Varför kvinnor bara är ”överkänsliga”, när de umgås med män

aunty acid 2

Annonser

12 thoughts on “Varför kvinnor bara är ”överkänsliga”, när de umgås med män

    • o3: Tack för länken! Mycket intressant!
      Jag läste någonstans att 50 shades upptäcktes på något bibliotek (i Australien?) i någon slags undangömd ”novellsamling” av icke utgivna och okända amatör-författare. Det måste vara väldigt ovanligt för kvinnliga ”författare”, som dessutom är jämförelsevis ganska dåliga på att skriva, att helt plötsligt bli upptäckta på det här sättet och så enormt uppmärksammade i alla länders mans-media? ………….

      • ta det som du vill men den här tyckte jag faktiskt var bra på temat på nåt sätt:

        DJUP övergrepps TW mycket starka scener om än inte goory utan med filmtrickstekniskt skickligt bildspråk http://www.imdb.com/title/tt0105622/ (jag tyckte den kunde vara potentiellt befriande men varning snurrat relativt påklätt sexualiserad)

        bonus:
        Mycket goory men också sjukt smart gjord med transexuellt perspektiv och hämnd
        http://www.imdb.com/title/tt0492784/ (potentiellt befriande men mycket >psykologiskt varnas för att modersproblematik tas upp hänsynslöst)
        TW enormt >>goory och psykologiskt nära om övergrepp
        2muchgore4me men bra, något, tänkte jag ändå

        alltså inte temat om tantsnusk och flaggelering ala 50shades … ”hen har skrivit dikter så hen har blivit tokig” såg filmen med nån asiatisk text tyckte den där ; http://www.imdb.com/title/tt0091635/
        (SE EJ:) samma film, usel och Ändå bättre gjord.

        alla kanske är med här?
        http://www.imdb.com/title/tt0073115/
        http://www.imdb.com/title/tt0087412/
        (dessa är kanske >kult-klassade jag tycker de är ofarliga och hela serien är väll lite humoristisk tänk om de kunde fortsatt sähär, ryser när jag tänker på, den så kallade erotiken, idag. iaf tänker jag om en vill studera ämnet bör en se dem vet inte om de är befriande för hur kan någon tycka det är eftersträvansvärt att vara den penetrationsmonopoliserande sjuka makthellfireklubb eliten ? ja om en ser hela storyn då så tycker jag det blir en story så att säga, ev en slags anti story? men jag kanske övertolkar TW iaf ”bdsm”, mycket sexualiserat/avsexualiserat och patriarkalt. )

        läs anaïs nin venusdeltat och venusbarn ! om en inte har? comissioned och betalt för sida men fan med mängder med perspektiv och vissa grejer läcker igenom tw på ett sätt häri kan du hitta det allra mesta men presenterat i novellform och med någon slags koncensus?! och kärlek till litteraturen och miljöer. Vi är inte gödda med tjej perspektiv / pennor.

      • o3: Tack för tipsen! Nu har jag att göra! 🙂
        Vi är inte gödda med tjej-perspektiv, direkt – näe.
        Men Venusdeltat har ju inget kvinnligt perspektiv – den skrevs väl för en man och som jag har förstått (har inte läst den) så skildrar den rena rama barnvåldtäkter (bl.a en pappa som våldtar sin son?) och gruppvåldtäkter? Det är det gamla vanliga manliga perspektivet, alltså och det är alltid kvinnor som skriver om ”sex” på manligt vis som pushas fram i mans-samhället, precis som 50 shades.

      • Hittade en kommentar på nätet:

        ”Är detta den med en erotisk novell om en pappa som våldtar sin son oralt? Det var verkligen obehagligt hur det beskrevs. Jag hade fått tips av någon feminist att läsa denna och blev lite chockad måste jag säga, bra att du förvarnade andra om detta.

        Det som var nytt med Nin var att hon var kvinna som skrev erotiska noveller för män, när det tidigare oftast varit män som skrivit erotiska noveller för män. Att säga att Venusdeltat skulle vara kvinnors fantasier är således märkligt.

        Nin skräddarsydde dessa noveller för en man och fick modifiera dem mycket, allt eftersom, för att passa just hans föreställningar om kvinnor och fantasier om sex. Senare publicerade hon de som blev mest uppskattade. Jag uppfattade det inte som att de handlade om kvinnors fantasier alls, utan mäns fantasier om kvinnor/kvinnors fantasier.

