King of Anything

Annonser

28 thoughts on “King of Anything

  1. Inga kommentarer i detta ”ämne” vilket lämnar fältet fritt för en vaken observatör !

    Dåliga nyheter för dig, NBT, vad gäller nyvalet/omvalet till kommunfullmäktige i
    Båstad. Någon hade slarvat med röstsedlarna så man blev tvungen till lite extra
    arbete i demokratins tjänst.

    Men man kan beskriva utgången på lite olika sätt vad gäller F!. Man kan säga att
    partiet ”bara” minskade med ynka 0.1 %enheter men man kan också påstå att
    partiet tappade 100 % (inga enheter) av sin väljarkår jämfört med i höstas.

    Så, NBT, vilket uttryckssätt föredrar du ? Jag gissar för övrigt att du inte deltog
    valkampanjen för inte bor du väl på ett sådant ”fint” ställe ?

    • Ver: Jag vet inte varför jag alltid anar en viss skadeglädje hos dig, när det går dåligt för Feministiskt Initiativ?
      Jag bor på ett mycket finare ställe än Båstad. 😉

      • Apropå opinionsundersökningar, så har jag inte ens
        lyckats hitta F!s siffror i den senaste, stora från SCB.
        Inte bra med 2% röster som ligger och skvalpar där
        ute, utanför riksdagen.

        Men, de partier som på senare år tagit sig in i
        riksdagen har i valet innan inträdet haft siffror
        som påminner starkt om vad F! hade 2014.

  2. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kulturmannens-trettonariga-alibi/

    http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/catia-hultquist-nar-nagon-sager-sexpack-kommer-de-aterigen-att-mena-ol-inget-annat/

    Lite färsk läsning ur dagens tidning. Apropå Ebbabritt Wattström och hennes kommentarer om
    Johan CRONEMAN och hans dyrkan av Stig Larsson kan sägas att jag också blev en smula
    fundersam vid den aktuella tidpunkten. Croneman är helt klart vänster men var totalt okritisk
    mot den store författaren och det hade han inte behövt vara.

    Annars har jag inget att säga om ”ditt inlägg” …

    • Ver: Mycket intressanta länkar! Tack för det.
      Vad gäller medelålders män som riktar sin sexualitet mot små flickor som knappt har fått bröst, så är detta fenomen något som nog de flesta flickor/kvinnor känner igen och blivit utsatta för. Det är svårt för mig att svara på vad det beror på att män inte ser sig själva som fadersfigurer för småflickor utan snarare som ”sex-partners” till dem?

      Det här var intressant också:

      ”Nej, ett av skälen till att hon föredrar män med pk är att hon fruktar en jämförelse mellan sin beachtrimmade kropp och pojkvännens. Den deffade tvättbrädemannen gör nämligen att hon framstår som mindre vältränad. Dessutom tycker hon, och det här är intressant, att tvättbrädekillen stjäl all uppmärksamhet. Han snor åt sig den del av allmänhetens blickar som borde vara riktade mot henne.”

      Själv har jag inga problem med att slippa ”uppmärksamhet”. 😉

      • Ebbabritt WATTSTRÖM får lite mothugg i både DN o Expressen
        idag. Men dagens händelse som inte är en tanke är väl att jag
        stötte på den kände författaren STIG LARSSON, hejade glatt
        och fick en hälsning tillbaka ! Fast han såg lite svag ut. Å andra
        sidan var det här på ett sjukhus och då skall man väl inte vara
        helt frisk …

      • Tack för omtanken/nyfikenheten ! Nja, den store lille författaren verkade nog
        lida av ålderssvaghet i något högre utsträckning än undertecknad. Och han
        är trots allt bara 3 år äldre.

        Men filmen om honom, som gick i TV i våras, är faktiskt riktigt bra och det
        sade jag till honom också. Så mycket mera var det ingen ide att säga. Han
        har alltså opererat sitt hjärta och eftervården verkar vara i full gång.

        Jag vet förstås att du inte uppskattar manlig konst av manliga författare …

      • Ver: Jag kunde aldrig tro att du lider av ålderssvaghet? Du är ju bara strax över 55? 😉
        Jag försöker gynna kvinnor främst på alla sätt jag kan.

  3. ”Hej!
    Få två biobiljetter när du provar sex nummer av Sveriges mest lästa kvinnotidning, Amelia. Du sparar 323 kr på detta erbjudande.”

    FICK JUST OVANSTÅENDE LILLA ERBJUDANDE I SKRÄPPOSTEN. SYNPUNKTER ?

