvis hyfsat från sånt etc. Han älskar sin barn även om han var såpass trög i huvudet att inte begrep att ett väldigt bra sätt att visa sin kärlek till sina barn är att hålla fred med modern och ställa upp som väldigt många män i bekantskapskretsen ändå gör, inte gnisselfritt men tolerabelt för alla parter. Och det är starkt jobbat vid en jämförelse.. Men när barnen inte ville tvingas dit varje gång det passade honom, tog jag striden och det är jag stolt över. Jag KUNDE hävda mig! Resultatet har faktiskt blivit bättre för exet än om jag låtit honom härja som han ville och försökte göra. Barnen är trygga i sin relation till honom nu. De tar honom för vad han är på ont och gott och väljer själva hur mycket de vill ha med honom att göra. Även jag har kommit dithän att jag bejaka det han gör och är för dem som är bra numera även om vi inte har någon kontakt. Jag är inte falsk längre när barnen berättar om någon trevlig upplevelse de delat med sin far utan bara genuint glad och intresserad.

        Den här mannen är inte genomond på minsta sätt. Vi hade många fina år och barnen var önskade och tillkom i kärlek. Sen höll det inte för påfrestningarna och överkraven på mig tyvärr. Han gjorde en serie väldigt oöverlagda och dåliga val och har själv fått betala ett väldigt stort pris för sina misstag. Jag avundas honom inte hans stabila ekonomi. Tycker jag ändå fått den goda delen. Känner mest vemod för hans skull och den krossade kärleken som jag väl ändå upplever var där, faktiskt i många år och ömsesidig. Men kärleken i mitt fall är inte så jävla tålig och mild och uthärdar allt. NEJ!Även om jag tycker den i sina skiftande former ÄR störst av allt och ledmotivet i mitt liv. En ”Valse triste” på många sätt men ett mycket vackert vemod!

        . Separationen är verkligen fullständig och såklart är det ännu konstigt att vi inte kan samtal om barnen dela, sorger , bekymmer och glädjeämnen kring dem, i synnerhet när det gällt allvarliga saker som deras hälsa.

        Det har lugnat sig och ett slags glömska har inträtt. Det är tid för det efter alla dessa år.

        Faktum är att barnens uppvisade integritet genom åren, att de vågat säga ifrån har varit honom till nytta och möjliggjort en bättre relation mellan dem.

      • Flora T: Jag brukar säga att en mamma, kvinna ALDRIG skall vika sig för en man, inför sina barn.

        En brukar säga att psykopater hatar, vad de uppfattar som ”svaghet” hos andra människor t.ex att de låter sig manipuleras, när de är snälla och förlåtande, när de gråter, när de blir rädda etc. Många män är likadana. Viker du dig EN enda gång, inte för att du har fel utan för att gnugga mannens gigantiska ego, så får du problem. Han tar detta som ett tecken på svaghet och fortsätter att försöka sätta sig på dig.

        Det är än viktigare för mammor, att visa sina barn att de har styrkan och modet att skydda dem från allt ont – även deras pappor. Tyvärr gör svenska myndigheter allt för att undanröja mammors möjligheter att på laglig väg skydda sina barn från pappor som skadar barnen. Du tog striden och du lyckades, vilket få mammor gör idag. Det dina barn såg framför sig var ett stolt, starkt och modigt mamma-lejon som inte tänkte låta en liten fjantig man styra och ställa som han behagade, med hennes ungar. Underbart att höra! 🙂

        Min egen mor var tyvärr inte lika stark när jag var barn men hon har tagit igen det efterhand, så att säga. Min lilla mamma på 160 cm har bl.a skällt ut, hotat och kaxat upp sig mot stora, muskulösa män på 100 kg, 190 cm som skadat och/eller velat skada mig. Det är en syn som jag aldrig kommer att glömma. 🙂 Det känns väldigt tryggt för barn att ha en sådan mamma, även när man har vuxit upp så att säga. Å andra sidan har jag skyddat min lilla mor från män också för det är ju så kvinnor måste göra i ett samhälle, där män vill skada kvinnor och barn.

        Bra att du har lärt dina barn att se på sin pappa som den han ÄR och inget annat. Att måla upp en falsk bild om sig själv och andra, gör aldrig gott. Var och en får stå för vad den är och vad den gör samt ta konsekvenserna av det. Om alla gjorde det, skulle vi alla ha lättare att umgås och komma överens.