        Men kanske är det så att det närmaste man kan komma en dokumentation av kvinnors fantasier är genom männens ögon? Kanske lever synen kvar att kvinnor inte har egna fantasier för sin egen skull, utan att de existerar i syfte att egga männen? Eller kanske är det så illa att de flesta kvinnor inte ens har fantasier kopplade till sin egen lust. Att de snarare bara tänder på att någon annan tänder på dem, snarare än att de verkligen tänder på något själva som subjekt? Lite sorgligt begränsande i så fall.”

  1. Nu kommer jag spoila filmerna en del så om en känner att en vill se dem för katharsis ***

    -spoil- + TW
    tokyodekadance var helt förvånande faktiskt en väldigt välgjord film med sikte på förlösning / försoning? den prostituerade ges inga komplikationer utan är bara ”kär i en kändis” och de flesta scener är insinuanta och anspelar antingen på utspridd (grov) pornografi med många små medel fotografiska, genom dialogen och scenbyggerie och jag tyckte inte den var förskönande men den försökte ändå vara lite förskonande för att vända på scenariot och utan att bryta mot en enda lag låter oss ”uppleva” en kvinna som arbetar som dominatrix och hennes rika kund dit arbetet tar henne och han dricker kiss ur en skål på alla fyra och sedan straponar dominatrixen honom då och inget här är direkt naket skall sägas att hon ler och tittar på den submissiva prostituerade och gör fuckyoufingrar mot ryggen på äcklet hon penetrerar.

    strange circus utspelar sig väldigt mycket i ett instrumentfodral där du väldigt skickligt luras att tro att du ser världen utifrån olika perspektiv där lager läggs över varandra där du först bjuds på en fruktansvärd parodi av övergrepp och svartsjukedraman och sedan en slags målmedveten motorsågsmasakern men med dialog som inte bara klarar testet utan även är då mellan en mor (fadern har spenderat en hel del tid i ett gitarrfodral och en stund utan armar och ben) och hennes transexuella son där situationen och känslorna staplas.

    9 1/2 vecka // fifty shades of grey båda mkt usla filmer svårt att vara sämre än den första! vilket den andra då lyckas galant med … Helt irrelevant och totalt osammanhängande och dessutom tråkig. olo. tycker ändå att story of O makar mer sense att se om en vill studera ämnet, båda då
    och även se tycker jag vad som vore ett skönt steg oframmåt och åt sidan tillbaka i frågan i relation till dagen industri oavsett är sviten av två filmer studievärda (?) inte speciellt pornografiska med dagens mått mätt och med en barnsligt löjlig satanist upplösning
    tänker en kan gräva ner näsan i nåra danielle steel?
    eller nåt

    ANAÏS
    i frågan om nin rekomenderar jag dig faktikst att läsa detta litterära novellblandverk som innehåller spår av det nin själv påstår sensuell vulva erotik? — kvinnligt /nins (och även regnbågens är med) -cirkus- perspektiv … men ja det finns de scener du beskriver och väre med men det är i ramarna av berättelser som inte är helt okomplicerade om än mer pornografi än något annat

    hm vi kan lyssna på en betydligt äldre nin?:

