Feministernas viktiga och avgörande roll i världen i fråga om fred, krig och kärnvapen på jorden

Hur kommer det sig att många män upplever sig som extra ”manliga” när de blir soldater, dvs mass-mördare och våldtäktsmän som förstör andras egendom samt hela vårt jordklot? Är krig, våld och kärnvapen, bara ytterligare en så kallad ”snopp-förlängare” för män?

Kvinnorörelsen, feministerna, och vår genusvetenskap/vårt genusperspektiv spelar en avgörande och oerhört viktig roll i fredsbevarandet på jorden. Nedanstående text har kopierats härifrån:

http://laromkarnvapen.se/perspektiv-pa-karnvapen/genus-och-karnvapen/

”Genus handlar delvis om individens identitet och hur samhället försöker lära oss hur en kvinna eller man, flicka eller pojke bör vara. Men det har även att göra med hur maktrelationer inom både familjen och samhället struktureras. I det bredare samhället märks detta ofta i att män generellt sett har mer politisk, ekonomisk, religiös och kulturell (samt sexuell /NBT) makt än kvinnor.”

Genus påverkar därmed även vår syn på kärnvapen, vilket tydligt framkommer i studien The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction utgiven av The Weapons of Mass Destruction Commission.

”Vi som samhälle har förväntningar på vad kvinnor och män har för karaktärsdrag, vad de bör jobba med, vilken roll de bör ha i familjen, vad som betraktas vara en ”riktig” kvinna eller en ”riktig” man”.”

Det är genom dessa föreställningar som maktrelationer skapas. Det som kulturellt associeras till ”manligt”, till exempel styrka, rationalitet, aktivitet och tanke, värderas högre och ställs i kontrast till det som kulturellt har betingats som ”kvinnligt”. Det är sådana föreställningar om maskulinitet som i sin tur skapar idéer om att det är  ”naturligt” att män har makten, i och med att maskulinitet innebär styrka och att män förväntas slåss och försvara de ”svaga”, ”feminina” kvinnorna. Därmed upprätthåller det internationella systemet strukturer som utesluter kvinnor, inte minst från säkerhetspolitiken, och som premierar vissa typer av tankesätt och värderingar framför andra.

Manligt och kvinnligt i krig och fred

Forskaren Cynthia Enloe beskriver hur krig och vapen ofta är förknippade med maskulinitet och aktivt handlande, medan diplomati så som medling förknippas med passivitet och feminitet. Konsekvenserna av detta märktes till exempel i  kampen mellan Bush-administrationen och FN:s vapeninspektion år 2002 gällande Iraks eventuella massförstörelsevapen.

Enloe menar att Bush-administrationens misstänksamhet gentemot FN:s vapeninspektion delvis kan förklaras med att USA såg FN som mindre trovärdig efter att organisationen börjat med mjukare och mer ”feminiserade” initiativ i form av förhandlingar efter 11 september 2001.

USA:s misstänksamhet mot FN-inspektörer och diplomater handlade om att den amerikanska politiska kulturen inte värderar ”feminint” handlande lika högt som ”maskulina aktioner” baserade på fysisk styrka. Dessa resonemang visar enligt Enloe på ett samband mellan maskulinitet och militarism.

Att det finns en maktordning mellan könen där kvinnor värderas lägre än män, och det som ses som feminint värderas lägre än det som ses som maskulint, betyder dock inte att kön är avgörande för hur vi ser på kärnvapen. Det handlar snarare om vilka ideal eller normer vi präglas av.

Militarism – en tävling i ”manlighet”?

I studien från the Weapons of Mass Destruction Commission berättar en fysiker om en situation som exemplifierar hur uppfattningen om genus begränsar det politiska samtalet kring kärnvapen, och hur sådana uppfattningar upprätthåller militära ideal:

”Several colleagues and I were working on modelling counterforce nuclear attacks, trying to get realistic estimates of the number of immediate fatalities that would result from different deployments. At one point, we re-modelled a particular attack, using slightly different assumptions, and found that instead of there being 36 million immediate fatalities, there would be only 30 million.

And everyone was sitting around nodding, saying ´Oh, yes, that’s great, only 30 million.´ when all of a sudden, I heard what we were saying.  And I blurted out, ´Wait, I’ve just heard how we´re talking – Only 30 million! Only 30 million human beings killed instantly?´Silence fell upon the room. Nobody said a word. They didn’t even look at me. It was awful. I felt like a woman.”

