Det är inte helt okej, att kvinnor slipper ha sex med män i sina liv

Som ni kanske har förstått, träffar jag en hel del människor på jobbet. Det är människor av alla de sorter och oftast är människorna av han-kön och oftast är de heterosexuella. Ju fler människor jag träffar, desto oftare ställs också frågan:

– ”Har du inte träffat någon ÄN…?”

Här syftar heterofolket på om jag inte har träffat någon MAN ännu och de upplever det som väldigt konstigt, att jag har inte har haft ett förhållande med en man på över 10 års tid. Jag svarar alltid:

– ”Nej, jag har inte träffat någon man och jag har inte för avsikt att göra det heller.”

Då tittar heterofolket på mig som om jag vore ett ufo, en ”udda” sak och den första frågan som ställs efter det, brukar vara:

– ”Är du lesbisk?”

Jag svarar alltid:

– ”Nej, jag är inte lesbisk, vad jag vet, men jag har inget behov av att dela mitt liv och mitt hem med en man. Jag tycker bara att det verkar jobbigt, ansträngande och kravfyllt att leva ihop med män. Jag har det bäst själv.”

Det kvinnliga heterofolket brukar se ut som om de pustar ut och tänker; ”åh gud, vilken tur att hon inte är lesbisk” och så säger de:

– ”Men du kan ju vara särbo? Det är många som är särbos nu för tiden. Du måste ju längta efter att ”ha” någon i ditt liv i alla fall?”

Det manliga heterofolket brukar ge intryck av att vara lika lättade som hetero-kvinnor över att jag inte är lesbisk men de ställer istället frågan:

– ”Men hur klarar du dig utan sex…?”

Här brukar det bli jobbigt att behöva förklara sig och framför allt – att vara helt ärlig med varför jag inte vill bo ihop med en man och – att vara helt ärlig med varför jag inte vill ha sex med män. Jag har fått de här frågorna så många gånger nu, att jag ofta inte ens orkar svara utan istället försöker undvika ämnet så gott det går.

Det verkar störa heterofolket mindre, att jag vill bo och leva utan en man i mitt hem, än att jag inte vill dela min sexualitet med män. Heterofolk ser ofta nästan chockade ut när jag säger att jag aldrig mer tänker ha sex med en man och att jag inte gillar att dela min sexualitet med män, utan att för den skull vilja ha sex med kvinnor. Heterofolket fattar ingenting….?

WTF…? Hur har hon då sex? Alla måste ju ha sex ”med” någon och om hon inte vill ha sex med vare sig män eller kvinnor…? Alltså, WTF, liksom – vad är det här för en konstig tjej…??!!

Jag utgår alltid ifrån att få människor vet vad ordet autosexualitet betyder och säger därför:

– ”Jag har inget behov av att andra människor tillfredsställer min sexualitet åt mig – det gör jag bäst själv.”

Här brukar många heterokvinnor koppla ganska snabbt vad jag menar medan heteromän brukar se än mer förvirrade ut. 😉

En heterokvinna försökte en gång övertala mig till att träffa en man, genom att locka med att jag då skulle ”ha någon att åka på semester med”. Det var nämligen det ”intresset” som, enligt henne, främst förenade henne och hennes man, dvs att de åkte på semester tillsammans ibland och hade roligt tillsammans då. Jag svarade:

– ”Men du kan inte på allvar mena, att jag skulle bo ihop med en man 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året för resten av mitt liv, med allt vad det innebär (pust!), bara för att kunna åka på semester med honom ibland? Jag har ju mycket roligare om jag åker på semester med mina väninnor, dessutom.”

Jag fick inget svar. Hon fortsatte istället att beskriva för mig hur trevligt hon och hennes man har på sina semestrar tillsammans.

Ja, så här är det att leva utanför heteronormen. Det verkar vara hyfsat okej för kvinnor att välja bort att leva ihop med män men det verkar inte vara helt okej med heterofolk av båda kön, att vissa kvinnor slipper ha sex med män i sina liv. 😉

 

 

 

Annonser

25 thoughts on “Det är inte helt okej, att kvinnor slipper ha sex med män i sina liv