    • Ver: Amelia är en skittidning som de flesta andra ”kvinnomagasin”. Det enda som är bra i den tidningen är Lady Dahmer. Observera att jag påstår detta utan att någonsin ha läst ”tidningen” Amelia (bortsett från LD:s krönikor). 🙂

      Jag läser bara veckotidningar när jag sitter hos frissan eller när mamma lämnar över en kasse med gamla veckotidningar för att jag skall ha lite korsord att lösa. 😉

  4. Jag gillar verkligen de här små replikskiftena när det bara är du och jag och alla dina
    tjejkompisar håller sig undan …

      • ”Even more than a singer, Grace is a personality. Personality is born, it cannot be taught. It is based out of the sex drive. Many people who repress or are uncomfortable with sex or other people’s sex drive frequently forclose their own personality development, and are envious of the people who have personality. Sad but true. The world benefits from everything Grace Slick has ever done and her anarchic personality has been a beacon for me personally since age 14 and I’m 57 now.”

      • Snälla NBT, kom tillbaka och var som förr !

        I brist på dig : min favoritsångerska bland bara män

    • ”Agne, forntida sveakonung från Uppsala, härjade i Finland och besegrade där finnarnas hövding Froste, vars dotter Skalv tillfångatogs och fördes till Sverige. Där ankrade kung Agne med sin flotta vid Mälarens mynning där Stockholm numera ligger; där var stor och tät skog på den tiden ända ner till vattnet. På denna plats firade han bröllop med Skalv, och på hennes begäran drack man på samma gång gravöl efter hennes fader. Kung Agne bar alltid en dyrbar guldkedja om halsen och anade inte att den var en olycksbringande klenod, ty den hade en av hans förfäder gett åt sitt gemål men tagit tillbaka när han efter någon tid försköt damen ifråga, vilken då uttalade en förbannelse däröver och profeterade att den skulle ge död åt den yppersta bland hans efterkommande . Kung Agne drack tappert på Frostes gravöl, och Skalv bad honom akta sig för att tappa sin kedja, som han då drog ihop ordentligt kring halsen. Omsider gick han till sängs med henne i sitt tält, och när han hade somnat stack Skalv in en repända under hans kedja och slog knut på den, kastade upp andra änden av repet över en trädgren ovanför och hissade sedan med några trogna landsmäns hjälp upp honom i trädet, där han fann sin död. Platsen fick sedan heta Agnefit efter honom, men Skalv tog hans skepp och seglade hem till Finland igen.” -Disa!

      • ps ur SVD: Aryen Gunes avbryts av en vibrerande mobiltelefon, hon ursäktar sig och svarar:

        – Hm … rörelse västerut, säger du …? Låt dem veta att vi uppmärksammat det. Var alerta, i kväll vill vi inte ha en strid.

        Hon avslutar samtalet, omgiven av fem kvinnliga soldater i ett tvåvåningshus 40 kilometer sydost om Kobane, i byn Bagdike där lerhusen är tömda på sin befolkning.

        Hon skrattar högt när hon tänker på dilemmat ifall IS-soldaterna en kilometer bort skulle anfalla den här kvällen: ägna mest kraft åt att kriga mot fienden eller åt att sätta sina svenska journalistgäster i säkerhet?

        När den 31-åriga läkaren och officeraren i den syrisk-kurdiska kvinnliga försvarsstyrkan YPJ samlat sig tar hon av sig glasögonen, sätter sig med benen i kors, lutar sig fram och reflekterar över frågan vad kriget har med feminism att göra. Varje revolutionär rörelse i historien har velat frammana bilden av en ny människa. Som alltid är en man. I honom ska inte finnas kvinnliga drag, ty det står för vekhet.

        – Den traditionella bilden av kvinnan i krig har varit hon som flyr, hon som sörjer för mat, sjukvård och tar hand om barn, eller modern som offrar sina söner för saken och föder nya krigare …

        Den bilden, förtydligar Aryen Gunes, vill YPJ göra upp med.

        – Krig har genom historien setts som det manligaste av alla manliga uttryck, där historia skrivs, nationer skapas, förtryck bekämpas, frihet vinns, där hjältar och ledare, sånger, litteratur och ny kultur föds – men även den mest traditionella man i Mellanöstern måste inse att kvinnan klarar av allt nu när vi slagit tillbaka den mest barbariska, kvinnohatande terrorarmé världen skådat i modern i tid.

        Berättelsen om Kobane har kommit att få ett kvinnligt ansikte. Omvärlden rapporterade fascinerat hur unga, beslutsamma, numerärt underlägsna kurdiska tjejer och kvinnor, varav många knappt hade hållit i ett vapen innan deras stad anfölls, besegrade IS – om än med luftunderstöd från USA och vapenleveranser från irakiska Kurdistan.