  4. Att skydda sina barn är i det närmaste omöjligt såvida man inte väljer att skaffa barn på egen hand. Mannens påverkan är så stor även om han är obetydlig i familjen. Otaliga bevis finns på detta inte minst hos de mammor som förtvivlat försökt skydda barnet från pappan som begår sexuella övergrepp. Finns det inte enligt soc och rättegång tillräckligt med bevis tvingas hon lämna barnet till pappan som lugnt kan fortsätta med övergreppen.

    Även om barn både ser och hör, särskilt de yngre barnen är mycket känsliga för hur relationen är mellan föräldrarna, men de växer upp och formas också av det de ser och pappans agerande blir något som ska vara. Till slut är barnet så påverkat och drillat i ett tankesätt som skrämmer mig för barnet börjar så småningom tänka att det mesta nog är moderns fel, att det som hänt henne är obetydligt och mannens eller pappans roll försvinner eller tunnas ut. Min egen dotter kunde tex säga att det var väl inte bara pappas fel…och fast jag förklarade vad han gjort där jag stod utan påverkan eller inverkan så spelade det ingen roll. Jag har genom min mor, som varit aktiv i kvinnojouren, fått berättat om söner uppväxta med en kvinnomisshandlande pappa och där sönerna också börjat slå mamman, för att få sin vilja igenom. Ett inlärt beteende som nog lär sitta kvar resten av livet hos sonen.

    Barnen som växer upp och ser sin mamma slita som en hund lär sig, i de flesta fall, att det är så det ska vara. Pappan är oftast utan skuld. Jag har döttrar som i det närmaste kallar sig för feminister och jämlika men som trots det visar tydligt hur påverkade de blivit av pappan. Även om de tar avstånd från honom för att han struntat i sina barn så är ändå hans agerande gentemot familjen och mamman försumbar, dvs en mamma ska ta vad som helst, stå ut med allt och hålla sig ständigt glad och tacksam.

    För några år sedan skrev jag ett lätt raljerande inlägg om fd mannen http://livsbloggen.blogg.se/2011/february/100-rent-vatten-eller-100-ren-bluff.html och några dagar senare ringde ena dottern och lätt surt tyckte att jag skulle minsann förstå att pappa, den stackaren, tyckte det var så jobbigt att läsa sådant på min blogg. Tillåt mig småle…. det var inte jobbigt det barnen eller jag råkade ut för och vad det sedan ledde till. Det jag menar är att mamman oavsett hur rätt hon gjort, hur mycket hon än gjort för familjen och inte minst för barnen så förringas det så gott som alltid av både den egna familjen och av släkten. För säkert har hon gjort något som skapat mannens beteende…

    Det är alldeles för mycket daltande med pappor. Herregud en pappa kan få avdrag på underhållet han betalar för att han har sina barn någon dag extra. Men en mamma som alltid har barnen får inte en krona mer. Det är ju hennes förbannade plikt att vårda och ta hand om barnen. En pappa kan också låta bli att hjälpa till med sitt barns försörjning och om inte försäkringskassan har någon skyldighet att förmedla ersättningen till mamman får hon glatt stå för barnets försörjning alternativt skicka barnet till soc.
    Idag skyddar man sina barn bäst genom att hålla dem ifrån män/pappor.

    • Ann: Hög igenkänningsfaktor. Mitt ex som tjänade ca 150 000 mer än jag per år och trots detta bara betalade F-kassan låga belopp (vilken mor orkar/vill/kan vågar/ dra sitt taskiga, illvilliga ex inför rätta för att kanske i bästa fall tillerkännas ett par sketna hundralappar mer i ”underhåll” med allt bråk och ofta repressalier som detta medför)?. Mina barn bönföll mig att låta bli precis som de bad för att pappa skulle slippa åtalas för misshandel och skadegörelse han utfört framför deras ögon. Jag lyssnade på barnen men tänker samtidigt att det var illa att jag vek ner mig och att på det sättet liksom erkände att detta var ok att släta över.

      De gjorde detta i någon slags omtanke om mig eftersom de visste att pappan skulle ”triggas” till att jävlas och hämnas ännu mer på mig om jag krävde barnens och min egen rätt.