  1. Det är verkligen obergipligt fräckt att man anser sig ha den självklara rätten att ställa sådana närgångna frågor. Själv skulle jag aldrig drömma om det. Visst är det väl nån slags ”välvilja” men väldigt resepktlöst. Men det bra att de ändå får svar på tal i klarspråk. De facto har ju kvinnor i alla tider valt den här ”spinstervägen” utan att käna skam eller missnöje , det lilla fåtal somm kunnat försörja sig själva ahr ofta varit mycket nöjda med sina liv. Min pappa uppfostrades i ett sådant lite matriarkat av sin mor som tidigt blev änka och därefter levde utan man, stöttad av maken båda ogifta, självförsörjande systrar. Den ena kokerska , den andra socialarbetare som alla bodde i närheten av varandra och verkade väldigt harmoniska och glada för mig som ofta vistades hos dem som barn. De blev alla mycket gamla och verkade inte alls sakna ”någon”. De hade varandra, sina brorsbarn och deras barn och levde ett aktivt liv med nära relationer. Jag höll på att säga att ”det var bättre förr” när de materiella kraven var längre och man tillbringade semestrar hos släkten istället för att åka på svindyra utlandsresor. Jag har väldigt fina , soliga och roliga minnen av dessa ampra, livsglada damer som var väldigt förtjusande, var och en på sitt sätt, liet ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” över dem, -utan behov av nån Farbror Blå! 🙂

    Tror inte någonsin någon gick på dem med såna frågor som du fått ta emot eller undrade över deras sexualitet. Tiden var ju inte lika hysteriskt besatt av att ständigt uppmärksamma sexualiteten som nu. Vissa saker pratade man inte om eller hade helt enkelt inte något behov av att tala om.

    • Flora T: Jag tror att folk ställer närgångna frågor eftersom de upplever mig som väldigt ”udda”. De undrar hur det kommer sig att jag ”aldrig” träffar någon man, inte ens går ut och letar efter en man på krogen och ju längre tid som går, desto svårare blir det för dem att låta bli att ställa närgångna frågor om mitt privatliv.

      Jag är så van vid detta och även om det är OTROLIGT tröttsamt att svara på samma frågor hela tiden (ofta från samma personer om och om igen) så får jag åtminstone chansen att förklara att det faktiskt 😉 GÅR att, som kvinna, leva lyckligt utan en man och att det GÅR att ha tillfredsställande sex utan att ens blanda in män. 😉 I själva verket har jag aldrig träffat en man som bättre kan tillfredsställa min sexualitet, än vad jag själv kan.

      Jag slås av hur olika heterofolk ser på sina förhållanden beroende på vilket kön de har. Det är uppenbart att det första som heteromän tänker på är hur i all sin dar jag klarar mig, som de tror, ”utan sex” medan heterokvinnor mest verkar fundera över hur jag klarar mig ”ensam”. Många heterokvinnor verkar vara rädda för ”ensamhet” medan många heteromän verkar vara mest rädda för att bli utan ”sex”.

      Förr i tiden var det nog lite mer känsligt att prata om folks sexualitet. Det var mycket hysch-pysch även om vi inte är lika sexuellt frigjorda idag som vi inbillar oss att vi är. Det hysch-pyschas fortfarande en hel del kring heterosexualiteten och främst om kvinnlig sexualitet. Alla frågor som ställs till mig, är tydligt bevis på hur sexuellt okunniga och oupplysta folk i regel är. De tror att människan bara kan ”ha sex” genom att involvera andra människor i sin egen sexualitet. Det är ganska otroligt, med tanke på att de flesta människor faktiskt tillfredsställer sin egen sexualitet och också oftast har börjat sitt sexliv på så sätt – helt på egen hand och utan att blanda in någon annan människa i sin sexuella njutning/tillfredsställelse.

  2. För min del har det varit så att de män jag haft signifikanta och mycket långvariga förhållanden med kunnat tillfredställa min sexualitet alldelses utmärkt, har haft ”tur” på det sättet. Det är bara det att bra sex inte kan kompensera för allt annat som varit/blivit trist, krävande, och rent känslomässigt såväl ekonomiskt förödande. Kärlek, närhet,lojaliet, värderingsgemenskap,omsorg att man verkligen bryr sig om den andre och tar hänsyn har alltid varit viiktigare än sex i sig även om jag har tyckt om det med dem jag verkligen tyckt om. För mig är det otänkbart att leva med en man bara för att ha ”någon”. Jag vill ha ”någon speciell ” som jag kan fungera med på flera väsentliga och djupare plan annars får det vara utan större kval.

    • Flora T: Du har verkligen haft tur. 😉 De flesta män lyckas bara tillfredsställa sin egen sexualitet när de har heterosex.
      Det går inte att leva ihop med män som föraktar kvinnor och det går inte att leva ihop ett helt liv, tillsammans med en man som inte ser på kvinnor som vänner och jämlikar. Vad är kvinnor för män då, kan en undra?

  3. Har jag inte fört skenäktenskap på tal tidigare ? Om inte annat kan det bli nya
    spännande reaktioner på det svaret …

  4. Jag är i samma situation faktiskt & det jobbigaste är att jag tar illa vid mig när de på jobbet ser mig som ”annorlunda” på den fronten:-( Fast jag ju egentligen stolt över mig själv & det valet.

