Dumpa snubben och spotta ut alla piller

Jag har förmodligen sagt det här förut men jag säger det igen – många kvinnor klarar inte av, vare sig psykiskt eller fysiskt, att umgås för mycket med män. Många heterosexuella kvinnor verkar faktiskt bli helt knäppa i huvudet av det. Till slut kan de inte skilja på rätt och fel längre och till slut vet de knappt, vilka de själva är. Då springer de till psykologen och börjar knapra antidepressiva medel, istället för att adressera det verkliga problemet och roten till allt det onda.

Jag är själv en kvinna som inte kan umgås för mycket med män (definitivt inte dela hem med dem), utan att börja må sämre och känna mig negativt ”påverkad”. Jag adresserade dock problemet i tid (för många år sedan) och jag har aldrig varit hos psykolog, varit deprimerad eller ätit psykofarmaka i mitt liv. 

Hanna Hellquist säger ungefär samma sak:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hanna-hellquist-gumman-spotta-ut-den-dar-citalopramen-och-dumpa-snubben/

”På landet i Värmland, där jag tillbringar mina somrar, är det vanligt att kvinnor och män väljer att leva tillsammans. De bor ofta i samma hus, och de skaffar barn och djur. De sover i samma säng. De firar högtider tillsammans, de går på bröllop och begravningar och årstiderna ändras och åren går. Männen och kvinnorna lever tillsammans men ändå var för sig på något sätt, mannen gör sitt och kvinnan gör sitt.

Plötsligt blir kvinnorna deprimerade. De känner sig otillräckliga, de är så oförklarligt trötta, ensamma, oförstådda. De sjukskriver sig. De stänger in sig. Vad de trodde var en vanlig höstdepression går aldrig över, för depressioner går inte över av sig själva, de kräver medicinering och att man ser över sitt liv och tar reda på vad som är fel. Men de vågar inte ens tänka så långt. De har allt de behöver, tror de. De är bara otacksamma. De måste bara skärpa sig så ordnar det sig.

Alla dessa relationer jag har haft. Alla bråk. Alla bottenlösa hål som jag trillade i, gång på gång på gång, från min första kille till min sista. Jag minns hur jag mådde. Mitt första förhållande var ett bryskt uppvaknande. Jag hade ingen aning om hur det var.

Men det som har gått igen i alla mina relationer tror jag inte är unikt för just mig och mina pojkvänner. Det har tagit mig lång tid att fatta det, att det inte alltid måste vara mitt fel, eller mitt psykes fel, när förhållandet går åt helvete.

Men det har varit enklare att lägga det på sig själv. Eller det har åtminstone känts enklare, för alternativet har varit otänkbart. Det kan ju inte vara något fel på min kille? Eller på vår relation? Det kan inte vara att jag mår såhär för att vi lever helt ojämställt, och att han inte fattar det? Nej det går inte. Jag måste vara lite galen. Och så sjukt otacksam! Jag måste verkligen jobba på mig själv.

När jag träffar unga tjejer som mår dåligt så är det nästan alltid en taskig kärleksrelation som ligger bakom. De blev kära, de gav sig hän, de gjorde sitt bästa men killarna är helt enkelt inte där än.

Så tjejerna tar ledigt från jobbet och åker till sin vårdcentral, säger att de behöver prata med någon, de börjar äta sina antidepressiva. De tar sitt känslomässiga ansvar på alla sätt det går.

Jag vill bara krama dem. Gumman, spotta ut den där Citalopramen och dumpa snubben. Du kommer må bättre om bara några veckor.

Skaffa dig inte en ny karl förrän du vet hur du ska handskas med dem.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s