        I en video som IS släppte i samband med anfallet mot Kobane i september 2014 sade man att staden blivit ”en tillflyktsort för varje fiende till kalifatet”. De kurdiska styrkorna, med en manlig respektive kvinnlig bataljon, YPG och YPJ, stod för allt som IS föraktar: sekularism och en uttalad kamp för jämlikhet mellan könen.

        Kobane blev en vändpunkt i det psykologiska kriget: ett vittnesbörd för folket i Mellanöstern om att kalifatets krigare varken är oövervinnliga eller har Gud på sin sida.

        Det finns en tanke som återkommer hos varje kvinnlig soldat vi möter: att det pågående kriget mot IS lika mycket är ett om kvinnans frigörelse i en region där hon i århundraden varit underställd mannen.

        Kommendant Aryen Gunes tömmer sitt andra glas te, lutar sig mot väggen och fortsätter:

        – Till skillnad från låt oss säga skandinaviska feminister har vi ingen möjlighet att läsa genusteori och gå på veckolånga kvinnoseminarier. Vi genomlever våra liv i förtryck och i krig. Ska nästan 16 000 kvinnliga soldater lägga ner vapnen och låta IS inlemma hela syriska Kurdistan till sitt islamiska kalifat – för att krig är fult?

        Hon ser på mig som om hon avkräver mig ett svar. Och skrattar sedan.

        – Trots att kriget alltid haft ett manligt ansikte avsäger vi oss varken vårt kön eller våra feministiska ideal när vi tar till vapen. Förresten, kan vi ta en paus nu och äta lite …?

        Ett stort kopparfat har just ställts på golvet mitt i rummet. Små tallrikar fyllda med ägg, skivad rå gul lök, ris, jordgubbssylt, inlagd paprika och bröd.

        Vardagsrummet på bottenplan är svagt upplyst av en avlång lampa. Golvet är täckt av tjocka, brunmönstrade mattor. Runt de två långväggarna rader av kuddar och små madrasser att sitta på. På ett lågt kopparbord, bredvid ett glas med späda violetta blommor, en vit nallebjörn med texten ”I love you darling” på bröstet. Vid dörröppningen lutar flera kalasjnikovs mot väggen.

        Efter middagen berättar 21-åriga Ezda Dilbirin att när hon var 18 år ville familjen gifta bort henne med en utvald man. Hon vägrade och gick i stället med i YPJ som hade bildats samma år, 2012. En frivillig bataljon där kvinnorna inte får lön och kan lämna rörelsen när de vill. Liksom många andra kvinnor attraherades hon av de sekulära, antiauktoritära, feministiska – för området radikala – principer som de tre självstyrande kurdiska kantonerna sa sig vilja bygga ett nytt samhälle på, och som i januari 2014 kom att skrivas in i konstitutionen.

        – Fienden var al-Nusra (rörelse som har kopplingar till al-Qaida, reds anm) och andra islamistiska grupper. Jag visste att YPJ stred för ett fritt syriskt Kurdistan, men också att den feministiska medvetenheten är själva grunden för motståndsrörelsen. Har jag varit beredd att offra livet för att mitt folk ska slippa leva under tyranni accepterar jag aldrig att en far, en bror, en farbror eller en partner sedan ska diktera villkoren för mitt liv.

        Ezda Dilbirin drar efter andan, rättar till byxbenet och vänder sig mot 19-åriga Agri Arab:

        – Varje dag pratar vi om att friheten inte är värd något utan kvinnlig frigörelse. Vi för ett tvåfrontskrig: dels mot fundamentalister, dels mot uråldriga patriarkala strukturer i vårt eget samhälle. Tänk att ett förbannat krig skulle till för att vi på fullt allvar ska våga prata öppet om könsroller.

        Vad säger dina manliga släktingar om att du krigar?

        – Några av männen säger att jag borde komma hem. När jag säger att jag varit beredd att dö för att de ska kunna återvända till sin jord blir de tysta. Andra män i släkten har motvilligt accepterat att Kobane är en ny era inte bara i det kurdiska folkets – utan även i den kurdiska kvinnans – historia.

        Aryen Gunes lyssnar eftertänksamt på sina yngre kamrater. Senare uttrycker hon en förundran över att slaget om Kobane nästan antagit mytiska proportioner i omvärlden. Det är en sak att unga killar och tjejer stod upp mot ett barbari som skrämt slag på hela världen och att Kobane är kurdernas Stalingrad. Men att de kvinnliga soldaterna i flera västmedier och modemagasin romantiserats som vore de övernaturliga väsen …

        – Man har satt fokus på utseende – vackra unga leende beväpnade tjejer med färgrika coola sjalar på huvudet – och på sensation, till exempel hur många IS-soldater kvinnliga prickskyttar har dödat.