    • Julia L: Välkommen i klubben! 🙂
      Jag är också stolt över mina val men viktigast av allt – jag är lycklig. Genuint lycklig på ett sätt som jag aldrig var när jag hade manliga så kallade ”kärlekar” i mitt liv, som jag för övrigt bara tyckte förstörde mitt humör, mitt liv, min lycka och hela min livsglädje. Ta inte illa vid dig av folks tyckande och tänkande – ofta är folk bara avundsjuka på självständiga kvinnor som inte behöver ägna sina liv åt att slicka rumpa på män. 😉

  5. Nä det stör väl den s.k. ordningen om en kvinna går lös och ledig bara så där och dessutom ser ut att klara det alldeles utmärkt haha! Skulle inte förvåna mig om de inte tänker att du har någon liten ”gube” gömd någonstans för kvinnor är ju inte mycket värda utan mäns sällskap eller hur ska en kvinna klara av hus och hem utan en man…här slår jag mig för pannan! Och ruskar på huvudet!
    Kan bara ta ett exempel: en tjej i 30 års åldern berättade för mig att hon tyckte det var avkopplande att stå på vedbacken och hugga ved, tror du det gick omärkt förbi? Att inte hennes karl stod där! Naturligtvis tyckte hennes grannar typ äldre gentlemän att ”sånt där skulle inte kärringar hålla på med” det var karlgöra. Ständigt dessa pikar och vad det skulle göra för nytta förstod varken hon eller jag, hon var mest lessen över gliringarna för det slutade aldrig. De hade inte behövt sagt nånting överhuvudtaget. Det kan tyckas som en bagatell för många oförstående män och för all del många av det kvinnliga könet också men i en värld av pikar och nedvärderingar där kvinnor blir marinerade i kvinnoförakt i varierande grad så blir det den där droppen.
    Kan en kvinna vara självgående och självständig 2015? Utan att förvandlas till en ”tant brun” a la bitter! Här tänker jag på böcker och filmer där ensamma kvinnor räddas och blomstrar upp när de äntligen blir ihop med en man och omgivningen förnöjt konstaterar att nu är en en själ i hamn.
    För det vet ju alla att utan kuk blir livet surt!
    Hehe! Kanske kan brodera en korsstygnstavla av det? Och under texten en överkorsad oerigerad manslem.

    Jag har förstått att många äldre damer – tanter överlever ofta sina män tycker det är ganska skönt att slippa passa upp gamla sura griniga gubbar,ja de säger det inte rakt ut men…. och bara få ägna sig åt sig själv om de nu inte viker sig för omgivningen som tycker att man är självisk som lever ensam för den uppfattningen har jag hört mer en en gång eller få tid för sina vänner och intressen.
    En får vara glad att det inte är som förr i världen när en kvinna blev änka så övertog makens bror henne. Så visst -lite bättre är det nu för tiden?
    Åsså finns.ju den där mannen i byrålådan – om det kniper:-D

    • Jättealbatross: Du beskriver det hela mycket väl. 🙂
      Jag har fått höra från män, att jag ”nog vill vara karl” när jag utför sysslor som män tycker passar dem bäst. En grov förolämpning. 😉 Många tror också att jag har en ”hemlig” snopp någonstans eller åtminstone en penis-liknande dildo i byrålådan.

      Det hela är kanske ett bevis för att (hetero)folk lever i filmens värld, där självständiga kvinnor knappt existerar och om de gör det så går de bara och väntar på att träffa den ”rätte mannen”. De gestaltas som bittra, ledsna, med dålig självkänsla. I själva verket vet vi att heterokvinnor ofta ”lever upp”, får bättre självkänsla och börjar blomstra efter skilsmässa från män.

      ”För det vet ju alla att utan kuk blir livet surt!”

      Hahaha!! För mig och många andra single ladies, blir livet mer surt MED snoppar i vår omedelbara närhet. Livet för kvinnor, rent generellt, förvärras ju fler k*kar vi har omkring oss. Utan k*kar, vore världen en helt underbar plats för kvinnor och barn att leva i. Det är märkligt att inte fler kvinnor sätter detta faktum i relation till sina egna förhållanden med män. Heterohemmen dras ju med EXAKT samma mans-problem som världen i stort.

      De enda, verkligt BITTRA kvinnor som jag känner och har mött i mitt liv, lever ihop med män eller har levt ihop med män och lidit skada av männen på något sätt, ekonomiskt, psykiskt eller fysiskt. Jag var själv jävligt bitter på den tiden då jag ansträngde mig för att få mina ”kärleks”-relationer med män att fungera.