      Under de år de var tvungna att vistas hos honom i bland (motvilligt för det mesta) såg han till att skriva upp en massa extra tid för 13 kronors avdrag per dag från som inte stämde ”underhållet” enbart för att jävlas och hålla F-kassan aktiv med diverse skrivelser och handläggande kring detta. Undrar hur många skattekronor det betingade varje månad. En uttröttningstaktik mot mig som till sist sket i att kräva något ”underhåll”.öht.

      Jag har också varit med att skuldbeläggas då jag talat klarspråk om vad fadern gjort av både barn och släkt. Det har inte varit det han faktiskt gjort som varit det stora problemet utan att jag har informerat om det. I längden var det dock bara att jag inte gick med på att mörka och hyckla. Det åt sig inte inåt på samma sätt jag sett det göra på många kvinnor, jag känner mindre bitterhet faktiskt. Och barnen har som vuxna ändrat inställning helt och hållet.

      Nu tycker de jag gjorde rätt som höll mig till sanningen och beklagar att jag inte stämde. Då ville de till varje pris undvika mer bråk och slitningar såklart.

    • Ann: Ja, de flesta hetero-kvinnor, till och med feminister, har svårt att leva jämställt med män även då männen själva är feminister. Det innebär att många barn med heterosexuella föräldrar växer upp i ojämställda hem och på så sätt rullar ojämställdheten på, från generation till generation.

      Mammor har inga möjligheter alls, att skydda sina barn idag från fäder som skadar dem. Inte med myndigheternas hjälp i alla fall.

      Mammor sliter som hundar i heterofamiljer och mannens syn på kvinnan som ”liten husslav”, den ”lägre”, den ”underordnade” förs på så sätt över till barnen och även till döttrar. Bollen rullar. Det positiva är att alltfler heteroföräldrar blir genusmedvetna och barn till omoderna, ”traditionella” föräldrar halkar efter.

      Döttrar är förstås ofta lika förlåtande mot sina pappor som mans-samhället är, t.ex sociala myndigheter, polis, domstolar…. Pappor kommer undan med vad som helst och förväntas alltid bli förlåtna och de mest vidriga handlingar, ses på som bagateller. Mammor har absolut ingen makt över sina barn, i de fall där det finns en biologisk pappa med i bilden. Jag håller alltså med om att mammor skyddar sina barn och uppfostrar sina barn bäst utan en man i familjen.

      Tack för din kloka kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter, Ann!

    • Ann: Det gläder mig att höra att vi har kört samma linje och hållit oss till sanningen. Jag vet nämligen inte hur många gånger jag hört mödrar som varit boendeföräldrar beskrivit just det du gör, hur man alltid ynkar den ”stackars” pappan och tar det för självklart med mamman självuppgivande slit. Hur man uppfattar den den överhopade, sönderstressade kvinnan som dignar under arbete, ansvar, utgifter den omöjliga uppgiften att få allt att fungera perfekt helt på egen hand utan allt vuxet stöd, ofta motarbetad, trakasserad av fadern.

      Jag tror att din linje (och min) håller bäst i längden. Dvs att vara rak, öppen och ärlig och hur saker förhåller sig. Jag är snar att se mina egna fel och brister men har en stark integritet och rättsmedvetande vilket helt enkelt gör det omöjligt för mig att kompromissa när det gäller vad som är sant. Jag VÄGRAR ta skulden för sånt som inte tillkommer mig, Jag blir alltså först arg ,sedan ledsen. Men att vreden slår till först innebär en viss damage control då jag agera efter den och inte förvandlas till en våt hög förrän sedan då jag redan hunnit vidta vettiga åtgärder.

      Jag lyckades alltså resa mig och effektivt motverka exet försök att genom ”gas lightning” sjuk och svagförklara mig, ta bostaden (som ägdes av mig) från mig och se till att barnen enligt sin egen önskan fick bo hos mig, Jag har verkligen visat ifrån mig offerrollen men tillåtit mig att känna sorgen, Jag tror inte på hyckel och att låtsas känslor man inte har. Tillåter man sig att känna det man gör kommer man oftast igenom det svåra snabbare och lättare utan bestående men är iaf min erfarnenhet. Så jag är på din linje!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s