        Hon gör en avvärjande gest, dricker lite vatten och fortsätter. Det finns inget helgonlikt, mystiskt, mytiskt över de kvinnliga soldaterna. De är bara hängivna ett tydligt mål. Frihet för kurderna och att jämställdhet i kriget måste följas av samma ovillkorliga jämställdhet efter kriget.

        – Till dem i omvärlden som vill berömma oss för vår kamp mot IS: erkänn hellre våra politiska mål, vår strävan efter autonomi, social och kulturell jämlikhet i Syrien men också i Iran, Turkiet och Irak.

        Vissa har menat att den kurdiska politiska administration PYD regisserar det kvinnliga motståndet mot IS som en pr-kampanj för att blidka opinionen i väst. Aryen Gunes invänder mot det påståendet. Kvinnliga soldater har funnits i många år. Kurdiska kvinnor har i årtionden lett folkliga uppror och varit politiskt aktiva på universiteten, i Turkiet även i parlamentet.

        Hennes mobil ringer. Hon går ut i hallen men återvänder snart.

        – Ni måste iväg nu. Rörelsen hos fienden har ökat den senaste halvtimmen. Ring mig i morgon vid tio, har striden inte brutit ut då är ni välkomna tillbaka.

        Nästa dag, i det klara morgonljuset, är tomheten i landskapet mellan den sista checkpointen i Kobane och sydostfronten i Bagdike så mycket påtagligare. Ler- och stenbyar tömda på liv, förutom enstaka herrelösa hundar och kringströvande fåraherdar.

        Ju närmare fronten desto gropigare vägar; asfalt söndermald av stridsvagnarnas larvfötter. I vägrenarna och i dikena utbrända fyrhjulsdrivna Toyotor och pickuper. I vissa av fordonen anas förkolnade människorester.

        Längs vägen pistageodlingar, intensiva strimmor av röd vallmo, högt gräs och vidsträckta odlingsfält som inte har rörts sedan förra årets skörd.

        När vi kör in i Bagdike rullar granatljuden långt över slätten. Smatter av maskingevär och det dova ljudet av bomber, som när man studsar en basketboll i en tom gymnastiksal.

        – Oroa er inte, det skjuts lite längre fram, säger Aryen Gunes och nickar söderut.

        Hon pratar gärna politik men när jag ställer personliga frågor tänjs hennes leende ut. Visst händer det att minnen från barndomen, vänner hon lekt med, fester, familjen, tränger sig på – även mitt i en strid. Hon ser det hos alla soldater, vilket är en trösterik insikt: att människan är större än kriget och att mänskligheten ännu ryms inom dem. Men de har inte råd att drömma.

        ”Inte råd”? frågar jag.

        – Att försjunka för djupt i minnen och bli alltför personlig med varandra sänker stridsmoralen. Det kan låta hårt, okänsligt, men vi har en brutal fiende precis runt knuten. Därför pratar jag inte ens med min mor över telefon.

        Agri Arab lägger sin kalasjnikov om axeln och leder oss på upptrampade stigar mot den sista posteringen vid fronten. Svalor flyger ut från en ruin där de byggt bo. På en av husväggarna längs stigen står i fet svart stil: ”Död, död, död åt de otrogna. Floder av kurdiskt blod ska flyta i kalifatet.”

        På en veranda ligger en barnsko bredvid svedda ritblock och en leksaksbil i svart plast. Här en röd filt och en oskadd elipsformad spegel på en ärrig vägg i ett hus med bortspräng fasad. Där en lök, kikärtor, skrumpnande apelsiner och en burk sardiner mellan en bucklig tekanna och resterna av en grön diskho i porslin.

        – Du skulle ha sett hur rädda IS var för oss; att dödas av en kvinna är att inte hamna i paradiset där 74 jungfrur väntar på den helige krigaren, skrattar Agri Arab när vi närmar oss gårdsplanen där ett tiotal unga soldater uppehåller sig.

        – De ropade: ”Gå hem och laga mat i stället, kvinnor har inget i krig att göra. Annars styckar vi era kroppar och kastar till hundarna.” Vi svarade med kvinnligt tjut och ropade tillbaka: ”Vi är redan hemma, maten väntar på bordet, men först ska kvinnohänder skicka er till helvetet.”

        Av alla soldater jag möter under tiden i Kobane och de kringliggande byarna är det bara en som vågar berätta om drömmar bortom kriget.

