Min första gästbloggare

En av alla mina fantastiska läsare har påbörjat en, vad hon kallar, hobbyroman. Jag tyckte att det var så bra skrivet, så igenkännande, att jag bad om att få publicera en del av den som ett gästinlägg i min blogg.

Kanske skulle fler av er, vilja gästblogga hos mig? Jag är helt säker på att ni har massor att berätta och även om en själv tycker, att en inte är lika bra på att formulera sig som denna, min första gästbloggare, så är ni alla välkomna att dela med er av era erfarenheter här i bloggen. Det är inte hur en säger något, som spelar roll. Det är vad en säger, som är det viktiga.

Med stor glädje, presenterar jag härmed det första gästinlägget i bloggen sedan den startade 2009:

”Kära läsare av NBT’s blogg,

Det finns inte riktigt någon struktur på detta ännu. Det är mest en massa korta episoder utan kronologisk ordning. När jag har tillräckligt många episoder så börjar det stora arbetet med att förbättra språket, grammatiken, styckesindelningarna mm samt att väva ihop allting till en sammanhängande historia. Skiter det sig så får det bli en historia i dagboksform.

Det är i alla fall tänkt att det ska handla om en helt vanlig 28-årig heterosexuell kvinna (Stina) som har en relation med en helt vanlig 30-årig heterosexuell man (Kristian). Ingen av dem sticker ut något speciellt. De har vanliga jobb, bor i vanliga lägenheter och båda är uppvuxna i helt vanliga familjer.

Stina älskar Kristian och vill att relationen ska vara, men när Kristian föreslår att de ska flytta ihop och kanske bilda familj får hon helt plötsligt kalla fötter. Alla tycker att Kristian är snäll och det är han väl. Han har aldrig slagit eller våldtagit varken Stina eller någon annan kvinna och han skulle aldrig göra det heller. Kristian har själv sagt att han hatar kvinnomisshandlare och våldtäktsmän och att han skulle göra processen kort med Hagamannen om han råkade träffa honom. Kristian har aldrig ens kallat Stina för fula saker, inte ens när de bråkat.
Något får ändå Stina att känna sig lite olustig i Kristians sällskap. Någonting händer med henne och hennes uppfattning om sig själv varje gång de är tillsammans. Det är något i relationen som skaver, men Stina kan inte peka på eller sätta ord på exakt vad det är. Stina börjar därför dissekera relationen och upptäcker att det som skaver kanske handlar om att Kristian inte riktigt förstår att hon är en människa. Intellektuellt kanske han förstår det, men känslomässigt och instinktivt verkar han inte göra det.
Allt hon är, tänker, känner, tycker, gör, vill, gillar och ogillar verkar inte heller uppfattas av honom. Han har redan bestämt vem hon är och hur hon fungerar och hans uppfattning om henne verkar hon inte kunna ändra på. I sällskap med andra, speciellt Kristians kompisar, pratar han om henne som om hon vore en vas och han nämner henne inte vid namn utan kallar henne ”tjejen”. Han verkar ha ensamrätt på att definiera henne och han tycker att han vet allt om henne trots att han alltid köper saker till henne som hon inte önskat sig och hyr filmer som hon inte vill se.

—————–

Ibland ser han på mig och säger att han älskar mig, men egentligen tittar han bara igenom mig. Han tittar igenom mig så att han kan se alla andra kvinnor han i fantasin har smält ihop till en enda stor homogen massa vars karaktärsdrag är förutbestämda av biologin och sitter fastklistrade på äggstockarna.
Vi är glada, sociala, familjeorienterade, ömsinta, moderliga och omhändertagande och skulle sätta eld på oss själva för att värma andra. I tillägg till detta är vi onda. Det har han bestämt och då är det så. Egentligen kunde han älskat vilken kvinna som helst, men just jag råkade vara det vackraste alternativet han hade tillgång till och därför blev jag vald. Vackrare alternativ finns, men de har han inte tillgång till så de tittar han bara på och fantiserar om och tur är väl det för annars hade jag åkt ut med huvudet före.
Att män älskar oss för vår skönhet har jag vetat länge, men det kanske inte handlar om en erotisk dragning till vårt yttre utan snarare om en oförmåga att se oss som individer. Att vår skönhet eller fulhet är den enda skillnaden de ser på oss och att det därför är just det yttre som fångar deras intresse. Det tror jag i alla fall.
Det är allt lite konstigt att han påstår att han älskar mig för den jag är, men att han ändå har försökt ändra på mig sedan vi blev ett par. Försökt få mig att ge avkall på allt det där som gör mig till den jag är till förmån för hans fantasier. Ifrågasatt mig för precis allt jag gör och allt jag är. Jag vill ju att vår relation ska vara så därför har jag inget annat val än att försöka leva upp till hans ideal. Annars går han ju. Det vet jag för det har han hotat med förr varje gång mitt riktiga jag lyst igenom mitt skådespel.
”Du som brukade vara så glad” brukar han säga ibland. Jag har aldrig varit en speciellt glad person. Jag har alltid haft ett allvar och ett inre mörker, men jag visste att han hade bestämt att jag var glad så därför blev jag glad för annars hade han inte velat ha mig.

