Pappors och mäns sexuella övergrepp mot barn och hur mammor och kvinnor hanterar detta, del 1

Jag har skrivit en hel del i bloggen om hur mammor, som försöker skydda sina barn från pappor som våldtar och/eller misshandlar barnen, motarbetas (för att uttrycka det milt) av svenska myndigheter, bl. a genom att använda sig av en metod som myndigheterna kallar PAS (Parental Alienation Syndrome), så kallat ”umgängessabotage”. Svenska myndigheter menar att mammor ”umgängessaboterar” för pappor, när de vägrar lämna ut barnen för umgänge med pappor som våldtar barnen och/eller misshandlar barnen.

PAS är ett begrepp som har uppfunnits av en pro-pedofil man, Richard Gardner från Papparättsrörelsen i USA (Father´s Rights Movement). Papparättsrörelsen i världen, även här i Sverige, har anammat detta begrepp och blivit inbjudna till svenska myndigheter för att föreläsa om PAS. Enkelt uttryckt, fungerar PAS som så att olika myndigheter, såsom t.ex socialkontor och domstolar världen över, överlåter vårdnaden om – av pappor – misshandlade och/eller våldtagna barn till – papporna!

Pappor som skadar sina barn på olika sätt och/eller är fullständigt olämpliga som föräldrar (knarkare, alkoholister, kriminella etc) ges alltså enskild vårdnad om barnen, då övergreppen uppdagas och mammor försöker skydda sina barn. Man kallar mammors beskydd, för att de ”umgängessaboterar” för (farliga) pappor. Domstolarna ger, i de här fallen, oftast pappor enskild vårdnad medan mammor i bästa fall, endast får gles umgängesrätt med sina barn i närvaro av kontaktperson. Myndigheterna rättfärdigar denna grymma behandling av barn i världen, genom att framställa mammor och barn, som att de ”ljuger” om pappors/mäns sexuella övergrepp och/eller misshandel i hetero-familjerna. Motivet för mammor att ”ljuga” om pappors våldtäkter mot/misshandel av barnen, menar svenska myndigheter och olika Papparätts-grupper i och utom landet, skulle vara att få enskild vårdnad.

Och nu tänker nog vissa av er, att detta inte kan stämma? Inte kan svenska och utländska myndigheter medvetet överlåta vårdnaden om barn, till pappor som våldtar och/eller misshandlar dem…?

Jag är ledsen att behöva meddela er att – jo, så går det till, tyvärr. Den som tvivlar, är fri att själv informera sig och det finns många sådana här fall, både i Sverige och utomlands att ta del av för den som är intresserad. Ni kan beställa vårdnadsdomar från svenska domstolar, ni kan söka på internet och ni kan läsa om autentiska fall i min och andras bloggar på nätet.

Medan många mammor, trots myndigheternas massiva motstånd, gör allt för att försöka skydda sina barn från mäns och pappors övergrepp, finns det tyvärr ganska gott om mammor som inte gör det.

Det finns mammor som lever hela sina liv tillsammans med pedofiler och hebefiler, som våldtar deras barn. Vissa mammor är helt omedvetna om deras ”älskade” mäns (makar, manliga sambos, fäder, bröder, söner etc) sexuella övergrepp mot barnen, medan andra mammor väljer att totalt ignorera och förneka det hela, trots att de kanske inte bara starkt misstänker, utan till och med vet, vad deras män utsätter barnen för.

Detta fenomen, alltså mammor/kvinnor som lever i sådan total förnekelse, hur många bevis som än presenteras för dem, har alltid förvånat mig samt skapat ett djupt förakt och äckel i mig. Jag har, bl.a av den anledningen, länge sökt information om vad som egentligen försiggår i den här typen av kvinnors psyke. Jag fann bl.a en intressant artikel på nätet som jag vill dela med er. Notera att man i artikeln, enbart talar om relationen mellan mödrar och deras – av män – sexuellt utnyttjade döttrar. Jag vill påminna om, att det är mer vanligt än vad folk nog tror, att även pojkar/söner utsätts för sexuella övergrepp av ”heterosexuella” män i familjerna. Det finns även barn som utsätts av sina mödrar, även om detta är mycket, mycket mer sällsynt.