        Hon är knappt en och sextio lång, späd, har stora mörka ögon, en cerise och brun dekal med fjärilsmotiv på sin kalasjnikov och utdelar order om avlösning och spaning till soldaterna, där hon sitter i gröngräset och plockar med blommor.

        18-åriga Ronahi Avsin var ungefär 16 när hon bestämde sig för att gå med i gerillarörelsen. Hon läste ekonomi på gymnasiet och ville bli revisor.

        Men flera av hennes politiskt aktiva släktingar i både Turkiet och i Syrien hade mördats i kampen för kurdisk frihet och hennes far hade flytt till Europa redan när hon var ett litet barn.

        – Jag kunde inte bara låtsas som om våldet och förtrycket inte fanns i vår vardag. Men så var det också det andra …

        Det andra?

        – Friheten att själv forma sitt liv tilldelades pojkarna och männen i min omgivning. Det feodala klansamhället höll på att kväva mig. När jag bestämde mig för att bli soldat var några manliga släktingar för, andra emot. Och ja, här är jag nu och de har accepterat mitt val. När kriget är slut – när nu det blir – kommer jag aldrig att kompromissa om mina rättigheter som kvinna.

        Vad ser du framför dig när du föreställer dig ditt liv efter kriget?

        – Jag har en dröm som … är så stark att jag nästan kunde ta på den även när IS skar huvudet av mina vänner och släpade deras nakna kroppar bakom sina bilar eller sprängde dem i stycken, även när jag såg barn med utstuckna hjärtan och ögon och avhuggna händer …

        Drömmen: Ett tvåvåningshus vid foten av en grön kulle, långt från andra människor. På övervåningen ett inglasat sovrum med järnkamin, antika kurdiska mattor och lerkrus. På nedervåningen gästrum och vardagsrum med låga divaner. Utanför samsas mandelträd om utrymmet med valnötsträd och silverpopplar. Duvor, lamm, kycklingar, en vit och en svart häst i stallet. Och ett lusthus klätt i vinrankor. Den enda tekniken som ska finnas är en modern mobil och två gevär …

        Hon skrattar:

        – Gevären vill jag ha till att jaga, hjortar, vildsvin och bergsgetter. Inte kriga.

        Vad tänker du om familj, barn?

        – Den jag älskade …

        En tidlös sorgsenhet flammar upp i hennes ansikte.

        – Jag hade en pojkvän som jag älskade vanvettigt mycket men … han dog.

        Hon ser sig omkring så att ingen av de andra hör henne.

        – När jag beslutade mig för att bli gerillasoldat visste han att jag … ja, var förlorad till kampen. Han begick självmord. Det är märkligt, men först då insåg jag hur mycket han måste ha älskat mig. Jag dog också, den jag var med honom är för evigt död.

        Villrådig säger jag något om att människan förmår älska mer än en gång.

        – Kanske det, ler hon. Men jag kommer aldrig att kunna älska någon som jag älskade honom.

        Delar du detta med dina kamrater?

        – Jag har aldrig berättat för någon, jag håller allt inom mig själv. Du vet … krigets vansinne. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Annars hamnar vi på Youtube med avhuggna huvuden.

        Ronahi Avsin skrattar och säger att hon är extremt envis, att när – inte om – kurderna får ett fritt Kurdistan där ateister, muslimer, kristna och människor med olika sexuell läggning lever sida vid sida – då ska hon förverkliga drömmen om huset på kullen.

        Innan hon tar sin kalasjnikov över axeln och går mot byn där IS uppehåller sig 700 meter bort tittar hon på mig och lägger till:

        – Jag har alltid undrat hur det är att leva som en jämställd människa i ett samhälle fritt från krig.

        Kvinnlig bataljon bildad 2012

        Den kvinnliga bataljonen YPJ bildades 2012 i syriska Kurdistan. Kvinnor utgör drygt 35 procent av den kurdiska försvarsstyrkan.
        Även om det inte är uttalat är både YPJ och den manliga försvarsenheten YPG starkt kopplade till gerillarörelsen PKK.

  5. NBT, så länge du inte skriver något nytt finns alltid risken att folk
    brer ut sig om allehanda trams i ett gammalt inlägg. Funderade
    just på om jag skulle våga skriva om mina mätvärden …

  6. Glömde nästan att det är MORS DAG idag ! Måste finnas någon form av
    feministisk ingång på denna tilldragelse …

  7. ”Som pojkmamma kan man inte stoppa socialiseringen av pojkar till
    rådande mansideal”

    Sagt av …. i en nyutkommen helgbilaga …

  8. Såg lite reprisTV häromsistens och en replik fastnade …

    ”Jag tar det som en man och skyller på min fru” ….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s