  6. Jo då, det där känns igen väldigt mycket. Ifrågasättandet och de märkliga blickarna som följer när man förklarar varför man inte vill dela sitt liv med en man. Också jag har hört det där med att vilja ha någon och inte minst så bör man ju definitiv sakna sexbiten. Ofta verkar det sistnämnda vara det viktigaste. Det märkliga är ändå att kvinnor jag vet som i princip är sina mäns hushålls-slavar är det som ifrågasätter mest, som höjer på ögonbrynen och som tycker att man är konstig.
    För hur det än är, hur mycket en kvinna får stå ut med och hur lite hon än får tillbaka så förväntas man ändå ha ett jäkla sug efter en man. Faktiskt blir livet surare med en kuk än utan…:) Om jag bortser från de konsekvenser jag tvingades leva med pga en man så har jag aldrig haft det så bra som jag har det.
    En man ska, enligt de flesta, vara den som tröstar dig när du är ledsen, din stora stöttepelare och som är allt (det enda) du behöver som kvinna för att leva ett fullgott liv. Men verkligheten är ju oftast helt annorlunda och det resonemanget ger bilden av att det enda kvinnor behöver i sina liv är en man och utan en man är hon noll och intet. Tänk så många gånger orden lyder ; Hon har ingen man,; som om det är något man måste ha, något man har skaffat sig och därmed höjs ditt värde som människa. Till och med min gamla mamma över 70 får ofta till sig ord som; ska du inte träffa någon ny man nu, det är ju några år sedan L dog? Modern undrar alltid varför hon ska viga resten av sitt liv till att vårda en gammal gubbe som i de flesta fall är oförmögen att ta hand om sig själv och sitt eget hushåll? När gubben sedan blir sjuk blir det automatiskt hennes plikt att vårda och ta hand om vare sig de är sambo eller inte. Kvinnans roll som vårdare är gjutet i sten och viker du från den normen avslutas orden alltid med att man kommer att sakna sex med en man när man väljer att leva utan män i sitt liv.
    När det gäller mig själv och mitt liv så skiter jag fullkomligt i vad folk tycker. Men visst har också jag noterat de menande blickarna som följer när jag säger att män inte har något att tillföra varken mig eller mitt liv.

    • Ann: Jag trodde väl inte att jag var ensam om det här. 😉 De flesta hushåll i Sverige är ensamhushåll så det måste ju finnas fler än jag som får utstå den här typen av frågor. Vi kanske borde vända på steken och börja fråga heteropar, varför i hela friden de bor ihop när de flesta andra bor ensamma? 😉

      Jag upplever, precis som du, att grunden för heteroförhållandet verkar vara den sexuella biten – för män.

      Du är nog inne på något avgörande här, Ann? Jag tycker nämligen att det verkar som om heteroförhållanden ofta byggs på romantiska illusioner, där kvinnan och mannen har helt olika förväntningar på förhållandet och varandra. Det är inte särskilt konstigt att heteroförhållanden sällan varar eller att heteropar måste ”kämpa” för att hålla ihop, till och med genom att gå i terapi tillsammans för att ens kunna leva ihop.

      Det hela verkar gå ut på nazisternas föreställningar om vad kvinnors uppgift i världen skall vara, som Kate Millet skrev om? Heterokvinnor förväntas ta hand om mannen och hans ”behov” från det att han föds till det han grävs ned i graven. Vi vet ju också att samhället ställer högre krav på äldre heterokvinnor att vårda sina gamla, sjuka äkta makar i hemmet, än vad samhället gör på äldre män som har sjuka och gamla fruar. På samma sätt är det ofta vi kvinnor som tar hand om våra sjuka eller åldrande morfäder, farfäder, fäder, bröder eller söner. De manliga släktingarna i deras liv har ofta sprungit all sin kos för de har ingen lust att vårda gamlingar och sjuklingar – de vill ju ha kul i livet och ägna den knappa fritid vi alla har, åt saker som roar dem.