—–

Hela min tillvaro med honom känns som en teater. Han älskar min kvinnlighet säger han, men vad han inte vet är att jag måste vara medveten om varenda steg jag tar, varenda ord jag säger, varenda klädesplagg jag tar på mig, varenda allt jag gör för att leva upp till hans fantasier om kvinnligheten. Allra helst vill jag bara dra på mig mysdressen, sätta mig bredbent i soffan med en pizzakartong i knät, en öl på bordet och vänsterhanden innanför byxorna och titta på våldsfilmer utan någon tanke på någon jävla kvinnlighet. Jag vet inte om det finns ett ord för vad jag blivit i den här relationen. Avpersonifierad? I vilket fall som helst så är jag bara fragment av mitt riktiga jag i hans närhet. Noggrant utvalda fragment som jag vet inte provocerar honom och får honom att vilja lämna mig.
I hans fantasi så är alla kvinnor glada. Men förutom glada så är vi också onda och sluga har han bestämt. Därför måste såna som han hålla koll på oss och inte släppa oss allt för nära inpå livet. Vill jag ha honom så är jag tvungen att vara glad. Han tillåter inga andra känslor hos mig än glädje. Visar jag någon annan känsla så säger han att jag är svår och obegriplig. Ibland så går han och kommer inte tillbaka förrän han tror att kusten är klar. Därför måste jag skådespela mina känslor i hans närhet. Att skådespela känslor har blivit som ett arbete. Varje gång han inte är i närheten så känner jag mig ledig och kan slappna av.

—-

Vårt sexliv har också blivit som ett arbete. Han har behov och det är min plikt att tillfredsställa dem. Jag har en kalender i mitt huvud där jag håller reda på när vi hade sex sist så jag vet när det är dags nästa gång. Det brukar vara en vecka i mellan gångerna, det har jag lärt mig. Efter en vecka så brukar han börja bete sig konstigt, blir tyst och suckar. Jag brukar ställa upp precis innan han blir sån.
Man skulle kunna säga att jag är en prostituerad som jobbar ideellt om man inte räknar tacos och dåligt genomtänkta julklappar som betalning för utfört arbete då alltså.
Min kropp och hans behov är centrum i vår relationen. Om vi inte har sex i den omfattning som han önskar så säger han att vår relation har blivit dålig. Att vi inte har några gemensamma intressen, inte samma politiska åsikter, bråkar ganska ofta samt att han hatar mina vänner och pratar gränslös skit om dem verkar inte påverka relationens kvalitet något nämnvärt om du frågar honom. Det är mest sexlivet det hänger på och där är kvantiteten viktigare än kvaliteten. Inte undra på att underlivet kliar och svider när man alltid har sex trots att man inte vill. Hans saliv ger inget bra glid, men nu har det i alla fall blivit lite bättre sen jag gick till apoteket och köpte glidmedel. Undra vilka det egentligen är som köper mest glidmedel. Är det bögarna eller är det helt vanliga kvinnor som inte är kåta när deras män penetrerar dem? Jag tror på det senare alternativet.

Han säger att jag har slemhinneproblem och att det är vanligt bland kvinnor. Han vet sånt. Men egentligen är det inte slemhinnorna som skaver. Det är samvetet. Det går nämligen inte en dag utan att jag har dåligt samvete över att jag inte vill lika ofta som han. Det är ändå lite konstigt att det alltid är min lust som ska jämföras med hans. Hans lust är normal och felfri, min är konstig och måste åtgärdas. Jag tror inte han någonsin ställt sig själv frågan varför han inte vill lika sällan som jag.

