Våldsamma och mördande pappor i Argentina förlorar vårdnaden om barnen genom ny lag

Klockan är natt nu. Min första hel-lediga helg på flera månader har infunnit sig (dock inte semester ännu) och jag inleder den med att blogga. Hoppas att ni mår bra, alla mina trogna läsare därute? Jag ser att ni tittar in här ibland. Tusen tack för att ni inte har glömt bort mig. ❤ 

Så – what´s up?

Ja, herregud – vart skall jag börja? På jobbet har det varit minst sagt fullt ös, medvetslös. Utöver tung arbetsbörda/ansvar tvingas jag ständigt försöka hantera klassiskt mans-trams och manlig lekstuga på jobbet. Det är mycket utmattande att behöva lägga tid på en massa löjligt mans-trams, samtidigt som viktigt arbete ligger och väntar och bara MÅSTE bli klart. Även om jag försöker bete mig som ”vatten-på-en-gås” och ignorera alla män som försöker sabotera, störa och stjäla min uppmärksamhet från viktigare saker, infinner sig stressen och frustrationen.

Det beror på att vissa män aldrig ger sig – de är som förbannade iglar på en.

De slarvar, bara SKA komma fram, komma först i kön, höras, synas och de skriker som stuckna grisar dygnet runt tills man slutligen, enkom för att försöka få till någon slags arbetsro, uppmärksammar dem/lugnar ner dem. Och detta vet de förstås, dvs att deras skrik och gap och tjat ger utdelning för dem. De är förmodligen uppfostrade med att kvinnor alltid skall vara tillgängliga för dem, alltid ha tid för dem och alla deras icke-befintliga problem. Väldigt många män beter sig på detta oprofessionella sätt ute på arbetsplatserna och den som hävdar att kvinnor och män har lika arbetsvillkor, är förmodligen själv man. 😉  Många män ute på arbetsplatserna beter sig på ett sätt mot kvinnor, som de aldrig någonsin skulle bete sig mot andra män. De skäms inte ens över denna inkompetens och detta oprofessionella beteende – det verkar vara helt naturligt/normalt för dem att bete sig värre än trotsiga småbarn.

Sen har jag ett fall i min närhet med en mamma som slutligen tog mod till sig och polisanmälde bl.a upprepade, hotfulla, nattliga telefonsamtal från ex-maken, hennes barns pappa. Vad mamman inte visste, var att polisen då kontaktar socialtjänsten som i sin tur påbörjar en utredning om barnet. Mamman blev förtvivlad när detta gick upp för henne då hon dels inte ville utsätta sitt barn för ytterligare påfrestningar och dels inte själv hade ork eller mental styrka att möta sin förövare på socialkontoret. Detta är ingenting som socialen tar hänsyn till så det var bara för mamman att infinna sig på socialens alla möten, tillsammans med den hotfulle ex-maken. Inför det första mötet var dock mamman vid ganska gott mod, fullt övertygad om att socialtjänsten skulle kunna hjälpa henne, stötta henne och barnet. Då ringde hon mig och jag hade inte hjärta att släppa iväg henne till mötet utan att förbereda henne på vad hon hade att förvänta sig av svensk socialtjänst. Jag sade:

-”Tro inte för ett ögonblick att socialtjänsten finns till för dig eller barnet. De är mamma-hatare och pappa-ivrare. De jobbar enbart för fadersrätten och ställer inga som helst krav på pappor men en väldig massa krav på mammor.”

Hon verkade inte tro mig då, men efter första mötet på socialen ringde hon mig igen, gråtandes i telefonen av frustration och ilska och bekräftade det jag redan visste. Jag lär återkomma till detta fall i bloggen.

Erik har precis skrivit ännu ett inlägg om denna ”fadersrätt” som svenska myndigheter driver in absurdum åt män, på barns bekostnad:

http://kiremaj70.blogspot.se/2017/06/nytt-offer-for-fadersratt.html

”Men Migrationsverket beslutade att flickan inte skulle få stanna. Orsaken var att man inte kunnat komma i kontakt med hennes biologiska pappa och de marockanska myndigheterna vet inte ens om han lever. Ingen i Marwas familj har haft kontakt med pappan på många år, men Migrationsverket kunde inte utesluta att han skulle ha något emot att flickan fick uppehållstillstånd i Sverige.” *

Migrationsverket kan ”inte utesluta” att fadern skulle haft något emot det!