Statistik i USA visar att 1 av 4 flickor och 1 av 6 pojkar, någon gång i sin barndom har utsatts för sexuella övergrepp. I en klar majoritet av fallen, är det ”heterosexuella” män och pappor som utsätter både flickor och pojkar, för sex-övergrepp. Pappor, styvpappor och bröder är den vanligaste/största förövargruppen.

Det finns ingen anledning för oss att tro, att svenska män och pappor skulle vara mindre benägna att våldta barn, än amerikanska män.

Artikeln börjar med att ta upp fallet med den 11-åriga flickan ”Gema” som, efter att ha utsatts för våldtäkt av en manlig främling samt sin styvfar, blev gravid. Gema var alltså bara 11 år när hon födde sitt första barn. I vårt land skall ”våldtäkt mot barn”, anses vara ett grovt brott men när vår manligt ägda och styrda massmedia rapporterar om sådana här fall i världen, undviker man noga att skriva om vad det hela egentligen handlar om, dvs om män och pappor som våldtar sina egna och andras barn, till och med orsakar graviditet hos flickebarn och sina egna små döttrar. Detta manliga ”fenomen” är vanligt i antifeministiska och patriarkala länder och kulturer, där ingen kvinnorörelse verkar och där enbart män styr i, vad jag brukar kalla, mans-diktaturer

”The student’s study included a focus group to find out what six working children thought of the case. The four boys and two girls between the ages of 11 and 14 unanimously blamed Gema’s mother for what had happened: a 13-year-old boy felt that “we shouldn’t have to pay for our mothers’ injustices,” a girl of 14 that the mother had not performed “her duty” of looking after her daughter, an 11-year-old boy that “she wouldn’t have ended up pregnant if the mother had been paying attention” and a 14-year-old girl blamed the mother because she changed both home and partner and “was never on top of what was going on.”

Som i så många andra fall av heterosexuellt föräldraskap, gavs alltså främst mamman skulden för att inte ha lyckats skydda sin lilla dotter Gema, från männens våldtäkter. Detta skuldbeläggande av mammor, trots att de inte har någon skuld och framför allt när skulden enbart är pappors, förekommer världen över.

Kvinnor fostras till att bli ”universal caretakers”, dvs kvinnor blir alltid ”mammor”, inte bara till sina egna barn, utan även till sina manliga kärlekar, andra familjemedlemmar och tja – på ett sätt – faktiskt till hela världen. Pappor däremot, verkar inte riktigt se på sig själva som främst pappor eller ”världens fäder”, även om manssamhället gör idoga försök att framställa män så. Pappor kan t.ex, utan att någon människa reflekterar nämnvärt, se på och behandla mycket unga flickor och tjejer som sexuella objekt för dem. Många pappor verkar ha stora problem med att se på sig själva, som främst fadersfigurer till unga flickor. De ser snarare på sig själva som potentiella sexpartners till flickor, som i själva verket är unga nog att vara deras egna döttrar.

”Being a mother means being unconditionally devoted to your children, sacrificing yourself for them, prioritizing them and giving them everything, including time, pleasure, effort and money. It means suffering for them in perpetual abnegation, living for them, making them the center of your life, expecting all joy and rewards to come from them and seeing them as containing the entire meaning of your life. This stamp of identity is so central that in addition to being mothers to their own daughters and sons, women also become mothers to their husbands, other relatives, neighbors, pupils… mothers in all of their human relationships. In short, they become universal caretakers.”

Mödrar ger ofta upp sina egna liv för ”familjens” skull och prioriterar sina barn, till och med framför sin egen hälsa och försörjning. Dessvärre är det tyvärr inte alla mammor som prioriterar sina barn, särskilt inte sina döttrar, framför män.

