Vad är det för fel på folk?

Jag har alltmer börjat undra vad det är för fel på folk?

I somras inträffade två incidenter som, i alla fall för mig, framstod som märkliga och som ärligt talat gjorde mig väldigt obehaglig till mods.

Den första incidenten inträffade på min andra semesterdag. Jag loggade in på min jobb-mail i mitten på juli och noterade ett mail från en kontakt inom jobbet – en man. Jag läste mailet och konstaterade att jag inte hade något alls med detta att göra (kunde inte hjälpa mannen), vilket mannen också visste och förmodligen ville han bara ha mitt moraliska stöd, någon att tala med. Istället borde han naturligtvis ha vänt sig till den person som är inblandad (en person utanför mitt jobb) och fått hjälp av honom. Jag ignorerade därför mailet och ansåg mig ha goda skäl att göra det eftersom det var mitt i semestertider och jag inte kunde göra något åt hans problem i alla fall.

Mannen måste ha drabbats av någon slags panik när han inte fick omedelbart svar från mig. Han började nämligen efterforska min mors efternamn (troligen genom folkbokföringen) och fick på så sätt fatt i min mors telefonnummer. Han satte sig helt sonika och ringde till min mamma för att höra om ”hon visste var jag var” och ”om hon hade något annat telefonnummer till mig som han kunde nå mig på”. Min mor, som ju inte har någonting med mitt arbete att göra, blev förstås helt paff och svarade bara att ”Nämen, jag vet inte…? NBT har väl semester?”

När folk som jag enbart har att göra med i jobb-sammanhang, börjar ringa runt till mina släktingar när de inte får tag på mig under semestertid – då anser jag att måttet är rågat.

Den andra incidenten i somras handlar också om en jobbkontakt – en kvinna som jobbar i samma bransch som jag. En kan säga att jag under knappt ett års tid, har varit som en slags yrkesmässig mentor för henne och efter jobbet har vi ibland gått ut för att äta en bit mat. Det har kanske inträffat en handfull gånger så vi känner inte varandra speciellt väl.

En eftermiddag i somras låg jag uppe i soffan på övervåningen och tog en power-nap, sömntuta som jag är. 😉  Som i dimma hörde jag någon knacka på dörren men jag vaknade inte helt och hållet. Därefter hörde jag någon knacka igen, på dörren till grov-entrén den här gången och jag hörde hur någon tog tag i handtaget för att försöka öppna dörren.

Nu var jag klarvaken!

Jag flög upp ur soffan och kollade ut genom fönstret och förstod att det måste vara den här kvinnans bil som nu stod parkerad på min garageuppfart. Jag började genast fundera på hur hon hade lyckats hitta hem till mig eftersom hon aldrig har varit hemma hos mig – aldrig blivit inbjuden. Inte heller har jag uppgett min adress och om en inte har exakt rätt adress så är det svårt att hitta hem till mig, även med gps. Dessutom bor hon och jag flera mil ifrån varandra så det var ju inte så att hon bara ”hade vägarna förbi”.

Kort därefter hörde jag ett klampande på min altan på baksidan av huset. Nu hade hon alltså gått runt huset och upp på min altan. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle gå ner och öppna eller om jag skulle smyga på henne, bara för att se vad hon skulle hitta på härnäst. Det blev tyst en ganska bra stund på altanen, förmodligen slog hon sig ner i min soffa. Därefter hörde jag henne gå runt huset på andra sidan och vidare mot ”huvudentrén” igen. Hon knackade på ännu en gång och jag tänkte att jag nog måste gå ner och öppna ändå.

Då hörde jag hur hon tog tag i handtaget, för att försöka öppna även denna dörr! Som väl var, var den också låst.

Vad hade hon gjort om dörrarna inte hade varit låsta, undrar jag? Gått in i mitt hus, slagit sig ned i kökssoffan, öppnat kylskåpet och tagit sig en fika? 😉

Jag öppnade aldrig för henne. Det kändes som en evighet innan hon äntligen satte sig i bilen och körde iväg.

Alltså…? Vad säger ni? Tycker ni att dessa två personers beteende är normalt?

 

Annonser

20 thoughts on “Vad är det för fel på folk?

  1. Men fy vad obehagligt! Verkligen inte normalt beteende såklart. Jag hade blivit rejält uppskrämd av såna där tilltag. Det verkar ju bara vara folk du känner via jobbet och då är det ju svårt att veta vilka de egentligen är, om man kan lita på dem och vad de har för avsikter. Vem vet vad mer de kan tänkas göra?