    När vi allesammans skrev erotica för en dollar sidan insåg jag att vi i århundraden bara haft en förebild i den litterära genren, nämligen sådant som skrivits av män. Jag var redan då medveten om att det fanns stora olikheter mellan Henry Millers sätt att beskriva rakt på sak och mina egna dunkla omskrivningar. Mellan hans humoristiska rabelaisiska syn på sex och mina poetiska beskrivningar av sexuella förhållanden i de opublicerade partierna av dagboken. Som jag skrev i del III av Dagboken hade jag en känsla av att Pandoras ask rymde mysterierna kring kvinnans sexualitet som är så annorlunda än mannens och som inte går att beskriva på mannens språk.
    Kvinnor, tänkte jag, var mer benägna att knyta sex till känslor och kärlek och att välja ut en enda man åt sig snarare än att leva i promiskuitet. Jag insåg detta medan jag skrev romanen och Dagboken, och jag insåg det än klarare när jag började undervisa. Men även om kvinnors inställning till sex är mycket annorlunda än mäns hade vi då ännu inte lärt oss hur vi skulle skriva om det.
    Här, i den erotica som jag skrev som nöjesläsning under påtryckningar från en köpare som ville att jag skulle ”utelämna poesin”, tror jag att min stil påverkats av att jag läst mäns beskrivningar. Jag hade därför länge en känsla av att jag komprometterat mitt kvinnliga jag. Jag lade de erotiska novellerna åt sidan. När jag nu läser om dem många år senare finner jag att min egen röst inte är helt undertryckt. Många gånger har jag intuitivt använt kvinnans språk och sett den sexuella upplevelsen ur kvinnans synvinkel. När jag till sist beslöt att tillåta publicering av de erotiska novellerna var det därför att de visar en kvinnas svårigheter när hon ger sig in på ett område som dittills helt behärskats av män.
    Om en oavkortad version av Dagboken någonsin ges ut, kommer denna kvinnliga synpunkt att framstå ännu klarare. Det kommer då att framstå klart att kvinnor (ocksp jag själv, i Dagboken) aldrig skilt sex från känsla eller från kärlek till mannen som helhet.

    – Anaïs Nin Los Angeles september 1976

    • o3: Jag är ointresserad av manliga skildringar av kvinnlig sexualitet och heterosexualitet. För det första är jag varken homo eller hetero och av den anledningen, är jag totalt ointresserad av att läsa om/titta på, hur dessa människors sexuella aktiviteter går till. Män kan naturligtvis inte lära mig någonting om min egen kvinnliga sexualitet heller.

      Jag har dessutom haft heterosex i mitt liv och jag förstår inte själva fascinationen över detta eller hur mycket man egentligen kan skriva om, eller hur många filmer man kan göra i detta trista och uttjatade ämne? Penis i vagina, mun och anal, in-ut-sprut-slut, whats new, liksom? Varje man tror att han tillför varje kvinna något nytt i heterosex men alla män gör ju i princip samma sak, beter sig i princip på samma sätt så jag förstår inte varför män alltid är så imponerade av sin egen manliga sexuella förmåga och dessutom tror att de liksom tillför något alldeles ”unikt” till varje kvinna? 😉

  2. Anaïs Nin verkade väldigt kvaddad av sin frånvarande, ”förföriske” far som hon i vuxen ålder inledde ett incestuöst förhållande med. Hon framstår som närmast besatt av att behaga män och hennes berömda dagböcker var hårt redigerade och parfymerade och gjorde henne till en ”frigjord” erotisk ikon. När dagböckerna så småningom kom ut retuscherade blev det en betydligt mer problematisk bild av en kvinna som dominerades väldigt hårt av männen i sitt liv, äkta mannen, älskaren, psykoanalytikern. Med tanke på älskarens Henry Millers kvinnosyn som den framstår i hans ofta starkt misogyna pornografiska böcker kan det inte ha varit så kul att vara ihop med honom,

    • Flora T: Tack för denna info – jag hade för mig att det var något i den stilen. Det är mycket vanligt att kvinnor skriver på uppdrag av män, särskilt när det gäller att skapa en, för den kvinnliga befolkningen, härlig och ”frigjord” bild av heterosex med män.

      Vi ser det på internet, hela tiden. Män som skapar diverse ”sex-bloggar” i kvinnliga nick för att ”lära” unga tjejer och kvinnor hur heterosex skall gå till. Sen har vi ju förstås den manliga porren, vars syfte är detsamma.

  3. Jag har ju engagerat mig rätt mycket mot pornografi och prostitution och de försök som görs att framställa detta som något som har med ”sex” att göra, som närmast ett glamouröst ”yrkesval” av ”fria aktörer med rätt att göra vad de vill med sin kropp” som något närmast frigörande och frigjort, ”empowering”. Upptäckte på en de eskorters hemsidor att man chattar vänskapligt med torskar och det hela framstår som väldigt parodiskt hur kvinnorna talar om hur enormt trevligt de tycker det är att betjäna torskarna , att de gör det mest för att ”de älskar sex” och hur dumtorskarna ivrigt slickar i sig detta, visar ”omsorg”, om den prostituerade, frågar vad hon ”gillar” och talar om hur illa det är med hallickar och att de minsann skulle försvara henne handgripligt mot sådana fulingar om någon försökte lägga sig i hennes ”fria yrkessverksamhet”. Gulligt va?