”Mothers give up their own lives and ignore their own needs, often including their health. The national statistics reflect this “self-neglect” of women-mothers who don’t go for checkups, endure pain without going to the doctor and don’t seek medical attention in time, putting it off until tomorrow when it’s too late. Naturally, the poverty prevailing in most of our households feeds this tendency towards “self-neglect.” When living amounts to survival, every day implies prioritizing who will eat, who will be cured, who will push ahead… and women-mothers always prioritize their children, most frequently their sons. So without meaning to, without knowing it, they sow in their growing sons the poisoned seeds that will germinate in the idea that their sex ensures them certain rights, that they are superior and worth more than their sisters, than their mothers… than women in general.”

Omedvetet lär alltså mödrar (men framför allt fäder i heterosexuella familjer) sina söner och döttrar, att det manliga könet skall prioriteras framför det kvinnliga och att det manliga könet är överordnat och mer värt, än det kvinnliga. Söner får mer mat, fler och dyrare leksaker, mer uppmärksamhet och omsorg, mer pepp och dalt och överhuvudtaget mer omvårdnad, än döttrar. Döttrar uppfostras till att vårda och serva andra människor och söner uppfostras till att tro, att de skall bli vårdade och servade av kvinnor för resten av sina liv. Söner lär sig att ta från kvinnor, döttrar lär sig att ge till män.

”The biological burden of maternity weighs heavily. Pregnancy weighs physically on the entire female body. The cultural burden is even heavier, aggravated by the macho culture characterized in men by irresponsibility, the practice of sex without affection, control over women’s sexuality through all kinds of abuse and aggressiveness and by the male tendency to have numerous partners simultaneously, typically younger and with less power than them, whose pregnancy is proof of their virility. Such a culture, which has resulted in female identity being based on having babies, bases masculine identity on “putting” the babies in her, as men in Nicaragua commonly phrase it.”

Kvinnor över hela världen påverkas till att tro, att deras främsta mål i livet skall vara att skaffa barn. Få kvinnor ifrågasätter detta och i vårt eget land, förutsätts att kvinnor skall skaffa minst två barn var, vilket många kvinnor också gör, utan att ens ifrågasätta var denna idé kommer ifrån. Sanningen är att idén kommer från staten, som menar att varje kvinna bör föda 2,2 barn för att hålla befolkningsstatistiken intakt.

Mödrar ”investerar” betydligt mer i sina barn än fäder, inte minst kroppsligt. Män kan befrukta kvinnor på en sekund men helt undvika att ta sitt ansvar för de barn som de har satt till världen, utan att bli socialt angripna/attackerade/skuldbelagda. Många pappor och män i Sverige (inte minst våra makthavare) anser att barn främst är mammors/kvinnors ansvar. En pappa som struntar i sina barn, ses t.ex inte som en lika dålig förälder som en mamma som gör detsamma. En pappa behöver inte prestera lika mycket som en mamma för att anses vara en ”bra” förälder men en mamma som skulle prestera lika lite som en pappa generellt gör, skulle anses vara en dålig mamma. Barn lär sig att förlåta sina pappor och skylla sina mammor för allt ont, till och med allt ont som deras pappor har gjort mot dem. 

”It is an emotional burden; the fear of being a “bad mother” or being labeled as such haunts all women like an unshakeable ghost.”

”This is the perverse—and perverting—prejudice that sees mothers as guilty, responsible, for the sexual abuse suffered by their children, especially when the abuser is their partner, the child’s father or stepfather. In other words, when they have to face the crime of incest and the criminal in their home who has committed it.”

Denna syn på moderskap och faderskap samt kvinnor och män i världen, gör att mödrar skuldbeläggs även då fäder/manliga familjemedlemmar utsätter barnen för misshandel, våldtäkt och/eller sexuella övergrepp. Varför såg hon inget? Varför gjorde hon inget för att skydda sina barn? Varför ”valde” hon en sådan man/pappa?