Att svenska domstolar dömer faderrättsligt vet vi ju. Minsta lilla nyck från en pappas sida kan väga långt tyngre än barns behov.

Vilket leder mig vidare till Argentina:

https://www.etc.se/utrikes/valdsamma-man-forlorar-vardnaden-med-ny-lag

”Män som mördat eller skadat sin partner förlorar rätten till sina barn. Det är resultatet av en ny lag i Argentina. Efter flera brutala kvinnomord har protester tvingat politikerna att agera.

Lagen innebär att föräldrar som mördar, skadar eller utsätter sin partner för övergrepp förlorar rätten till sina barn.

Samma dag fick två andra lagar ett preliminärt godkännande av senaten. En av dem innebär att staten måste ge bidrag till kvinnor som inte har råd att lämna en man som utövar våld. Den andra handlar om att familjer som tar hand om barnen till de kvinnor som mördats ska garanteras ett bidrag. Dessa förslag väntar på att godkännas av kongressens andra kammare.

– Det är en lag som troligen kan komma att kopieras av andra länder.”

Sverige bör bli först med att kopiera denna lag. Det måste vara slut nu med svenska myndigheters daltande med män, till och med kriminella män, på kvinnors och barns bekostnad, hälsa och liv. Det anstår inte ett av världens mest jämställda länder.

 

 

 

 

 

Annonser

23 thoughts on “Våldsamma och mördande pappor i Argentina förlorar vårdnaden om barnen genom ny lag

  1. Tack för inläget och för att du länkade till det jag skrev. 🙂 Det var också intressant info om Argentins…..

    • Erik: Tack själv, kul att höra av dig igen. 🙂 ❤
      Ja, det är verkligen intressant, detta med Argentina. Samma problem överallt med denna "fadersrätt" tydligen som innebär att pappor som är våldsamma, våldtar och till och med mördar, ändå får vårdnaden om barn. Det är helt sjukt, framför allt i länder som Sverige…

  2. Hej och välkommen åter 🙂 Jag lider med mamman i din text och kan tänka mig vilket helvete hon kommer att få framöver. Mammor med barn borde kanske utvandra till Argentina för att rädda sina barn undan svinen som är våldsamma eller begår övergrepp.

    Pappafjäsket tar sig en hel massa vidriga uttryck. Nu ska jag berätta något riktigt privat men det är inte jag som ska skämmas. Som du vet har jag skrivit om den ”fina” behandling mitt ex utsatte mig för. Det är många år sedan nu och nej, jag anmälde inte händelsen. Mannen ifråga tyckte en dag att han hade rätt att kasta omkull mig på sin säng, (jag var där i ett ärende) kedja fast mig i ett par handbojor, sätta sig ovanpå mig och knäppa upp sina byxor…mm. Yngste sonen satt i ett rum intill. Orkar inte dra hela den otrevliga historien men jag har i olika sammanhang skrivit om det bla när det gäller tafsande män som en del slöa indivder vill göra gällande alltid är invandrare.

    Gissa vad som händer när detta kommer fram, jo nu är det synd om x:et för att jag skrivit om händelsen på min gamla blogg och det utan att lägga ut namn eller något som kan härledas till fjanten. Så klart är det också synd om x:ets dotter som sedan länge är vuxen och inte en skör tonåring. Nästa sak som händer att att min egen moder (som dessuton varit aktiv i kvinnojouren under många år) tycker att det är fint av henne att kontakta dottern och försöka förmå henne att få pappan, dvs mitt x att typ anmäla mig???? För vad? Det var inte jag som knuffade ner honom i sängen och påvörjade något som i lagens namn benämns som våldtäktsförsök. Mej, var det inte synd om och har nog heller aldrig varit. Det var synd om den stackars mannen som aldrig lyft ett finger för sina barn varken under förhållandet eller efter. Idag ångrar jag verkligen att jag inte anmälde honom men med tanker på hur saker och ting fungerar lite för ofta på socialen så hade jag väl förlorat vårdnaden och fina pappa har fått barnen. Men notera att inte någon mer än min äldste sa något ill min fördel, Snacka om pappafjäsk!