    De ”sexpositiva” feministerna och de unga skönheter som visar tuttarna med blommor i håret som Femen ligger ofta bättre till hon många anti- feminister som har större fördragsamhet med dessa och gör sitt bästa för att spela ut dessa mot övriga.

    • Flora T: Som jag brukar säga – ”sex” (heterosex) framställs av män och vissa kvinnor som något som per automatik är lika med att båda parters sexualitet utövas (gemensamt sex), trots att det i de allra flesta fall, endast är mannens sexualitet som utövas. Därför har våldtäkt blivit ”sex”, därför har prostitution blivit ”sex” men det är bara sex för mannen. Det har ingenting med kvinnlig sexualitet/njutning att göra.

      Kvinnor framställs alltså i manssamhället, som om deras sexualitet är beroende av mannen samt som om kvinnor och kvinnlig sexualitet existerar enbart för mannen och hans sexualitet. Av den anledningen tror tex unga tjejer att de är ”sexuellt frigjorda” själva, när de skickar nakenbilder på sig själva så att mannen får runka. SATC-feministerna som jag brukar kalla dem, har okritiskt hakat på och – naturligtvis – pushats fram av manssamhället.

      Män är urbota korkade när det gäller kvinnlig sexualitet. De tror stenhårt på kvinnor som fejkar orgasm och som gullar med deras sexuella egon. De tror att de prostituerade har ”sex”, bara för att de själva tycker att de har det, fastän de borde inse att de bara köper en kvinna som aldrig har valt dem, några hål med tuttar att runka av sig i.

  4. tack Flora för att du nämner dagböckerna och framförallt det problematiska med Henry Miller, jag har läst utdrag ur dagböckerna och rekomenderar dem inte för nöjesskull, det är trögt och besatt, rätt personligt monotont.

    Jag säger inte mot era ord utom möjligtvis att det inte skulle finnas någon nytta med dessa verk även om det givetvis finns problematik
    jag rekomenderar er verkligen själva att läsa nins noveller de är en makaber samling stories som en inte alls behöver närma sig som erotika även om en givetivs inte kan undfly att det är pornografi.
    Ett slags vintage värde uppelver jag också.
    breton, var det? samlade surrealister lite tidigare i france och samtalade om sexualiteten och skrev ner sina smått absurda inte alltid helt sanningsenliga men mycket frispråkiga möten
    agendorna var nog olika men breton har setts hylla desade så det finns mycket att problematisera även här såklart (llosa, paradies om hörnet!)

    ang de två första filmerna så dekadance tror jag i ”kids” stil http://www.imdb.com/title/tt0113540/ ett försök att gestalta och skaka om dig utan att du skall förmås se bort
    — påvisa verkligheten tvinga dig att iaf kisa
    oväntat brutal i sin vilja att frälsa, tvära kast och det mesta är implicit

    cirkusen vill lura dig förgöra dig sedan återuppygga dig genom att ge dig så mkt mer av allt åt alla håll med knivskarpt offerperspektiv. Befria dig och samtidigt luras den som vill fånga, greppa.

    Sabine Duncan skriver i sin bok om monstret att hon inte är intresserad av att skildra något som han gjorde för äckelpeddon inte skall sitta å runka till (¤)
    så hur gör en katharsis om/med och ”realistiska” skildringar av ”sexuella” övergrepp? med film och kultur …
    Det behövs.
    Tyckte lilja forever va direkt respektlöst osmaklig pompös och irrelevant.

    Men ja män inbillar sig ofta att de är unika eller att de får ens äta en bit av kakan och att de förstår något 😉
    Eller i sin panik försöker de iaf hålla stilen så det ser ut så ^^

    Det är mkt heteroskildringar, men i dekadensen finns det rätt komplicerade kvinnoporträtt, om än med morsekodpensel och i cirkusen är kvinnodialogen dominerande och dottern väljer då asuexualitet och könsbyte aldrig presenterat som en reaktion på läget som en skulle kunna kritisera filmen för liksom mycket annat en skall inte _bara_ se den tycker jag om en har behov av övergrepps katharsis den är brutal men som sagt hämnden och det storskaliga försöket att lura pedofilen att detta inte är en film om hans totala förintelse död och ondska
    och samtidigt hela tiden hålla tråden på den viktiga: offret.