      Det verkar också som om många uppfattar oss singelkvinnor som ”manshatare”, bara för att vi väljer att inte dela våra hus eller lägenheter med en man och kanske därav, de menande blickarna? Om en säger att män inte tillför något till ens liv så tror folk ofta att en är ”manshatare”. Om kvinnor vägrar att ligga med män så är vi ”manshatare”. Om en man inte får utnyttja en kvinna för gratis sex, hushållsarbetare, vård, barnpassare, projektledare mm så är HON en ”manshatare”…. men vad är då MANNEN…? 😉

  7. Jag har sett och upplevt alltför mycket för at i nuläget anse ”det har varit värt det”. Jag är trebarnsmor och älskar mina barn över allt men all komplikationer i samband med bråk och slitningar med exet, det oerhörda ansvaret och arbetet samt alla ekonomiska bördor jag fått axla själv. Jag ångrar inte barnen även om jag ångrar att de fötts in i detta ogynnsamma relationsmässiga kaos med en överarbetad ofta väldigt ledsen mamma vilket jag vet har skadat dem känslomässigt och inte var det jag valde eller förväntade mig på basis av den kännedom jag hade med deras far då vi fattade det gemensamma beslutet att skaffa barn tillsammans och då allt började gå väldigt snett.

    Jag tycker det världens mest förnuftiga inställning att både välja bort män och barn för många kvinnor som inet pallar med underordningen, kraven, det övermäkriga ansvaret och skulden som kommer som efterräkning för att man inte är superwoman som kan greja allt perfekt i ”Familjen Bra åt sin lyckliga A-.barn i en wonderful world. Om möjligt ännu mindre respektfullt än tjatet på kvinnor om varför de inte vill leva med en man är tjatet och pressen på kvinnor att till varje pris skaffa barn för att räknas som en fullvärdig människa. HUR KAN FOLK MED ATT HÅLLA PÅ SÅ? Det är ju tvärtom en gåva till planeten at AVSTÅ från barnafödande! Inet håller man väl på och tjatar på män likadant om hur ”egoistska ,kalla och omanliga – inte riktiga män med riktiga manliga känslor”” de är som valt att ej skaffa barn.
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/linathomsgard/article20777615.ab

    • Flora T: Jag är själv ett skilsmässobarn så jag vet vad det innebär att se sin mamma gå omkring i ÅRATAL och gråta, deppa ihop, vara lättirriterad, trött och allmänt jobbig att ha omkring sig, innan hon (äntligen) har bestämt sig för att separera från mannen i familjen. Mamma är den som står sina barn närmast och hon är den som umgås mest med sina barn, varför hennes sinnesstämning naturligtvis påverkar hennes barn. Efter separationen blir mamman ofta tvungen till att tjafsa med barnens fäder om underhåll, umgänge och liknande, vilket också påverkar mamman och därmed barnen negativt. Det tryggaste för barnen vore alltså att ha EN vårdnadshavare (mamman) som naturen avsett (män kan inte föda barn) och ha en plats hos henne, som aldrig ifrågasätts eller riskerar att tas ifrån dem av en man.

      Det är mycket tjat om att vi barnlösa kvinnor, ”borde” skaffa barn. Folk tror i regel att de gör helt fria val och de inser inte att alla ”fria” val, egentligen är hård samhälls-propaganda om hur vi människor ”skall” leva våra liv. Alla som väljer att gå utanför denna norm, skuldbeläggs och pekas ut som ”onormala”, av de som springer fint och duktigt i samhällsfållan. Makthavarna vill såklart styra kvinnors barnafödande och det brukar märkas ganska tydligt när makthavarna vill öka kvinnors barnafödande. Näringlivet, massmedia och politiken är starkt sammanflätade och verkar i samma syfte, så att säga.

      Barn är säkert en gåva på många sätt – barn är fantastiska små människor. Tyvärr får inte alla barn fantastiska föräldrar och konstigt vore väl det, eftersom det inte krävs någon som helst utbildning, erfarenhet eller fallenhet för att skaffa och ta hand om barn. Vi behöver körkort för att få köra bil men inget ”körkort”, barnkunskap, för att ta hand om en liten människa, ett litet liv, på bästa sätt i MINST 18 års tid.

      Vi kan till och med skaffa barn utan att egentligen ha råd med det. Varje barn kostar i runda slängar över en miljon kronor att föda upp från 0-18 års ålder. Många pappor anser tydligen i efterhand, att de inte hade råd att skaffa barn då de är skyldiga Försäkringskassan massor av pengar för uteblivna underhållsstöd till sina barn. Många mammor hade inte haft råd att skaffa barn öht, utan en mans inkomst. Det är absolut inte bra, att kvinnor och deras barn är beroende av män för att ens överleva.

      Jag har valt bort barn i mitt liv av flera anledningar, även om det fortfarande inte är för sent för mig att bli mamma, om jag skulle vilja. En kvinna kan bli gravid ända upp i 50-årsåldern och en kvinna får inseminera sig i Danmark fram till 46 års ålder.