Fysikern blev och kände sig ”feminiserad” i ordets kulturella betydelse. För det första brydde han sig om människor och såg till konsekvenserna av kärnvapen i form av lidande och död, vilket är realiteter som  vanligtvis inte diskuteras i den miljö han befann sig i.

För det andra utbrast han i protest på ett okontrollerat sätt vilket visade att han var känslosam och upprörd över att skada andra människor. Precis som karaktärsdrag förknippade med feminitet värdesätts lägre, så sjönk även fysikerns status inför hans kollegor då han ansågs agera på ett ”feminint”, känslosamt och mjukt sätt i ett sammanhang där militära strategier står i fokus.

På samma sätt som kvinnor många gånger ignoreras då det gäller säkerhetspolitiska frågor, ignorerades denne fysiker av sina kollegor. Den kulturella meningen vi ger de biologiska könen kan ha gjort att fysikern upplevde kvinnans lägre status som naturlig.

Att fysikern uttryckte att han kände sig som en kvinna, och att detta i sin tur var hemskt, visar att han var medveten om kvinnors status och inflytande utan att ifrågasätta den rådande maktrelationen mellan könen.

Kärnvapen – ett bevis på ”manlighet”?

USA, som redan har en av världens starkaste ekonomier och den största militära styrkan, menar att de även måste ha kärnvapen för att bevara nationens säkerhet. Detta sänder tydliga signaler till andra stater om kärnvapnens makt. Att skaffa egna kärnvapen blir ett sätt för andra länder att uppvisa att de har samma styrka, samma makt, samma ”maskulinitet”.

Kärnvapenstaterna inom icke-spridningsavtalet, NPT, kan beskrivas som att de själva tar på sig en fadersroll där de måste kontrollera, försvara och begränsa andra ociviliserade länders handlingsutrymme vilka ses som för emotionella, okontrollerade och omogna för att kunna hantera kärnvapen. På så sätt ”feminiserar” kärnvapenstaterna inom ickespridningsavtalet andra länder när de hindrar dem från att inneha kärnvapen.

Detta kan förklara uttalandet av den hindunationalistiske ledaren Balasaheb Thackeray som efter Indiens provsprängningar av kärnvapnen 1998 sa: ”we had to prove that we are not eunuchs”.  Kanske var han trött på att känna sig ”feminiserad”? Kärnvapen blir därmed inte bara ett vapen utan en politisk symbol, ett bevis på ”manlighet”, självständighet och suveränitet i en värld styrd av realpolitik.

Språkets betydelse för att upprätthålla ”manliga” ideal

Cohn visar på att bildspråket bekräftar sambandet mellan ”maskulin sexualitet” och upprustning, samtidigt som det kan ses som ett verktyg för att minimera allvaret i militära ansträngningar och fungera som ett sätt att förneka de dödliga konsekvenserna. Genom språkets makt menar Cohn att denna farliga tävling i manlighet förminskas till att uppfattas som ofarlig. Denna språkkultur anses vara avsiktlig och nödvändig för att lära män att kontrollera rädsla, vilket i allmänhet förknippas med feminina drag.

Språket innefattar endast användarens perspektiv på kärnvapen och utesluter att det skulle finnas några offer. ”Fred” är ett exempel på ett begrepp som inte förekommer i detta sammanhang.

Språket gjorde det även möjligt att prata om kärnvapen utan att tänka på människorna som faller offer för dem. Cohn menar att sättet att tänka skulle förändras om ord som ”mass murder” användes i stället för ”collateral damage”.

Det som Cohn ifrågasätter är inte främst problemet med att verksamma inom kärnvapenstrategisk verksamhet använder sig av ett språk som låter dem fly från verkligheten. Det stora problemet med språket är att det inte finns någon verklighet bakom orden. Den värld som de talar om är en värld av abstraktioner.

Kärnvapen och genus i FN

Säkerhetspolitik och vapenfrågor är alltså manligt dominerande områden, men på senare tid har frågan om kvinnors rätt till makt och inflytande kommit upp på dagordningen. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som uppmanar FN:s generalsekreterare, FN:s säkerhetsråd, medlemsstaterna och andra icke-statliga aktörer att:

  • öka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser och stödja kvinnors fredsinitiativ i konfliktområden,
  • säkerställa kvinnors deltagande i institutioner och beslutsfattande i postkonfliktsituationer och övergångsprocesser från konflikt till fred,
  • stärka skyddet för kvinnor och flickors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, skyddet enligt internationell humanitär rätt och särskilda behov i samband med krig och konflikter,
  • integrera ett genusperspektiv i freds- och säkerhetsfrämjande och humanitära insatser.