    I nins cirkus finns det mesta, hetero, homo, bi, grupp, onanier, hemafroditer med tycker jag ofta karikatyrartade och jagade bilder där spår av allt mögligt pyser upp men jag vill understryka så att det framgår att det är skrivet som noveller så den storyn då med övergrepp där de vidrigaste scenerna inte är den med sonen som är den sista där sonen slår farsan på käften och övergreppen upphör utan mot två barn som han möter på ett hotell tidigare i novellen som på ett mycket vidrigt (om än inte inärheten av wittkop vidrigt) och avslöjande sätt. Betättelsen fungerar iallafall som en sådan brukligt gör med att mannen rids av sin mara ut ur samhället och in i den gråa vansinniga utvecklingstörda penetrationsonanin även om detta inte är hennes ord.

    Vill understryka att dessa filmer absolut inte handlar om sexualiteter utan — övergrepp !!!


    Tänkte på Mouso folket, artikeln var skitbra.
    läste att de efter påtryckningar från
    för dem helt ailien?
    lama kulten på toppen av berget påtvingades dem religiösa munkar som vandrande runt som andliga tomtar
    jag tror mycket av hur de förhåller sig till omvärden är i relation till att omvärden är ett patriarkat.

    *

    Här talar Nin samtida i dagboken om arbetet och vi kan direkt och tradigt se den dysfunktionelle Henry Miller och som du säger Flora en mycket problematisk man att vara besatt (stalka) av

    april (1940)
    En boksamlare erbjöd Henry Miller hundra dollar i månaden för att skriva erotiska noveller. Det framstod som en Danteinspierad bestraffning att döma Henry att skriva erotica för en dollar sidan. Han uppreste sig mot det eftersom han för tillfället inte alls kände sig upplagd för att skriva något i Rabelais´ andra,e ftersom det är kastrerande att skriva på befallning och därför att vetskapen om en voyeur vid nyckelhålet berövade honom all spontanitet och nöjet av att skriva de fantasifulla äventyrsberättelserna.