————-

Jag har aldrig burit smycken. De irriterar mig och skaver mot huden. Ändå har jag under våra 5 år tillsammans fått halsband nästan varenda födelsedag och jul. Har han inte märkt att jag aldrig har dem på mig? ”Tjejer gillar ju smycken” brukar han säga. Det kanske de gör, men det gör inte jag. Har han inte förstått det?
Förra året sa jag till i god tid att jag inte önskade mig några smycken i julklapp. Då fick jag en verktygslåda istället. Vad ska jag med den till? Jag bor i en lägenhet och har inget behov av en fullutrustad verktygslåda. Det verkar precis som han inte vet någonting om mig. Antingen köper han något som han tror att alla tjejer vill ha eller så utgår han ifrån vad han själv skulle vilja ha. I båda fallen så har han totalt glömt bort att jag är en egen person.
Jag gillar film, det vet han. Min filmsamling består mest av asiatisk skräck och psykologiska thrillers. En och annan dokumentär finns också. Min DVD-hylla har han studerat länge och noga, men varje gång han ska hyra eller ladda ner film till våra mysiga filmkvällar så blir det romantiska komedier. Han själv har sagt att han hatar romantiska komedier, men att han kan offra sig och titta på dem ändå för att han vet att vi tjejer gillar sånt. Jag hatar också romantiska komedier! Jag har inte en enda sån i min filmsamling, men det verkar han inte ha sett trots att han studerat min samling så noga. Jag tror inte han är tillsammans med mig. Han är tillsammans med en fantasi, ett koncept, en kvinna, vars enda attribut som skiljer henne från andra kvinnor är hennes utseende. Vet han ens om att jag är en egen person? Jag tror inte det.

—-

Kristian har en polare som heter Tom. Tom är singel och klagar alltid över att han inte har en tjej. Det säger han alltid förresten, ”en tjej”, och så undrar han var han kan hitta en sådan eller hur han ska skaffa en eller vad han ska göra för att få en.
Det verkar inte vara någon specifik tjej han har svårt att få kontakt med. Bara han hittar, skaffar eller får ”en tjej” så är han nöjd.
Tom var på besök igår kväll. Vi satt i Kristians vardagsrum och drack öl och som vanligt klagade Tom över att han inte hade en tjej. Han frågade Kristian hur han gjorde för att få en tjej. Jag antar att han menade mig. Kristian sa att han egentligen inte hade tänkt att skaffa en tjej eftersom han inte hade behov av det, men att han av en tillfällighet hittade mig och tänkte att det kunde ju vara gött och ha en tjej.
Jag tittade på vasen som står i Kristians fönster och tänkte att det lät precis som om de pratade om den. ”Jag hade egentligen inte tänkt att skaffa någon vas, men av en tillfällighet så hittade jag en och tänkte att det kunde ju vara gött att ha en vas”.
Det var så komiskt att han pratade om mig som om jag vore en vas att jag fnittrade till. ”Vad skrattar du åt?” frågade Kristian irriterat. ”Inget speciellt” svarade jag. ”Där ser du hurdana de är, fruntimren!” sa Kristian till Tom. ”Vill du verkligen ha en sån?”. Tom sa att det kunde vara gött att ha en tjej att prata med och att ha sex med såklart. Då fick jag en bild i huvudet att Tom sitter och pratar med en vas och dessutom stoppar kuken i den! Den bilden fick mig att brista ut i ett gapskratt. ”Där ser du hurdana de är! Helt galna! Man fattar ingenting!” sa Kristian med hög röst.

Jag fattar ingenting heller. Jag visste inte att man kunde hitta, skaffa eller få människor. Egna barn kanske man kan skaffa, men inte vuxna människor. Jag har alltid träffat människor i ömsesidiga möten. Vissa människor har ju försökt att tvinga sig på mig såklart, men de räknas inte i det här sammanhanget. Jag träffade ju Kristian. Det känns helt främmande att ens tänka att jag skulle hittat, skaffat eller fått honom. Hittat, skaffat eller fått människor har jag aldrig. Det är jag säker på.
Jag gick ut i köket för att skratta av mig. Genom mitt skratt hörde jag Tom fråga Kristian om jag möjligtvis kan ha skrattat åt hans svårigheter att hitta en tjej. Kristian svarade att det var mycket troligt eftersom tjejer är onda varelser som skrattar åt snälla killar som har svårt att skaffa sig tjejer. Det var inte alls vad jag skrattade åt, men han har bestämt att det var det och då var det väl det.”