I slutrapporten från Kommissionen om massförstörelsevapen, Blixtkommissionen, från 2006 konstateras att:

”I synnerhet har kvinnoorganisationer ofta spelat en avgörande roll – från fredskonferenserna i Haag på 1800-talet till dags dato. Kvinnors roll i att bevara och gynna fred och säkerhet uppmärksammades av FN: s säkerhetsråd i resolution 1325 (år 2000). Kvinnor har helt korrekt observerat att militärpolicys och användandet av väpnat våld ofta har influerats av felaktiga idéer om manlighet och styrka. En förståelse för och en frigörelse från detta traditionella perspektiv kan hjälpa till att avskaffa några av de hinder som står i vägen för nedrustning och ickespridning.”

 

Annonser

6 thoughts on “Feministernas viktiga och avgörande roll i världen i fråga om fred, krig och kärnvapen på jorden

  1. Detta med trettio miljoner, det handlar också om att se människor ja. Som Stalin sa det, något han faktiskt hade rätt i, ”ett mord är en tragedi, en miljon är ren statistik”. Varför är det så?
    Well… Låt mig ta ett exempel, eller två faktiskt:

    Tänk dig att du är trettio igen. Du jobbar i SJ med att förbättra spåren. Du står för dig själv och har paus. Plötsligt ser du några vagnar som kommer skenande ner backen du står i. Längre ner jobbar dina fyra arbetskamrater, en ca. en och en halv kilometer undan. Du hinner inte varna dom. Men du står vid en spårväxel du kan växla över i ett annat spår in mot ett depot med en del vagnar och annat. Men där är det en äldre person som jobbar och som kommer att dö om du byter spår. Vad väljer du? Att göra ingenting och låta dina fyra arbetskamrater dö eller byta spår så vagnarna stannas, men den ena personen dör?

    Exempel två. Tänk dig ungefär samma scenario. Men denna gång står du vid en klippkant och ser ut över spåret tillsammans med en kollega. En ganska kraftig, överviktig kollega. Och denna gången är spåret rakt, ingen spårväxel. Igen, du får syn på några vagnar som kommer skenande. Du är medveten om att om du knuffar din arbetskollega ner på spåret så kommer det att stanna vagnarna och dina fyra kollegor längre ner överlever, men din överviktiga kollega dör. Eller gör du ingenting, och dina fyra arbetskollegor dör?

    Det handlar om att se det mänskliga, inte bara statistisk. Situationen är den samma, en mot fyra liv. Men i det ena tillfället är det inte någon nära koppling mellan det som händer och dig, i det andra exemplet ser du en hel människa. Det är bland annat därför det är så lätt för dom som styr droner i USA att mörda små barn. För att för dom är det bara några prickar på en skärm. Dom som faktiskt är i krig har svårare för det (inte omöjligt dock, mins My Lai massakern, då barn helt ner i knappt några månaders ålder mördades, kvinnor fick glödande värma järnspjut körda upp i sina underliv – true story) för att dom ser människor, inte bara siffror, statistik.

    Om vi inte ser alla människors liv, även Breiviks, som värdefulla, så går samhället, förr eller senare, verkligen snett. Med det menar jag att vi har ett ansvar i sådana tillfällen som Breiviks, att se till att han inte lider onödvändigt (tortur) och att han lever så länge som han kan. Hans straff är förvaring, att sitta ensam i fängelset, dag ut, dag in, för resten av sitt liv. Att veta att hans liv är nu meningslöst, bortkastat, för det han gjorde. Det är jag så pass sadistisk också, att jag tycker är ett bättre straff än dödsstraff. Dödsstraff är kortvarigt så är det över. Detta är livsvarigt. Breivik kommer att lida en lång, lång tid framöver, i ensamheten.
    ————–
    Ett annat tema:
    Jag upplever det som att vi, världen, står vid ett vägskiljde idag. Vi har en kylig värld i horisonten, en där människor krigar, mördar, gör så hemska och onda saker att du inte kan tänka dig (i Nord-Korea har det hänt att föräldrar ätit sina barn för att överleva, kan du tänka dig hur fruktansvärt det är?). Den ondska som vi människor är kapabla att genomföra mot varandra är obeskrivlig. Folk trodde inte på historierna om koncentrationslägrena för än dom såg det själva. Den hemsket och ondska människor gjorde mot andra. Framtiden kommer att bli värre, mycket värre, om vi inte går åt ett annat håll.