    • Ann: Först – härligt att höra av dig igen! 🙂 ❤

      Jag känner så väl igen fenomenet pappa-fjäsk och mans-fjäsk och det har gått så långt idag, att det till och med har blivit synd om manliga förövare/brottslingar/kriminella. Själv är jag uppfostrad med att inte göra någonting eller säga någonting som jag inte kan stå för inför offentligheten OM/NÄR det hela skulle komma ut.

      Så uppfostras inte män, tydligen. De menar att de skall kunna bete sig som svin och det skall inte få några dåliga konsekvenser för dem. Kvinnor och barn förväntas till och med skydda män och hemlighålla allt hemskt som män/pappor utsätter dem och andra för. Framför allt har jag märkt att heterosexuella kvinnor förväntas skydda barnens pappor för att inte "barnen" skall få reda på sanningen om pappa. Män känner ingen skam av att agera som svin mot kvinnor och barn – de känner bara skam om folk får veta och då tycker de synd om sig själva.

      Som i ditt fall. Jag minns mycket väl vad den självutnämnde "direktören" utsatte dig för. 😦
      Ledsen att säga det men både din dotter och din mor är svårt patriarkalt hjärntvättade och det vet ju du också. De ser förövaren som offer och offret som förövare. Den manliga "tvärt-om-världen".

      Nu kastar de skit på offret (dig) i syfte att skydda förövaren (mannen). De tycker att det är fult av dig att berätta sanningen om honom, den förväntas du ta med dig i graven för att inte riskera att utsätta mannen för onödigt lidande i livet. Han, det lilla manliga, svaga "offret", kan ju bli svårt traumatiserad av att behöva stå för allt illa som han gjorde mot dig och barnen.

      Jag ser detta fenomen väldigt ofta, till och med i min egen familj. Det senaste offentliga exemplet som jag kommer att tänka på och som jag läste om i tidningarna, är Pernilla Wahlgrens barn, framför allt dottern. Barnen valde att ta sin pappas efternamn (!) och dottern gick till och med ut offentligt och försvarade sin kvinnomisshandlande pappa med att hennes mamma nog hade "överdrivit" hans våld. I dansprogrammet tillägnade dottern också en dans åt den "underbara" pappan som inte ens har brytt sig om sina barn under alla år. PW har ensam tagit hand om sina barn och försörjt dem i alla år. Vad hade det blivit av barnen om de hade fått växa upp hos sin pappa istället? Fattar inte varför PW tar skiten…

      På så sätt ses kvinnor som det starkare könet. Kvinnor och framför allt mammor förväntas nämligen orka/kunna/vilja ta hur mycket skit och disrespect som helst. Lite stryk och lite våldtäkter är inget att oja sig över för en kvinna men en liten man som får stå för vad han själv har valt att göra illa mot kvinnor och barn – hur synd är det inte om honom? Han måste ändå visas respekt för han har ju en SNOPP mellan benen, det lille manlige offret för sina egna handlingar.

      Fy fan, en kräks… Om mina barn och min mor hade ställt sig på min manlige förövares sida så hade jag sagt upp kontakten med dem.

  3. NBT Ja fy ja lider med PW och känner tyvärr igen mig i en del där. Papporna kan agera hur taskigt och vidrigt som helst mot både barn och kvinna utan att ett ont ord fälls om idioten än mindre att någon står upp för sin mamma och vågar se var problemet ligger. Jösses, trots att mitt ex körde företaget i botten, såg till att vi fick lämna hus och hem pga hans slapphet och idioti, vägrade söka jobb han skulle klara av (idioten sökte arbete som direktör ha ha) struntade i barnen osv, listan kan göras lång, och nu är idioten morfar, observera en sak, jag är inte mormor, jag fick inte ens veta att ett barn var på gång.