    • Annelie: Ja, jag tycker att det är väldigt obehagligt. När de börjar ringa runt till släkten och springa runt på min altan och tomt och känna på dörrarna – då har alla gränser passerats. De känns väldigt gränslösa och smått desperata båda två, vilket naturligtvis gör att en, precis som du, undrar vad mer de kan komma sig för att göra. Nu tar de ju inte kontakt med mig av negativa anledningar, snarare söker de upp mig för att de vill ha stöd, hjälp och som i kvinnans fall, kanske försöka skapa en vänskaplig relation men detta läskiga beteende gör ju bara mig tveksam till att vilja ha med dem att göra, öht.

  2. Jo, man blir ju än mer nyfiken på vilken bransch du jobbar inom. Har väl ungefär
    3 huvudalternativ.

    ”En kan säga att jag under knappt ett års tid, har varit som en slags yrkesmässig mentor för henne och efter jobbet har vi ibland gått ut för att äta en bit mat. Det har kanske inträffat en handfull gånger så vi känner inte varandra speciellt väl.”

    Men nog måste det ha kommit fram ett och annat intressant under ca 5
    sammanträffanden på egen hand. Om du beskådar dejtingdokusåpor
    på TV (just nu går det en med religiösa singlar) så anses ju personerna
    vara kapabla att göra rationella val/bortval efter ganska kort tid …

    • Ver: En kan väl säga att jag har valt bort kvinnan, på så sätt att hon har försökt att få med mig ut på diverse aktiviteter på fritiden men jag har försökt att hålla avstånd, utan att vara otrevlig. När hon inte fick den respons hon önskade från mig, letade hon reda på min hem-adress och sedan åkte hon helt sonika hem till mig. När ingen inbjudan kom, bjöd hon in sig själv så att säga.

      Jag har ingenting emot henne men vi kommer aldrig att bli vänner. Jag lade ganska snabbt märke till den här respektlösa, lite obehagliga, påträngande och påflugna sidan av henne. Det funkar inte med mig.

  3. Nej det låter verkligen inte ok av någon av dem. Om någon så ihärdigt tar kontakt med en ska det ju vara för ens eget bästa- att de ska meddela något jätteviktigt att känna till eller att de är oroliga för ens välbefinnande. Alldeles för påstridigt och respektlöst att ta de stegen du beskriver i egenintresse. Hoppas de håller sig på lagom avstånd i fortsättningen:-)

    • Julia L: Det handlade inte om något livsviktigt meddelande och eftersom ingen av dem är privata vänner till mig så har de ingen anledning att oroa sig över mig.

      Mannen blev förmodligen panikslagen och fick kanske inte fatt i den man som han istället skulle ha vänt sig till för hjälp, vad vet jag? Han hade förmodligen semester han också.

      Kvinnan vill uppenbarligen att vi skall umgås privat och när hon märker att jag undviker henne så tar hon tydligen saken i egna händer och liksom försöker tvinga sitt sällskap på mig. Hon är väldigt speciell och jag är väl den på jobbet som har lättast för att hantera henne… I somras gick hon dock långt över min gräns.

  4. En av mina bästa vänner hade ett x som så fort han inte fick tag på henne hörde av sig till både hennes familj och vänner inte alls okej och lite stalker varning på såna (män)niskor. Och när du artigt men bestämt valt bort att umgås med kvinnan i fråga på fritiden borde hon ta en hint, men det är tyvärr inte alla som gör det. Obehagligt att hon åkte hem till dig utan att fråga om det är okej eller om du ens är hemma. Nej oaccepterat beteende!

    • mspotter: Javisst! Det är lite stalker-varning faktiskt. Jag blir nervös på såna människor för det känns som att jag inte får vara ifred någonstans, dvs inte ens i mitt eget hem. Måste bara tillägga att det värsta ändå var att hon slet i dörrhandtagen och slog sig ned på min altan, när hon inte trodde att jag var hemma.

      • Ver: Men tänk hur det skulle se ut om jag bodde i en lgh i stan? 😉 Då skulle väl den här kvinnan plinga på dörren var och varannan dag och om jag inte öppnade, skulle hon ropa på mig genom brevinkastet. 🙂

      • Jag har inget brevinkast utan ett fack nere i porten. Och utanför dörren
        en tidningshållare som i princip aldrig används.