    Och det finns en annan väg. Lika svår att beskriva, men en väg med kärlek, omtanke, för varandra. Där vi stödjer varandra när någon lider, där vi lyssnar och visar förståelse för varandra. Nej, jag pratar inte bara om ett utopia, jag är seriös. Människor har den godheten också i sig.

    Men vilken väg vi väljer… Det valet är ganska nära. Vi lever i ett nytt ”1920”.

    • Andreas:
      ”Det är bland annat därför det är så lätt för dom som styr droner i USA att mörda små barn. För att för dom är det bara några prickar på en skärm.”

      Ja, så är det. De människor som inte kan identifiera sig med andra, ser de människorna som ”de andra” och de blir därmed ganska betydelselösa. Kvinnor och barn är ”de andra” och i Sverige är vissa invandrare ”de andra”, dvs de som svenska män inte kan identifiera sig med. Att inte kunna identifiera sig med andra människor, innebär att en inte ser dem som jämlika, dvs med samma människovärde och det blir viktigt för män att på detta sätt hävda, vad de föreställer sig, är sin ”suveränitet” – de ser sig som exceptionella. Män anser sig vara det ”normala” och alla andra människor (som de anser inte är som de själva) blir det avvikande från det ”normala”. På något märkligt sätt, i all denna manliga uppblåsthet, tycker jag mig se att många män samtidigt lider av ett oerhört självförakt som om de nästan inte står ut med sin egen manliga vidrighet. Män söker sig ju ofta till kvinnor, dessutom.

      Jag håller inte med om att ”människor” är onda eftersom det är en klart övervägande majoritet män i världen som agerar ”ont” och skadar/dödar/våldtar/torterar/krigar/slavhandlar med andra människor etc. Det finns naturligtvis onda kvinnor men de är få, väldigt få, i sammanhanget. I en värld som styrs av män, har män dock väldigt svårt för att se denna, sin gemensamma nämnare, troligen pga att män inte vill ta på sig detta tunga ansvar. Män verkar inte alls vilja ägna sig åt självgranskning eller få självinsikt och när vi feminister sätter strålkastaren på roten till problemet, dvs män, blir män istället ursinniga och underordnade kvinnor går till mäns försvar. Vi kommer ingenstans på så sätt. Mannen måste förändras och ta efter de kvinnliga, godare egenskaperna så att vi alla kan få fred, frid och frihet på jorden.

      MÄN behöver alltså bli mer som kvinnor, dvs bli bättre på att lyssna, prata mindre och visa sin omgivning mer kärlek, förståelse, omtanke, respekt och hänsyn men eftersom män i regel ser dessa typiskt kvinnliga, godare egenskaper som något ”sämre”, ”feminint” och ”underordnat”, blir också mäns motstånd massivt. Mäns värsta farhågor verkar vara att bli mer som kvinnor. 😉

      Få feminister, skulle jag våga påstå, är ute efter att straffa män. Vi är snarare ute efter att försöka förändra mäns, vad vi kallar, vanföreställningar om ”manligt” och ”kvinnligt”. Det är den så kallade ”maskuliniteten” som är problemet i världen.

      • Bra! Du förstår! Att jag bara säger det så som jag ser det. 🙂
        Men det är synd att du inte ser det på samma sätt som jag, för då kunde vi båda ha rätt.
        Hum-de-dumdedumdedum… Tralalala…

        Du påminner mig om, har du fått köpt/läst den, ”raising boys without men”, av Peggy Drexler? Den säger väldigt mycket av just det du är inne på, pojkar som tar åt sig mer… ”kvinnliga” värderingar och klarar sig utmärkt på så sätt. Och hittar något annat att identifiera sig i än det typiska ”macho”. Men jag vill inte förstöra hela boken, den är fin! Och värd pengarna.

      • Andreas: Haha! Män och kvinnor ser sällan på saker och ting på exakt samma sätt. 🙂
        Men jag tror ändå att vi båda förstår, vad den andra menar? Jag menar att kvinnor inte är de som måste visa MER kärlek, omtanke, hänsyn och respekt. Det gör de redan i överflöd, särskilt gentemot män och till och med mot män som inte alls förtjänar det. Det är MÄN som måste ändra på sig och alltså, som vi båda verkar se det, överta mer av de goda typiskt ”kvinnliga” egenskaperna.

        Jag erkänner utan omsvep att jag har glömt bort Peggys bok som du tipsade om för länge sedan. Tack för påminnelsen! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s