    Mitt fel är att jag blev sjuk i MCS och hade flera år med konstiga reaktioner och istället för stöd och hjälp fick jag ständigt höra att jag skulle ”prata” med någon vilket jag visste inte behövdes. Jag fick slutligen be dem att lägga av med det tjatet då det gjorde mig mer illa och gav mig otrolig stress. Jag orkade knappt prata med dem för jag visste att om jag nämde att jag mådde dåligt pga sjukdomen skulle de börja sitt tjat igen. När det sedan visade sig att jag var mögelskadad vilket kan ge rektioner som nedstämdhet bla. fick jag fortfarande inget stöd och ingen hjälp.

    Det har tagit mig 2,5 år att bli av med just den reaktionen, 2,5 år efter jag lämnade arbetsplatsen och blev sjukskriven. Inga hjälpande händer, ingen förståelse osv. Med tanke på hur livet blev efter xet så är det fantastiskt att jag alls står på benen. Dessutom överlevde jag ett blodtryckshaveri,dvs trycket steg i en rasande takt till en dödlig nivå. Idag vet jag att det också beror på sjukdomen jag har. Det intressanta är att det tog min ena dotter 3 veckor att höra av sig efter jag lämnat sjukhuset och när jag påtalade det taskiga i det fick jag svaret att det var väl ändå ingen tävling. Jag kunde under den tiden fått en hjärtinfarkt eller en hjärnblödning vilken dag som helst.

    Tyvärr ser jag ett mönster här för det är exakt samma agerande som exet hade och också hans föräldrar. Du vet, mamma behöver inget, mamma ska stanna inne och baka istället för att rida. pappa ska inte behöva ”passa” barnen Mamma ska ta hand om allt som rör barn och hem. Jo det är så att också en mentalt frånvarande pappa påverkar barnen väldigt mycket, tyvärr inte i någon bra riktning. JAg har sett det varje dag sedan vi lämnade mannen. De krav som ställdes på mig som mamma har aldrig någonsin ställts på pappan och görs inte heller nu.

    Dock har jag lättare att förstå mina döttrars märkliga agerande men däremot inte min moders. Hon gick över en gräns man inte gör mot mig. Märk väl, denna människa har jag stått upp för under hela mitt liv. jag har litat och trott på henne fullständigt. Det är som du säkert förstår slut med det. Jag vill aldrig mer träffa henne. Aldrig. Hon fick chanser att förklara sig men tog dem inte. Så ser det ut och mormor kommer jag aldrig att bli. Det finns ett litet barn jag aldrig sett eller ens fått veta namnet på men det har däremot direktören fått. Pappafjäsk ja och defintivt är de skadade av all den manliga idioti som finns och inte minst fanns när de växte upp. Kan väl säga så här att om jag fått veta att min pappa agerat som mitt x gjorde då hade jag definitivt valt bort honom ocj jag fan inte hållt tyst om det. men som sagt, det är synd om alla andra.

    • Ann: Jag tror att många kvinnor och mammor känner igen sig i orättvisan mot PW men alla kanske inte kan dra rätt slutsatser av fenomenet.

      Jag kan verkligen inte förstå hur vare sig din dotter eller mor tänker men det verkar vara väldigt lätt för kvinnor att glömma och förlåta allt illa som män och pappor har gjort (och inte gjort för barnen) och istället hålla ALLT, minsta lilla småsak, mot mammor och kvinnor. Jag häpnar ofta över hur kvinnor sväljer kameler och silar mygg när det gäller män/pappor.