      • Jag tror du skulle sakna ditt stora utrymme där ute på landsbygden …

      • Det finns ju faktiskt en gästlägenhet i föreningen så en kortare tids
        inhysning skulle man väl mäkta med …

  5. Fy fasiken vad obehagligt! Och gå runt huset och känna om dörrarna var låsta! OM dörren hade varit olåst och hon hade gått in så hade det varit hemfridsbrott!! Bara det beteendet säger att hon är en energitjuv! Det hör väl för tusan till vett och etikett att ringa ringa innan!
    Sa hon något om att hon hade varit hemma hos dig? Jag har alltid dörren låst och jag öppnar aldrig! Bara om jag vet att jag väntar besök./Squareeye

    • stadsloppan: Ja, att gå runt och känna på dörrarna, slå sig ned på altanen och gå runt och kika i trädgården hos folk som en aldrig har varit hemma hos och knappt känner, är ett obehagligt beteende. Jag undrar förstås också vad hon hade gjort om dörrarna hade varit olåsta?

      Hon skickade ett sms på vägen hem från mig: ”Du ska vara hemma när jag kommer och hälsar på!! Men jag fick i alla fall hälsa på din katt.” (Hårbollen låg på altanen, han ligger alltid där i sofforna.)

      Jag svarade: ”Men har du varit HEMMA hos mig, menar du????” Då kom det en ramsa som skulle få det att låta som att hon bara hade haft ”vägarna förbi” trots att hon alltså först måste ha letat reda på min hemadress och sedan hittat hem till mig med hjälp av gps/vägbeskrivning.

      Efter denna händelse har hon varit inne på jobbet några gånger (oanmäld ankomst) men jag tror att hon märker att jag undviker henne. Hon är en energitjuv. Det händer nästan aldrig att jag känner en sådan fruktansvärd motvilja till folk som jag känner till henne. 😦 Jag tror inte att det är något ont i henne, det är bara hennes sätt som är extremt påfluget och stirrigt på nåt sätt.

      Trots att jag bor på landet så lämnar jag aldrig dörren olåst heller, inte ens när jag är hemma.

  6. Jag har fått ovanan att låsa när jag är hemma.
    Jag hade nämligen någon som inte bodde så alldeles för långt undan som jag kände, hon kunde plötsligt stå i dörren i vardagsrummet utan att jag märkte det med en gång. Först tänkte jag att hon var galen som uppförde sig så, senare fick jag reda på, genom andra, att näh, det är helt vanligt där hon kommer från (norra Norge). Folk låser inte dörrarna där, inte ens när dom är på affären. Eller, det vill säga, dom låser dörren, men med nyckeln i dörren så besökande kan gå in, slå sig ner och vänta så länge. Och är folk hemma är det helt norma… vanligt att besökande bara trampar rakt in utan att knacka på.
    Nåh, jag fick chock varje gång. 😛

    Men det är ju tydligt att hon där du hade på besök inte var helt vid sina fulla fem…

    För övrigt, du som bor i skogen, haft djur på besök någon gång? Här kommer älgen och rådjur på besök emellanåt… På åkern alltså, inte in. Och räv. Och mård. Och självklart, mus.

    • Andreas: Oh my god!! Jag hade också trott att kvinnan var galen och förmodligen börjat fundera på att ringa psyk-akuten. 🙂 Men kanske är det som du skriver – de kanske är uppfostrade så och tycker själva att de agerar helt normalt? Jag hade definitivt också fått en chock och tyckt att det var fullständigt respektlöst att bara kliva in utan att knacka på. Jag förstår att du har börjat låsa.

      I fallet med ”min” kvinnliga stalkare, så kan jag tänka mig att hon inte är uppfostrad på samma sätt som jag. Vi är väldigt, väldigt olika.

      Om jag har djur på besök? Haha, jag brukar säga att det är rena rama djurparken här hemma! Grävlingarna har jag skrivit om i bloggen. Varje morgon och kväll kommer rådjuren och äter äpplen och päron hos mig (samt mina rosor och lejongap och lite andra blommor – mums). Sen har jag sett, vad jag tror är en mård eller mink, rävar, grävlingar, skogsmöss, ormar (en huggorm och flera kopparormar) och… jag har säkert glömt nåt (massvis med olika fåglar) men jag har aldrig sett någon varg eller lo, som påstås ha skymtats någon gång här i ”byn”. Älg och vildsvin har jag inte haft på tomten men sett i närheten.

      Getingarna bygger bo lite överallt, bl.a i mina två skorstenar. Myrorna kämpar jag mot varje vår och sommar.

      Jag blev väldigt glad för några år sedan då jag fick se ett litet rådjurs-kid på min gräsmatta som inte var många timmar gammalt. Näst intill nyfött, skulle jag gissa, eftersom benen var så väldigt ostadiga.

      Jag vet inte varför men jag har fått för mig att du bor i stan, Andreas. Sen visar det sig att du bor vid en åker, precis som jag. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s