Varför förväntas offer alltid förlåta sina manliga förövare? De enda som mår bättre av det, är ju förövarna

Jag nämnde, i ett tidigare inlägg, att det verkar vara främst kvinnors lott i livet att älska, glömma och förlåta”. Män. Andra kvinnor, skall vi kvinnor däremot döma hårt, aldrig förlåta för minsta lilla oförrätt och genast förpassa ut ur våra liv för gott. Våra mammor måste framför allt dömas hårdare än våra pappor.

Jag talar inte om att förlåta skador som någon annan människa av misstag har utsatt oss för, t.ex att någon har råkat slå en golfboll i huvudet på oss. Det är en skada som någon har utsatt oss för, utan avsikt. Det var inte menat att skada och detta måste naturligtvis förlåtas.

Problemet är, att vi även förväntas förlåta folk som medvetet har försökt, eller kanske till och med lyckats skada oss, fysiskt och/eller psykiskt. Det påstås ofta, att det skulle vara viktigt för människor som har fallit offer för andra, att förlåta sina förövare för deras onda handlingar.

Att förövare mår bättre av att bli förlåtna för allt ont som de har orsakat andra människor står ju klart, men på vilket sätt offren skulle må bättre av att förlåta och hjälpa sina förövare att döva sina dåliga samveten, har jag aldrig förstått?

Kvinnor förväntas alltid förlåta allt möjligt som män utsätter dem för. Kvinnor som har skadats av män på olika sätt, påstås kunna må mycket bättre själva av, att kunna förlåta män som t.ex har bedragit dem, misshandlat dem, våldtagit dem, lurat dem på pengar, utnyttjat dem, svikit dem, snackat skit om dem, hånat eller förlöjligat dem, etc, etc.

Vi ser det ofta, även när det gäller barn. Barn som t.ex har blivit våldtagna och/eller misshandlade av sina pappor, uppmanas ofta att ”glömma och förlåta”. De påstås må mycket bättre då, om de kan förlåta sin pappa och fortsätta umgänget med honom. Att pappan mår mycket bra av att bli förlåten, för de fasansfulla handlingar som han har utsatt sitt barn för, är ju självklart men varför tror man att barn skulle må bättre av, att inte bara tvingas förlåta, utan också tvingas till att umgås med pappor som har skadat dem svårt och som skrämmer livet ur barnen?

Hur många vuxna män skulle själva vilja förlåta och umgås med en man som har våldtagit dem, misshandlat dem svårt eller skadat dem på annat sätt? 

När jag var ung och oerfaren hade jag under en kort period, en tendens att förlåta män som medvetet försökte, eller lyckades skada mig. Ni känner säkert igen det kvinnliga självbedrägeriet?:

”Han menade nog inget illa med vad han sade.”

”Han har haft det jobbigt så jag får inte vara för hård mot honom.”

”Alla måste glömma och förlåta, det är livets stora gåta och om jag inte förlåter män för allt ont som de har gjort mig, kan jag själv bli ”bitter”.

”Det var nog mitt eget fel att han gjorde så mot mig.”

”Han är bara en man och förstår inte bättre.”

”Han är ångerfull, gråter och är ledsen och gud, vad jag tycker synd om honom nu.”

Blaha, blaha. Fuck that shit!

Jag har aldrig någonsin mått bättre själv, av att förlåta män som medvetet har försökt och/eller lyckats skada mig, fysiskt eller psykiskt. Det enda som har hänt, när jag har förlåtit, är att männen i fråga har mått bättre, känt sig som lite bättre människor än vad de är och istället har de utnyttjat, att de har kunnat tänja på mina gränser för vad som är okej för dem, att göra mot mig.

Detta med att män förväntar sig en andra, tredje och femtioelfte ”chans”, innebär enbart att de testar kvinnors gränser. När män har betett sig illa men lyckats få kvinnors förlåtelse, ser de kvinnan (offret) i fråga som svag, som någon som inte kan stå upp för sig själv, vars gränser går att tänja ännu mer på och som går att utnyttja på flera andra sätt. Sina offers förlåtelse, tolkar män som att det inte var ”så himla farligt”, det de gjorde. Själva skulle män aldrig förlåta eller acceptera, att bli behandlade på samma sätt som de behandlar kvinnor och barn. Män kräver respekt av kvinnor och barn, till och med utan att ha förtjänat den.