      När kvinnor är sjuka och mår dåligt, finns det en föreställning till och med inom sjukvården att vi ”överdriver” och ”hittar på” symptom. Medan män som alla vet anser sig vara döende vid minsta lilla förkylning, fortfarande tas på fullaste allvar och vid lite nageltrång erbjuds män full kroppsundersökning utifall att. 😉 Din mor och dotter tycker antagligen att du måste vara starkare än pappa ”direktören” för han är så svag att han inte ens kan stå upp för sig själv och kvinnor, till och med hans eget barn (dotter) måste rusa till hans undsättning och dalta och försvara ynkryggen. Din mor och dotter borde gjort tvärtom, dvs naturligtvis stått upp för dig, värnat om dig, försvarat dig i första hand osv, oavsett. Du är deras ursprungs-familj mer än någon jävla ”direktör”. Men folk fungerar tyvärr inte alltid som de skall/bör. Jag har själv framför allt en lillasyster som är svårt patriarkalt hjärnskadad. Jag tror fan att hennes gubbe skulle kunna få henne att göra vad som helst.

      Mamma skall inte klaga, mamma får inte ”tjata” och mamma skall och mamma bör. Framför allt måste alla mammor och kvinnor förlåta, om och om och om igen. Män. Inte andra kvinnor, förstås. Själv använder jag numera omvänd måttstock. Jag kan förlåta andra kvinnor men jag förlåter ALDRIG män. För det första, har inga kvinnor skadat mig i livet så illa som män har skadat mig. För det andra har kvinnor alltid varit under mäns styre när de har gett sig på mig på olika sätt, vilket gör att jag kan förstå deras patriarkala agerande bättre, tack vare feminismen.

      Vanligt också bland hetero-föräldrar att använda sina barn som vapen. OM du inte gör som vi säger/tycker, så kommer du inte att få träffa dina barn, barnbarn, syskonbarn etc. Väldigt vanligt. Otroligt ledsamt att din dotter har blivit så elak att hon till och med undanhåller dig ditt barnbarn. Men ”direktören” får förstås leka morfar fastän han aldrig ens har lekt pappa. Jösses, man bara undrar ibland vad som försiggår i vissa kvinnors huvuden?

      Du har väldigt rätt i att olika krav ställs på mammor och pappor i vårt patriarkat. Dvs nästan inga krav alls ställs på pappor. På socialen, har jag fått veta, låter man separerade mammor agera sekreterare åt papporna. Separerade mammor uppmanas att ”påminna” papporna om när möte skall ske med socialen och när pappor inte dyker upp på sina egna möten med soc, ringer socialtjänsten till mamman och undrar vart sjutton pappan är, trots att föräldrarna alltså är separerade sedan länge. Till och med separerade kvinnor görs alltså ansvariga för papporna till barnen och att de inte glömmer bort sina viktiga möten på soc. 🙂 🙂

      Så hur gör en i din situation? Jag har varit i något liknande och jag har valt att helt avlägsna mig från situationen/människorna för att skydda mig själv. Folk har nämligen en tendens att låta saker och ting gå alldeles för långt och när de till slut har gjort för stor skada mot någon annan, flyr de hellre än illa fäktar, då de inte kan rättfärdiga sina egna handlingar/elakheter. De kan inte ta ordet ”förlåt” i sina munnar och de vågar inte heller ta en diskussion eftersom de vet att det inte finns något försvar. Så fega är folk, tyvärr. Det är också alltid lättare för dem, att som grupp ge sig på ensamstående kvinnor. Om du t.ex hade haft en man bakom dig, med ett vad folk kallar ”ordnat” familjeliv 😉 hade det nog varit annat ljud i skällan hos både din mor och dotter.

      Vad är rätt och fel? Jag säger inte att jag gjorde rätt när jag har bröt kontakten med vissa familjemedlemmar men för mig fanns inte längre ens någon vilja till att försöka lösa någonting, då jag kände obehag av att ens ha med personerna att göra. Jag såg liksom ingen mening med att försöka fortsätta att umgås med elaka och jävliga familjemedlemmar som uppenbarligen bara vill mig illa och behandlar mig som skit. Inte ens familjeband hjälper i det läget. Inte för mig i alla fall. Jag raderar dem ur mitt liv, mitt minne – allt. De här personerna betraktar jag som döda idag. Icke-existerande. Och alla som känner mig, vet att det krävs en hel del för mig att komma dithän att jag blir så fullständigt likgiltig inför andra människor och hela deras existens.