”What role does the mother play when her daughter is sexually abused within the four walls of her house? It is a painful and delicate situation that has only recently been the focus of studies, research and reflection. As a result, we have barely started along the path in search of a few clues. According to Argentine psychologist Eduardo H. Cazabat, “The feminist women’s liberation movement that developed in the seventies in the United States brought attention to a reality that had been hidden for centuries: that of domestic and sexual violence against women and children. Up until that moment, speaking about the violence suffered by women and children in the ‘intimacy’ of their home only led to greater shame, humiliation and disbelief.””

Det finns en anledning till att män hatar feminister och vår kvinnorörelse. Det här är bara en utav anledningarna. Mäns våld och sexuella övergrepp inom hetero-familjerna, är något som länge har dolts och dessa brott mörkas och förnekas fortfarande av samhällsmakten (män) i världen. Om t.ex svensk massmedia skulle ta upp alla fall av våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn i ”vanliga” hetero-familjer, skulle Svensson sätta kaffet i halsen varje morgon när hen öppnade tidningen. Det ligger helt enkelt inte i mäns intresse (kanske inte i kvinnors heller?) att tala öppet om detta manliga våld och sexuella våld mot barnen, i helt ”vanliga” heterofamiljer.

Det mindre vanliga sexuella våldet och våldtäkterna mot barn, dvs när någon utomstående angriper barnen, uppmärksammas oftare i samhället och av massmedia. Dagis-pedofiler, idrotts-pedofiler, pedofiler inom kyrkan etc. Det vanligaste manliga våldet och sexuella våldet mot kvinnor och barn, som alltså sker i hetero-familjerna, mörkas däremot och till och med förnekas.

“The mothers’ first reaction,” explained Lorna, “is incredulity, whether they later support their daughters or not. They don’t believe it, and not because they’re trying to protect the abuser, but because they fear him and are fundamentally trying to protect themselves. It’s an unconscious personal protection mechanism. In that first moment, the pain is so great that the unconscious warns them that they’ll bear that pain for who knows how long, and the easiest mechanism it to deny it. They all refuse to assume such a fact and formulate the same response: ‘It isn’t true.’

Mödrar som blir varse om sina mäns sexuella övergrepp mot barnen, använder sig alltså ofta av förnekelse, i syfte att skydda sig själva. Deras ”kärlekars”, dvs manliga familjemedlemmars våldtäkter mot deras barn, är fasansfull information som deras psyke, helt enkelt inte klarar av att hantera. En slags psykologisk försvarsmekanism träder in.

“I remember a case in which I asked the grandmother what her first feeling was when she found out that her daughter’s husband had abused her granddaughter. She replied, ‘My daughter and I started to cry and scream.’ I made her see that this was a subsequent reaction, that she should remember her very first feeling, there in her heart. And she confessed, ‘I didn’t believe it. I said, ‘This can’t be true,’ and my daughter said the same. She couldn’t believe it. Everybody else in the family, when they all found out at the same time, also said it wasn’t true; they couldn’t believe it.’

Alla män och pappor som våldtar barn, ser inte ut som och agerar inte, som de monster de är. De ser ut som ”vanliga” män och pappor från alla samhällsklasser och inte sällan har de lätt för att knyta kontakt med barn. Andra pedofil-pappor uppvisar den typiska mans-dominansen som vi ofta ser i hetero-familjer. De kontrollerar och styr familjen genom klassisk manlig dominans/maktutövande/kontroll och många av de här papporna använder sig också av psykiskt och fysiskt våld, i syfte att totalt dominera övriga familjemedlemmar.

I det förstnämnda fallet, är det givetvis svårare för folk i omgivningen att acceptera och inse, att denne ”trevlige” pappa har våldtagit sina egna barn och särskilt, om barnet är en pojke. Folk, och framför allt mammor, kan bara inte tro detta hemska om pappan som de anser att de känner och inte heller kan de tro det, om män som är andra familjemedlemmar (t.ex bröder, söner, morfäder eller farfäder), som älskas av kvinnorna och barnen själva samt många andra i omgivningen.

”I just can´t believe it!”

Fortsättning på detta inlägg följer….

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s