Varje kvinna och samhället i stort, bör göra gemensam sak och visa män att deras dåliga beteende får konsekvenser för dem – annars lär de sig aldrig. Det bästa varje enskild kvinna kan göra, är att aldrig förlåta män som skadar henne. Ingen människa ”mår bättre” av att förlåta elaka människor, för skada som de medvetet har åsamkat en – tvärtom.

Att förlåta människor som har skadat en, bidrar bara till ytterligare förnedring, ytterligare en kränkning av offers integritet och maktlöshet samt till att lindra för förövarna. 

Varför förlåta, eller kanske till och med fortsätta att umgås med en man som bara vill dig illa? Oavsett om det ”bara” handlar om ständiga, elaka ”pikar” eller om rena rama fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp? Det är INTE synd om män som skadar kvinnor och barn, oavsett hur liten eller stor skada de gör. Det är INTE ett tecken på ”kärlek” att vilja en annan människa illa eller att försöka skada en annan människas självkänsla.

De här männen måste förpassas till ett liv i ensamhet och isolering så att alla andra män lär sig, att det straffar sig att bete sig som svin mot kvinnor och barn. Ignore the fucking retards och umgås bara med människor som vill dig väl och som får dig att må bra.

Vi finns nämligen ute i samhället – det gäller bara att vi, alla vänliga människor som bara vill varandra väl, hittar varandra, väljer varandra och vägrar att ha med elaka svin att göra. Elaka svin söker dessvärre med ljus och lykta efter vänliga själar att förgöra så se upp! Förlåt dem aldrig och vägra dem tillträde till ditt liv. 

 

Annonser

12 thoughts on “Varför förväntas offer alltid förlåta sina manliga förövare? De enda som mår bättre av det, är ju förövarna

  1. Det är jobbigt att kvinnor ska behöva ha ansvaret för mäns välmående, är väl det det handlar om. Sedan tror jag att förlåtelse kan vara frigörande, när den som förlåter verkligen har kommit till den punkten att det går att släppa av egen fri vilja och gå vidare. Men det är ju absolut inget som kan tvingas fram eller förväntas för att ”det ska vara så”.

    • Anna: Ja, det är jobbigt. Vi kvinnor skall ha förståelse för män, ta ansvar inte bara för deras välmående utan också deras HANDLINGAR och beteende. Fuck that shit.
      Jag har aldrig upplevt att förlåtelse kan vara frigörande eller befriande för mig – bara för mina förövare. Jag förlåter INGENTING längre. Jag tvekar inte en sekund att utesluta människor ur mitt liv, även familjemedlemmar, om det krävs för mitt eget välmående.

  2. Tror det är den gamla kristna skiten som hänger kvar.
    Håller med dig, att förlåta en förövare gör ingenting bättre för en själv.
    Är trött på allt daltande med folk/män som behandlar andra/kvinnor&barn som skit. Orkar inte förståelse längre.

    • Calle: Nej? Jag förstår inte alls varför offer skulle må bättre av att förlåta sina förövare? Jag tror också att det kan handla om kristet skit. ”Vänd andra kinden till”. ”Guds förlåtelse för alla ens synder”.

      Varför skulle offer må bättre av att få sina förövare att må bättre över vad de har gjort? Varför skulle offer må bättre av hjälpa till att förminska och förringa allt illa som de har blivit utsatta för av förövaren?

      ”Vänd ryggen till” och ”förlåt aldrig”, skulle jag vilja råda offer till. Det är ett bra sätt att markera att ens gräns är nådd och ett sätt att fostra män socialt. Så länge män alltid blir förlåtna och daltade med, av både kvinnor och rättsväsende, tror de att de kan bete sig hur som helst mot kvinnor och barn utan risk samt att andra, tredje och hundrade ”chanser” alltid kommer att finnas som utväg för dem.