    (december 1940)
    Henry berättade för mig om boksamlaren. De åt luch tillsammans ibland. Han köpte ett manuskript av Henry och föreslog sedan att han skulle skriva något för en av hans förmögna kunder. Han berättade inte mycket om honom, utom att han var intresserad av erotica.
    Henry satte igång med friskt mod och tog det som ett skämt. Han hittade på vilda berättelser som vi alla skrattade åt. Han gjorde det som ett expriment, och till en början verkade det vara en lätt uppgift. Men efter en tid tappade han lusten att fortsätta. Han ville inte använda det material han samlat för sina seriösa böcker, och han tvingades därför anstränga sin fantasi och försöka skapa rätt stämning.
    Han fick aldrig höra ett ord av erkännande från den egendomlige mecenaten. Det kunde naturligtvis bero på att han inte ville avslöja sin identitet. Men Henry började presse boksamlaren. Fanns det verkligen någon mecenat i bakgrunden? Eller var det i själva verket så att berättelserna var beställda av samlaren själv för att lätta upp hans eget melankoliska liv? Var de en och samma person? Henry och jag diskuterade den möjligheten ingående, och det både förbryllade och roade oss.
    Då meddelade samlaren att hans klient var på väg till New York och att Henry skulle få sammanträffa med honom. Men det utlovade sammanträffandet kom av någon anledning aldrig till stånd. Samlaren berättade utförligt om hur han skickade manuskripten med flygpost, hur mycket portot kostade och andra små detaljer som var ägnade att ge trovärdighet år hans påstående att den klient han talat om verkligen existerade.En dag bad han om ett exemplar av Svart Vår med inskriven dedikation.
    ”Men jag har för mig att du sade att han hade alla mina böcker i signerade upplagor?” sade Henry.
    ”Han har tappar bort sitt exemplar av Svart Vår.”
    ”Vem skall jag dedicera den till?” frågade Henry oskyldigt.
    ”Skriv bara till en god vän och underteckna ditt namn.”
    Några veckor senare behövde Henry själv ett exemplar av Svart Vår, men kunde inte komma över något. Han beslöt då att låna samlarens exemplar, och gick upp till hans kontor. Sekreteraren bad honom vänta. Henry tog sig en titt i bokhyllorna under tiden. Där fann han ett exemplar av Svart Vår. Han tog det ur hyllan. Det var samma exemplar som han dedicerat till den ”gode vännen”.
    När samlaren kom berättade Henry om sitt fynd och skrattade. Han skrattade också och förklarade: ”Jo visst, gubben blev så otålig och jag skickade honom mitt exemplar medan jag väntade på att få det som du singerat. Jag tänkte att jag kunde byta med honom nästa gång han kommer till New York.
    ”Nu är jag verkligen förbryllad”, sade Henry när vi träffades.
    När Henry frågade hur mecenaten hade mottagit hans noveller svarade samlaren: ”Han tycker om alltsammans. Det är mycket bra. Men han tycker bäst om när det är rena, enkla skildring utan analys och filosofiska slutsatser.” När Henry behövde pengar till sina resor föreslog han att jag skulle skriva lite under tiden. Jag kände att jag inte ville ge ut något äkta, och beslöt därför att fantisera ihop en blandning av olika historier jag hört och sådant jag fann på själv, och låtsades att det var ett utdrag ur en kvinnas dagbok. Själv träffade jag aldrig samlaren. Han lovade att läsa vad jag skrivit och låta mig veta vad han tyckte om det. I dag ringde han. ”Det är bra”, sade rösten. ”MEn ni kan hoppa över poesin och alla beskrivningar som inte gäller sex. Koncentrera er på sex.”
    Jag satte igång och skrev så uppfinningsrikt, bisarrt och överdrivet att jag var rädd för att han skulle inse att jag karikerade sexualiteten. Men det kom inga protester. Jag tillbringade dagar i bibliotektet med att studera Kama Sutra och jag bad goda vänner berätta om sina mest extrema äventyr.
    ”Var mindre poetisk”, sade telefonrösten. ”Håll er till fakta.”
    Men har någonsin någon njutit av att läsa en rent klinisk beskrivning? Begrep inte gubben hur ord get köttet nyanser och liv?
    Varje morgon efter frukost satte jag mig och srkrev mitt dagliga kvantum erotica. En morgon knackade jag ned på skrivmaskinen: ”Det var en gång en ungersk äventyrare…” Jag begåvade honom med många företräden: skönhet, elegans, charm, behagfullt uppträdande, en skådespelares talang, stora språkkunskaper samtidigt som jag gjorde honom till en intrigernas mästare och gav honom en enastående förmåga att slingra sig ur varaktiga förhållanden och ansvarspåtagande.
    Ännu ett telefonsamal: ”Gubben tycker om det. Koncentrea dig mer på sex. Strunta i poesin.”
    Det hela utlöste en epidemi av erotiska ”dagböcker”. Alla skrev ned sina sexuella erfarenheter. Påhittade, hörda av andra, uppletade i Krafft-Ebing eller annan medicinsk litteratur. Vi förde de mest komiska samtal. En av oss fick berätta en historia, och de andra skulle avgöra om den var sann eller påhittad. Eller trovärdig. Var det här trovärdigt? Robert Duncan erbjöd sig att göra försök, att pröva våra påfund och avgöra om våra hopfantiserade historier var trovärdiga eller inte. Vi var alla i behov av pengar, och vi samlade alla våra berättelser till en gemensam pott.
    Jag var helt säker på att gubben inte visste något om ett älskogsmötes sällhet, extas och skimrande återklanger. Bort med poesin var hans ständiga uppmaning. Kliniskt sex, berövat all kärlekens värme och alla sinnenas samspel, smak, beröring, syn, hörsel; alla de euforiska accessoarerna som stämningsskapande musik, atmosfär och variationer. Det var det som tvingade honom att ta sin tillflykt till litterära afrodisiaka.
    Vi kunde ha samlat ihop subtilare hemligheterf åt honom, men han skulle inte ha lyssnat på oss om vi gjort det. Men en dag när han fått nog skulle jag tala om för honom att han nästan fick oss att tappa intresset för sinnlig kärlek genom sin egen besatthet av handlingar som töms på känsla, och hur vi föraktade honom eftersom han nästan fick oss att avlägga kyskhetslöfte genom sitt krav på att vi skulle utesluta vårt eget afrodisiakum – poesin. Jag fick hundra dollar för mina erotiska noveller. Gonzalo behövde pengar för att betala tandläkaren, Helba behövde en spegel för sin dansträning och Henry behövde pengar för sin resa. Gonzalo berättade historien om bsaken och Bijou för mig och jag skrev ned den åt samlaren.