Annonser

11 thoughts on “Min första gästbloggare

  1. Ha ha, snacka om hög igenkäningsfaktor! Vartenda ord påminner om min fd man. Jesus, så glad jag är att jag insåg innan det var alldeles försent. Och så många kvinnor man talat med och hört exakt samma sak ifrån och inte nog med det, lika många kvinnor som sprider och framhåller idiotin. Det är dags att vakna för många.

    • Ann: Nästan vartenda ord påminner om de män som jag har dejtat och haft relationer med. Allt ifrån romantiska komedier, till halsband som jag nästan aldrig använder, till ”avpersonifieringen”, dvs att en inte anses vara en människa med rätt till egna åsikter, önskningar och vilja i livet. Fantastiskt hur min gästbloggare lyckas sätta ord på det så bra och ja – det är dags för många kvinnor att öppna ögonen.

  2. Åhh känner ingen detta så mycket. Hela texten är så sann och välskriven. En av mina bästa vänners förhållande tex. Han vill inte umgås med henne mycket alls ofta dryg och vresig när saker inte går hans väg. Han har tom. Sagt när min kompis frågat hur han tycker ett förhållande ska vara att hon bara är där för honom(närvarande fysiskt inte känslomässigt) duger för honom. När det tog slut mellan mig och min fd. Kille sa han lite på skoj ”nu har du ingen som tycker om dig”. Och jag tänkte att hellre ensam livet ut än att ha dig som kille. Kom på mitt x frågade mig ofta frågor tyckte ofta han var lite dum men nu i efterhand förstår jag att han ville lära sig hur jag var på riktigt och inte skapade en falsk bild av mig. Sen var han bristande på mycket annat för han är ju trots allt man. Ju mer jag läser din blogg desto mindre vill jag ha med män att göra. Det där med att man måste skådespela är så sant har en vän som vägrar skådespela eller anpassa sig som är väldigt ärlig och rak på sak och ställer (enligt män) för höga krav och hon har aldrig lyckats ha en långvarig relation med en man. Och det är hon ledsen över. Jag säger till henne att det inte ligger hos henne utan hos män som inte klarar av en stark åskitsfull kvinna.

    • Maya: Ja, otroligt välskrivet och otroligt bra beskrivet av min gästbloggare. Pricken över i.

      Jag brukar ju säga att alla hetero-relationer är förutbestämda, förutsägbara på alla sätt och vis, vilket gör dem tråkiga. Båda parter förväntas efterleva de manligt skapade könsrollerna och när heterokvinnan protesterar mot dem, blir det ofta problem i relationen. Det verkar som om män ofta har en förutbestämd åsikt om hur alla kvinnor ”är” eller åtminstone ”skall” vara och kanske är det anledningen till att män inte känner behov av att lära känna kvinnor på riktigt? Som din väninnas kille som bara verkar ha ett fysiskt och/eller socialt behov av sin flickvän?

      Problemet är också det du nämner med ditt ex, dvs att hetero-män (och kvinnor) förutsätter att den enda äkta kärleken som existerar, som finns att få, är den till motsatt kön. Om du inte har en kille/man, kan du inte bli älskad och få kärlek eller trygghet ”på riktigt”. Men jodå, det finns bättre, äkta, kärlek att få för kvinnor. Kärleken till ens barn, kärleken till ens husdjur, kärleken till ens ursprungsfamilj, kärleken till ens väninnor, kollegor eller vad som helst. ”Kärlek” från en man är sällan äkta kärlek. Äkta kärlek är att vilja någon annan väl, även då en själv ”förlorar” på det. Din ex-kille fattade antagligen inte att det finns många andra människor i ditt liv som tycker om dig (både mycket och mer). Det beror kanske på att män själva ofta har det så? De får ofta bara kärlek av kvinnor i sina liv och känner sig därför beroende av kvinnor.

      Ärligt talat så vet alla kvinnor exakt vad som kan få en man att lämna en relation. Det i sin tur, bevisar vad den främsta anledningen är, till att män vill ha relationer med kvinnor. En man som inte får sex av kvinnan, i den omfattning han tycker sig vara berättigad till och på de sätt som han vill utföra sexet, är missnöjd med hela relationen. Då är han otrogen och/eller vill lämna relationen. Påståendet att män bara vill ha kvinnor för sex, är alltså sant. 😉

      Många män känner ingen sexuell attraktion till kvinnor som inte underordnar sig dem. Den manliga sexualiteten går ofta ut på att få män att känna sig överordnade, de med makt, de som ”kör” kvinnan, de som kan få kvinnor att tappa kontrollen över sig själva (tror män), de som kan få kvinnor till att ”be” om k*k, få kvinnor till att bete sig lika sexuellt vulgärt som män, etc etc. Många män ser på heterosexualiteten som ett sätt att befästa under- och överordningen i relationen.