      Jag har alltid varit mån om att jag skall kunna försörja mig själv och mitt barn, utan en man. Jag har alltid varit mån om att jag skall kunna försörja min familj utan att leva på existensminimum – mitt/mina barn och jag skall ha det hyfsat bra ekonomiskt ställt. Jag har dessutom alltid varit inställd på att, om jag blir mamma, så blir det min främsta livsuppgift. Det innebär att jag måste åsidosätta en massa andra saker i mitt liv som är viktiga för mig, tex mitt arbete, vilket förstås är svårt i dagens samhälle om man är ensamförsörjare och kvinna. Jag har heller aldrig känt mig redo, att ta på mig det livsansvar som det innebär att bli mamma.

      Jag har också varit rädd för att jag skall bli en dålig mamma på så sätt att jag kanske skulle bli alltför överbeskyddande. Jag (och andra) har märkt sådana tendenser hos mig själv, både vad gäller mina yngre syskon, mitt f.d bonusbarn och mina syskonbarn. Jag skulle förmodligen bli en lejonmamma utan dess like och jag blir nästan lite rädd för mig själv när jag tänker på det. 😉

      En annan sak som retar mig, är folk som tror att barn är en ”rättighet” att få, till och med så pass att de kan tänka sig att köpa barn på marknaden. Det finns alltså folk som ägnar sig åt människohandel, barnhandel utan att känna minsta lilla samvetskval för det är deras ”rätt” att bli föräldrar, tycker de. Människor som ser barn som varor, kan nog bli bra föräldrar men det bådar inte direkt gott i mina öron…

      Tack för länken och din kloka kommentar, Flora!

  8. Tack själv för den tröst du själv är genom den bekräftelse du ger. Det vidriga är ju att dessa bittra erfarenheter av moderskapet inte är riktig comme il faut. MAn ska ju svämma över av glädje och visa upp övermänsklig styrka men som den lejonmamma man mycket riktigt också är blir ju pälsen oftatufsig rufsig, sliten och skiten. Skulden vilar tungt över mamorna som alltid befinner sig i sistsen ”you’re damned if you do, your damned if you don’t”. Vi kan liksom inet komma undan skuldbördan för allt som händer våra barn. Det var ju vi som förde hit de till denna i synnerhet mot kvinnor och barn icke alltför nådiga palnet. Den exkta siffran sist jag kollade var bankernas uppskattning kring vad ett barn i realitetn går till i försörjning fram till 18 år (och nuförtiden är det få barn som är självförsörjande vid den åldern så man bör lägga till ett par studieår till där) hela 1,4 miljoner.

    För mina yngsta barn, de jag varit ensam med huvudsakligen innebär detta 2,8 miljioner och deras far har bidragit med högt räknat 600 000 under deras liv. Han har aldrig velat betala ett öre över F-kassans lägsta norm som hämd för att barnen valde att huvudsakligen bo hos mig. Detta har förgiftat min och deras tillvaro med ständiga konflikter , uteblivna betalningar av skitsumman och tjafs fram och tillbka med F-kassan. En övertrött, sliten så småningom allvarligt sjuk mamma som fick jobba på ändå för att vi inte skulle få gå från hemmet och bli utblottade och hamma ännu mer i skiten.

    Enligt familjerätten ska det vara skillnad på underhåll och underhållsstöd men i praktiken fungerar det inte så,. De flesta icke-boende fäder betalar bara minimisumman oavsett att de ofta har mycket högre inkomst än mamman (vilket var fallet för oss).

    När jag bett om pengar i krislägen vid sjukdom och annat som kostat oss extra har jag fått höra ”Jag är ingen bankomat eller F-kassa” . Nähä! Men vad är då jag? Har jag kunnat skita i barnens behov sjukresor och mediciner och låtit dem leva på barnbidraget samt 1273/mån och barn så hade de väl svultit i hjäl vid det här laget för jag tror inte ens de allra fattigaste och mest utsatta pensionärerna tvingas klara sig på så lite, Om jag skulle ha ”försörjt” en tonåring på summan 1273+1273 som det skulle bli om vi delat exakt lika skulle det betyda att en 17-årig tonårspojke förväntas äta, klä och bo, transportera sig, medicineras, utöva kultur och frtidsaktiviteter, ha telefon, sköta sin hygien och ha tillgång till media för 3594 kr i månaden och det fattar ju vem som helst att det inte räcker i ett modernt samhälle. På sommarlov utgår dessutom inget studiebidrag och alla barn får/kan inte sommarjobba.

    Det bör tilläggas att jag har tagit varenda vabbdag i ungarnas liv och då ett barn haft ett svårt handikapp och opererats flera gånger med långa konvalescenser har jag halkat efter lönemässig och kommer att få en skitpension trots ständigt heltidsarbete för övrigt (samt låååååång utbildning).