    (Februari 1941)
    Telefonräkningen var obetald. De ekonomiska svårigheternas nät dras samman kring mig. Alla människor i min omgivning är oansvariga och ägnar inte det hotande skeppsbrottet en tanke. Jag sate mig och skrev trettio sidor erotica. Jag vaknade på nytt med insikten om att jag inte ägde en cent, och jag ringde samlaren. Hade han hört något från sin förmögne uppdragsgivare om de senaste manuskripten? Nej, det hade han inte, men han var villig att ta emot den novell jag just avslutat och betala för den. Henry måste till en läkare. Gonzalo behövde glasögon. Robert kom tillsammans med B. och bad mig om pengar till biobiljetter. Sotet från gatan trängde genom fönstret ovanför dörren och föll över mitt skrivmaskinspapper och mitt manuskript. Robert kom och tog min låda med skrivmaskinspapper. Hade gubben ännu inte tröttnat på pronografi? Skulle inte ett under ske? Jag kunde nästan höra honom säga: ”Ge mig allt hon skriver, jag vill ha allt. Jag skall skicka hennne en fin present, en stor check som ersättning för allt hon skrivit.” Min skrivmaskin hade gått sönder. Men med hundra dollar i fickan återfick jag min optimism. Jag sade till Henry: ”Samlaren säger att han tycker om enkla, ointellektuella kvinnor – men han bjuder mig på middag.” Jag hade en känsla av att Pandoras ask rymde den kvinnliga sensualitetens mysterier, så olika mannens och så omöjlig att beskriva med männens språk. Sexualitetens språk är ännu inte uppfunnet. Sinnenas språk är ännu outforskat. D.H Lawrence började klä instinkten i språkdräkt, han försökte komma bort från det kliniska, det vetenskapliga, som endast fångar vad kroppen känner.

    (oktober 1941)
    När Henry kom gjorde han flera motsägelsefulla uttalanden. Att han kunde leva på ingenting, att han kände sig i så bra form att han till och med kunde tänka sig att ta ett arbete och att hans integritet hindrade honom från att skriva filmmanuskript i Hollywood. Till sist sade jag: ”Hur är det då med integriteten när man skriver erotica för pengar?”
    Henry skrattade, medgav att det var paradoxalt och att han sade emot sig själv. Han skrattade och bytte samtalsämne. Frankrike har en tradition av litterär pornografi i elegant stil. När jag först började skriva åt samlaren trodde jag att det fanns en liknande tradition här, men jag fann ingen. Allt jag fann var sjabbigt och skrivet av andraklassförfattare. Ingen god författare tycks någonsin ha försökt sig på erotica.Jag berättade för George Baker hur Caresse Crosby, Robert, Virginia Admiral och andra skrev. Det tilltalade hans sinne för humor. Tanken att jag var bordellmamma i detta snobbiga litterära horhus där all vulgäritet var utesluten.Skrattande sade jag: ”Jag håller med skrivpapper och karbon, jag levererar manuskripten anonymt och skyddar på så sätt alla de andras anonymitet.” George Barker tyckte att det var mer humoristiskt och inspirerande än att tigga, låna eller parasitera på vänner. Jag samlade poeterna kring mig och vi skrev alla vackra erotiska noveller. Eftersom vi var dömda att koncentrera oss på sensualitet exploderade vi i våldsamma utbrott av poesi. Eroticaskrivandet blev en väg till helighet snarare än lastbarhet.Harvey Berit, Robert Duncan, Gerorige Baker, Caresse Crosby, alla koncentrerar vi våra förmågar i en kraftmätning som förser gubben med ett sådant överflöd av perversa godbitar att han tigger om mer. De homosexuella skriver som om de var kvinnor. De blyga skriver om orgier. De frigida om intensiva orgasmer. De mest poetiska av oss fördjupar sig i djuriskhet och de mest renhjärtade excellerar i pervesioner. Vi förföljdes av de underbara berättelser vi inte fick skriva. vi satt och talade om hur gubben kunde tänkas se ut och hur mycket vi hatade honom eftersom han inte tillät oss smälta samman sexualitet och känska, sensualitet och sinnesrörelse.