  3. Kan ju bara instämma i alla kommentarerna här. Det är en jäkla bluff och flumpedagogik att kvinnor (och barn) alltid ska förlåta vad andra än gjort mot en. Det sägs till och med att annars kan en inte gå vidare, jo pyttsan. Som NBT skriver, den enda som tjänar på förlåtelsen är ju mannen/förövaren och själv tvingas man gå runt med en fadd smak i munnen samt känslan av att inte varit sann mot sig själv. Jag förlåter ingenting och väljer också bort familjemedlemmar om det är nödvändigt för att jag ska må bra. Det finns gränser som aldrig ska överträdas och de som gör det förlorar mig och någon förlåtelse får de aldrig. I vissa fall ger j u till och med en förlåtelse till mannen en slags biljett till vidare övertramp, som om det är ok och som om en är något vem som helst kan trampa på.

    • Ann: Precis! En kan nästan må sämre av att ha förlåtit eftersom en inte har varit sann mot sig själv. Dessutom undrar kanske omgivningen (skuldbelägger en) varför en har förlåtit förövaren? ”Då var det nog inte så farligt” eller ”kanske inte ens sant?”, det offret påstod om förövaren? ”Jaha men kunde hon förlåta honom så var det nog inte så allvarligt, det han gjorde mot henne?”

      Det finns våldtäktsmän och kvinnomisshandlare som till och med blir ”tröstade” av sina offer när de lipar över och ångrar vad de har gjort. Syftet är att få offren att tex inte polisanmäla och att få offren att hjälpa förövarna med att förminska och negligera allvaret i handlingarna. Detta utnyttjar förövarna sedan mot offren om/när det kommer till domstol. Ett våldtäktsoffer som tex har haft kontakt med sin våldtäktsman efter våldtäkten, skuldbeläggs för det och hennes trovärdighet anses minska pga det. Samma sak med kvinnor som har förlåtit sina kvinnomisshandlare. Det finns exempel på kvinnor som har blivit utsatta för misshandel men som går tillbaka till mannen och därför blir fråntagna vårdnaden om sina barn.

      Familjemedlemmar som har gjort en illa, är nästan omöjligt att hantera. Det behöver inte ens handla om våld utan om vanliga ”konflikter”, tex en pappa som har kränkt sin dotter psykiskt, en son som har lurat sin mor på pengar etc. En förutsättning för att vilja lösa konflikter familjemedlemmar emellan, måste ju vara att en vill fortsätta umgås? Varför skulle en vilja fortsätta att umgås med personer som medvetet har gjort en illa, undrar jag? Hur falskt blir det inte att umgås under sådana premisser? Varför förväntas kvinnor vilja umgås med sina förövare, sitta öga mot öga mot dem och låtsas som att det regnar? Vanligt bland mammor som tvingas umgås på typiska ”familjeträffar” med barnens pappor som kanske både har misshandlat och våldtagit dem.

      Ta ingen skit, är mitt råd. Det finns bättre människor att umgås med och familjemedlemmar som är elaka svin, behöver en inte heller i sitt liv. En mår bara dåligt själv av det.

  4. Jag håller med och ännu värre när förövaren inte ens bett om förlåtelse! Nu menar jag innerligt och uppriktigt och vill göra vad som går för att rätta till. Kan ju aldrig vara nyttigt att förlåta personen då?!

    • Julia L: Jamen exakt! Typexemplet är de där männen som förolämpar kvinnor på olika sätt men låtsas som att de inte förstår vad de har gjort för fel. 😉 Kvinnan blir sur, mannen vet varför men låtsas som om det regnar så att kvinnan måste ta upp problemet. Ofta låtsas män som om de inte alls förstår att de har varit jävliga och blånekar till att ha tex flörtat med andra kvinnor framför näsan på sin egen heterokvinna.

      Det går ut på att tvinga kvinnan i fråga att BE om en ursäkt av mannen. Sen skall mannen fundera på om han vill göra det eller inte och oftast sitter ett ”förlåt” till kvinnor, väldigt långt inne hos män, trots att de är mycket väl medvetna om att de har varit dumma. Små barn beter sig ofta på liknande sätt. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s