    När man debatterar det här ämnet brukar genast en massa ”sparsamma moralister” dyka upp och förklara hur de levt med sina barn på en kobbe i havet i ett skjul utan TV och rott ekan till skolan eldat med ved samt fångat sin egen fisk till mat och att 3594 kr /mån är en furstlig summa.
    De glömmer då att jag inte med ett enda pip har utbett mig ett enda litet bidrag att bekostas av skattebetalarna (aldrig ens haft ett bostadsbidrag) utan bara hävdat det självklara faktum att föräldrar bör försörja sina barn i lika hög grad och helst med en viss proportionalitet efter inkomst.

    Det är ingen lyx det handlar om utan om att en förälder bör dela med sig till den lyx hen unnar sig själv i form av nöjen, kläder av god kvalitet, trevligt boende, fin mat och trevlig fritid, kulturupplevleser och semesterresor. Försöker den till 75% försörjande modern i någon mån kompensera barnen för det de gått miste om hamnar hon lätt hos ”lyxfällan” utan att ha lyxkonsumerat det allra minsta. Jag har iaf fått det att gå runt men har blivit sjuk och ledsen på kuppen. Ingen uppbygglig historia då barnen har tagit skada av min lessenhet och sjuklighet.

    Isynnerhet efter min generöse och hjälpsamme fars borgång, han som utgjorde vårt hela nätverk blev det tufft för oss alla. Lite omsorg och omtanke räcker långt och tilförsikts och hälsobringande.

    Det är inte kul varken att vara eller ha en mamma som är ”martyr”. Särskilt som jag misslyckats med att vara en ickegnällande ”Stepfordmamma” med ett ständigt leende på läpparna i mitt kanelbulledoftande skinande rena kök ovanpå heltidarbetet och hemarbetet och omsorgen om barnen som trots allt detta har varit stor. Jag har älskat dem, tilbringat all ledig tid med dem, haft katt och trädgård,läst en million böcker för dem och försökt hitta på så mycket stimulerande trevligheter som den skrala kassan och kreditkortet tillåtit. Suck! De har tyvärr sett mig våndas, vredgas, gråta och förtvivla mycket. Knapra, sömn och lugnade piller för att alls kunna gå till jobbet periodvis och klara den tuffa medicineringen som också den bidragit att göra mig nedstämd och trött.

    Jag är verkligen trött på att skuldbeläggas för detta. På folk som anser att jag ”valt” den här mannen som i oförstånd och halstarrighet (får man hoppas) har försummat sina plikter som förälder och får skylla mig själv som satt barn till världen med en person av den snåla , oansvariga ullen. Någon som hört talas om ”falsk varudeklaration” någon gång?

    Ja det blev en redig drapa detta men det är en alltför vanlig situation som dem FLESTA boendemammor har erfarenhet av som inte är snorrika. Vi har ju på sätt och vis haft tur då vi tack vare att jag iaf genom lång utbildning har en hyfsad medelinkomst och ett visst ”kulturellt kapital” nuförtiden efter många år av deltid , sjukdom och vabb, vabb, vabb och tillhör inte de 30 allra fattigaste procenten av meborgarna i detta land som utgörs just av ensamma mammor och deras barn.

    Usch vad orättvist detta är och tyvärr har denna grupp få förspråkare-själva orkar de oftats inte så kämpigt och körigt som de har det. Jag vill inte höja bidragen främst utan jaga de försumliga fäder som har det bra ställt och ändå inte försörjer sina barn fullt ut med blåslampa!

    Man ska inte behöva dra dem inför rätta med osäker utgång och orsaka ännu fler konflikter och slitningar mellan föräldrarna som främst drabbar barnen för det!

    • Flora T: Tack snälla för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag är säker på att många mammor som läser här, känner igen det mesta.

      ”När man debatterar det här ämnet brukar genast en massa ”sparsamma moralister” dyka upp och förklara hur de levt med sina barn på en kobbe i havet i ett skjul utan TV och rott ekan till skolan eldat med ved samt fångat sin egen fisk till mat och att 3594 kr /mån är en furstlig summa.”

      Haha, du är för jäkla skön! Gillar din humor. 🙂
      3594 kronor i månaden för att försörja ett barn, räcker inte långt (hyra, mat, el, telefon, kläder, skor, fritidsaktiviteter, tv, dator blaha, blaha) och särskilt inte för en pojke (pojkar skäms bort mer och kostar mer).

      Det är verkligen orättvist att män har samma rättigheter till kvinnors barn, som kvinnor själva men inte alls samma skyldigheter. Män och pappor kan själva välja, när/om de har lust att träffa sina barn. Huvudansvaret ligger nästan alltid på mamman och hon tar ensam de ekonomiska konsekvenserna av att heteroparet fattar det gemensamma beslutet att skaffa barn.