      Jag insåg egentligen för länge sedan att jag inte vill ha en relation med en man i mitt liv. Jag litade inte riktigt på min egen magkänsla, intuition till en början men ju fler män jag träffade, desto mer säker blev jag på att det inte är ett liv som lockar mig. Jag insåg (inser) att deras främsta intresse för mig, var/är att få runka av snoppen i min kropp. Därefter är deras intresse att försöka få mig att tjäna dem, jobba för dem på andra sätt, dvs ”pyssla om dem” och ta hand om allt deras skitjobb som de inte vill/orkar göra själva.

      Jag insåg allt detta när jag märkte att män aldrig hade några frågor att ställa till mig. De frågade aldrig vad jag tyckte om att göra, vad jag ville få ut av mitt liv, hur jag är som person, vilka politiska åsikter jag har etc, etc, etc och OM frågor kom, oftast när jag diskuterade med andra människor så männen hörde, hade de ändå egna svar och ville ”argumentera” mot mina åsikter, värderingar etc. En kan säga att männen var nöjda med min tystnad så länge allting annat ”funkade” enligt männen, dvs sexet och mitt utseende.

      Den enda gången de fick reda på saker om mig, var när vi talade med andra människor som intervjuade mig och ofta blev mina män chockade över mina svar på frågorna. 😉 Ingen man har någonsin lärt känna mig på riktigt men om du frågar dem själva, så hävdar de sannolikt att de har full koll på mig och på vem jag ”är”. Män utgår ofta från sina egna upplevelser och det gäller allting. En man som tycker att sexet är bra, tror att kvinnan tycker samma sak. En man som tycker att relationen funkar, utgår från att kvinnan tycker detsamma. En man som tror att kvinnan ”är” si och så, tror att kvinnan uppfattar sig själv på samma sätt. En man som tycker att en kvinna är attraktiv, tror att hon tycker detsamma om honom och framför allt om sig själv. Osv, osv.

      Din väninna med ”för höga krav” skall inte vara ledsen för att hon inte hittar någon man. Be henne istället fundera över vad hon tycker och tror, att en relation med en man kan bidra med för positivt till hennes liv. Förmodligen tänker hon ”kärlek” och/eller ”slippa ensamhet”. Kärlek existerar inte mellan man och kvinna. Tvåsamhet med en man innebär inte att en slipper ensamhet heller. Det är väldigt jobbigt att känna sig ensam i en heterorelation. Jag, som singel, är t.ex ”ensam” men jag känner mig aldrig ensam som många heterokvinnor gör. Hela deras liv kretsar ofta bara kring EN vuxen mansperson. Det måste kännas extremt ensamt.

  3. Fast nu kom jag på att mitt x gjorde slut med bla. På grund av att jag la upp vad han tyckte var en ”vågad” bild på Facebook jag hade på mig kjol och linne så jag förstod inte vad han menade. Jag tog inte heller ner den. Utan sa att hans uttalande var patriarkalt och att jag får klä mig hur jag vill och lägga upp vilka bilder jag vill. Och det gillades inte.

  4. Jättebra text! Har inte något att tillägga, ni beskriver det så väl. Inte minst situationen när man inte blir sedd och känner sådan olust att man börjar göra våld på sig själv av bara farten. Man känner verkligen från många män ” jag lyssnar inte nu, tänker inte förstöra MIN bild av dig, du kan bara sluta prata”. Fy, riktigt obehagligt är det, vad sjutton har man för bild och önskan med en nära relation då?!

    • Julia L: Relationer med män är sällan ”nära” relationer, bl.a av den anledning som du nämner och många andra. 😉 ”Nära” relationer med män kan snabbt förvandlas till någonting helt annat.

  5. Föreslår att du, NBT, innan årets slut instiftar ett pris som Årets Gästbloggare hos dig.
    Jag tror debutanten kan vinna …

    • Ver: Ho, ho ho! Jag tror inte att det blir en sådan anstormning av gästbloggare i min blogg men jag skall ha ditt förslag i åtanke. 🙂

      • Och får du inte in tillräckligt många kvalitativt högtstående gästinlägg
        från dina kvinnliga följare skulle jag kunna tänka mig att offra mig och
        slänga ihop några rader och bli historisk som din första icke kvinnliga
        gästbloggare …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s