    (december 1941)
    George Baker var fruktansvärt fattig. Han ville skriva erotica. Han skrev åttiofem sidor. Samlaren tyckte det var för surrealistiska. Jag älskade den. Hans kärleksscenet var förvirrade men fantastiska. Kärlek mellan trapetser. Han söp upp de första pengarna han fick, och jag kunde inte låna honom mer än papper och karbon. George Baker, den utsökt engelske poeten, satt där och skrev erotica för att få pengar till drinkar precis som Utrillo målade i utbyte mot en flaska vin. Jag funderade på gubben som vi alla hatade. Jag beslöt mig för att skriva till honom och tala om hur vi kände det. ”Bäste Samlare: Vi hatar er. Sex förlorar all sin kraft och magi när det blir övertydligt, mekaniskt, överdrivet och en mekanistisk besatthet. Det skapar leda. Ni har lärt oss mer än någon annan hur galet det är att inte blanda det med känsla, hunger, åtrå, lust, infall, nycker, personliga bindningar, djupare förhållanden som ändrar dess färg, arom, rytm och intensitet. Ni vet inte vad Ni går miste om genom ert utforskande in i minta detalj av den sexuella aktiviteten p åbekostnad av andra aspekter som utgör den gnista som tänder åtråns eld. Intellektuell gemenskap, raskningar, dess subtila förvandlingar, dess afrodisiakiska element. Ni krymper et erfarenhetsvärd. Ni låter den förtorka, svälter den och åderlåter den.Om Ni närde ert sexliv med alla dde stimuli och alla de äventyr som kärleken ingjuter i sinnligheten skulle Ni vara världens störste älskare. Den sexuella förmågans största drivkraft är nyfikenhet och lidelse. Ni ser stillatigande på hur dess lilla låga kvävs till döds. Sexualitetens största fiende är monotonin. Utan känsla, uppfinningsrikedom och skiftande sinnesstämningar blir det inga överraskningar i sängen. Sex måste blandas med tårar, skratt, ord, löften, scener, svartsjuka, avund, alla fruktens kryddor, utlandsresor, nya ansikten, romaner, noveller, drömmar, fantasier, musik, dans, opium, vin. Ni vet inte vad Ni går miste om genom att ha detta periskop fästat vid spetsen på ert kön, när Ni i stället skulle kunna njuta av ett helt harem av distinkta och aldrig upprepade under. Det finns inte två människor vars hår är exakt lika, men Ni vill inte låsa oss slösa ord på att beskriva en människas hår. Inte finns det heller två som doftar lika, men om vi går in på det skriker Ni: ”Bort med poesin!” Inte finns det två människor med likadan hudstruktur eller nyans, temperatur eller skuggor. Två människor gör aldrig samma gester. En älskare kan, när hans åtrå är väckt av sann kärlek, bemästra all världens kärlekskonst. Vilken räckvidd, vilka åldrar, vilka variationer i mognad och oskuld, perversitet och konst… Vi har suttit i timmar och undrat över vad Ni är för en människa. Har Ni stängt in er sinnen för siden, ljus, färg, dofter, karaktär, temperament? Då måste Ni vid det här laget vara helt förvissad. Det finns så många mindre sinnesuttryck som alla flyter likt bifloder in i älskogens huvudfåra och ökar dess djup. Den sanna extasen kan uppnås endast om hjärta och kön är i harmoni.”

    – (Bearbetning efter Anaïs Nins dagbok 3 1939-1944)

    Prostitution är bizzart. Det finns ingen arugment att försvara prostitution med.

    Men om Femen tycker jag det är en mycket ytlig bild rörelsen startar i ren desperation i Ukraina och har Mkt lite med miljöpartiet att göra. Lätt att säga att det är ”fel metod”

    Pax

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s