      Som sagt, jag tycker inte att män skall ha några som helst juridiska rättigheter till kvinnors barn.

  9. Men, NBT, att du får alla dessa oförsynta frågor om din livsstil beror naturligtvis på
    att du i dig själv är så ung/söt/rar/medelålders (stryk det som ej önskas). Om du
    sjaskade till dig en smula eller klädde dig i något heltäckande plagg skulle problemet
    försvinna av sig själv. Och om du skulle vilja veta exakt hur man s a s sänker sin status
    rent estetiskt så råkar jag ha en expert i min omedelbara närhet !

    Skämt åsido, i en TVserie där jag just såg det femtioelfte avsnittet i repris så
    förekom ett replikskifte som lätt travesterat lyder ungefär så här :

    ” Varför lever du ensam ? Har inte svenska män faderskänslor ? ”
    Något liknande har väl ändå inte du tvingats höra …

    • Ver: Ha ha ha!! Vem är experten i din närhet? Du själv?
      Jag kan inte anklagas för att fejka mitt yttre eller för att göra mig ”sexig” för män. Det enda som inte är naturligt på mig är mascaran på ögonfransarna och jag är fullt påklädd. 😉

      Nej, jag har inte fått frågan om jag tycker att svenska män inte har faderskänslor. Det hade nog blivit en intressant diskussion i så fall.

      • Vill du ha bildbevis på min expertis ? Du kan väl bara lita på mig …

        Men repliken ur reprisTVserien ”Hem till byn” från 1990nånting
        kom alltså när den schizofrene och modersberoende 40årige
        sonen åkt på utflykt till NORGE och hamnat hemma hos en
        norsk familj (mamma + 3 vuxna barn) och det var väl dottern
        som frågade honom :

        ”Varför lever du ensam ? Har inte svenska kvinnor moderskänslor ?”

        Och så funderade jag på hur det blir om man vänder en
        smula på könsrollerna och på dem frågor du själv tycks få …

      • Ver: Aha! Så repliken kom från ”Hem till byn”? Det hade jag ingen aning om. Jag kommer inte ens ihåg film-titlar så hur skulle jag kunna komma ihåg film-repliker? 😉

        Nej, jag behöver inga bildbevis. Jag vet ju redan att du tycker att du är för tjock.

  10. Läser just Rebecka Solnits ”Men explain things to me” och får till min outsägliga förskräckelse veta att i 31 stater i USA har våldtäktsmän ”Parental rights” om våldtäkten lett till ett barns tillblivielse. Det är så kusligt så man bara vill dra täcket över huvudet och krypa i hop med katten och aldrig mer gå ut i denna VANSINNIGA VÄRLD som är så extra farlig för just kvinnor och barn! Katter klarar sig alltid av någon anledning fast de alltid är ensamma mammor.

    • Flora T: Varför är jag inte förvånad? Samhället ser på våldtäktsmän som livsviktiga ”fäder” i barns liv. Vi känner igen det från Sverige och de flesta andra länder också. Mäns skapade ”fadersrätt” har gått för långt, precis som män brukar göra, oavsett vad det gäller. Det finns inget sunt förnuft i manssamhället alls – total idioti. Kvinnor och barn förväntas ta mäns smällar och sluta klaga över dem. Män måste få må bra (ha makt över kvinnor och barn) och att det sker på kvinnors och barns bekostnad spelar ingen roll i mansvärlden.

      Jag har ofta känt att jag vill dra täcket över huvudet och aldrig mer gå ut.

  11. ”Det går inte att leva ihop med män som föraktar kvinnor och det går inte att leva ihop ett helt liv, tillsammans med en man som inte ser på kvinnor som vänner och jämlikar. Vad är kvinnor för män då, kan en undra?”
    Samma fråga som jag har ställt. Min gissning – en mamma till dom, madrass och en jakttrofe`.
    Kunde jag skruva klockan tillbaka skulle jag ha gjort det. Ingen man, inget barn…..Men så fort barn kommer in i bilden så kommer det ett ansvar. I vilket fall så känner vi kvinnor ett ansvar. Männen lullar väl på som vanligt utan någon tanke på deras avkomma. Nu 25 år senare, vad blev det. Jo 2 döttrar som avskyr sin pappa. Den ena har sagt att hon aldrig tänker gifta sig. En mamma som är sönderstressad över att försöka kompensera den andra förälderns ointresse för sina barn. Sorgligt, patetiskt, bannar mig själv att jag lät det fortgå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s