      Samtidigt så är din mor alltid din mor, precis som du alltid är din dotters mor. Om du vill att din dotter skall förlåta dig (om hon tycker att du har gjort något som hon måste förlåta alltså) så bör du också försöka förlåta din egen mor. Det finns inget mer tragiskt i mina ögon, än när systrar, döttrar, mödrar (ursprungsfamiljen) vänder ryggen mot varandra och tappar kontakten (nästan alltid står en eller flera karlar bakom det hela och har intrigerat och manipulerat fram hela situationen som i mitt fall). Men det är svårt, jättesvårt att hitta tillbaka till varandra igen när förtroendet, respekten och kärleken mer eller mindre har tagit slut. Ibland krävs det någon utomstående för att reda ut det hela eftersom kommunikationen havererar och ingen inblandad, längre kan se nyktert på saken.

      Men, men i mitt fall var förlåtelse uteslutet eftersom jag ändå inte är intresserad av umgänge med den typen av fega, jävliga, falska och lögnaktiga personer. Familjeband är långt ifrån lika starka som folk ofta tror. Bara du kan bestämma hur du ska göra, Ann. Jag är så ledsen för din skull… du behöver verkligen inte mer skit i ditt liv. Du får vara min familjemedlem, min syster, om och när du vill. ❤

  4. NBT; Mina döttrar kan jag alltid förlåta men inte modern. Jag har svårt att förstå och acceptera hennes agerande och det höll på att göra slut på mig när jag förstod vidden av lögner och annat. jag har slutat vända andra kinden till, vem det än gäller och lögner eller att gå ba ryggen på mig det fixar jag bara inte längre. För ena dotterns skull kontaktade jaga en psykolog för att få råd om hur jag skulle nå henne. Allt fick ske via tfn då jag inte kan vistas i lokalerna uan att bli sjuk. Jag fick rådet att bemöta lågaffektivt och det är ingen nyhet för mig då jag lärt mig detta bemötande i arbetet. Men det fungerade inte tyvärr. Så nu har jag gett upp. Jag kan inte göra mer och då får det vara så. Min moder är jag inte intresserad av att träffa och pecis som du skrev så har respekt och kärlek tagit slut för mig där och jag är inte heller intresserad av fega, lögnaktiga och falska människor. Herre gud jag levde ju med en sådan under alldeles för många år och har verkligen inte lust att ha sådant i mitt liv.

    • Ann: Det känns ofta skönt att komma dithän, dvs att fatta ett beslut för att få ett AVSLUT. Som du har gjort med din mor och som jag har gjort med vissa av mina så kallade familjemedlemmar. Ständigt pågående konflikter, mobbing, utfrysning, intriger, lögner och historieförvanskningar, orkar ingen människa med hur länge som helst och kommer man ingenstans är det bättre att sätta ned foten och säga upp kontakten med energitjuvarna för gott.

      Du har försökt att nå din dotter, är villig att förlåta allt och du har till och med fått experthjälp med hur du skall göra för att nå fram till henne men det hjälper inte. Jag tror inte att du kan göra så mycket mer, Ann. Du har gett upp och jag förstår dig. Ofta handlar det om att de här människorna inte vill eller kan erkänna sitt ansvar/skuld. Det brukar ofta leda till att de bara vill ”stryka ett streck över alltihop”, för att slippa inse vad de har gjort eller sagt och framför allt för att slippa bli konfronterade då de saknar försvar för sina elaka handlingar. De vågar, vill och kan inte prata om vad de har gjort för det tvingar dem till självinsikt och att visa sina fula ansikten i fullt dagsljus, vilket förstås aldrig är särskilt trevligt för elaka människor som illvilligt har skadat/sårat andra. Det finns en anledning till att det alltid är de människorna som tycker att deras offer skall glömma och förlåta och bara ”stryka streck” över allt. 😉

      Ledsamt är det i alla fall att konflikter skall behöva gå så långt att systrar, mödrar och döttrar tappar kontakten med varandra i livet.

      BTW: Har du lagt ned bloggandet helt och hållet?

  5. NBT Angående bloggandet så har jag lagt ner den gamla bloggen och tappade fullständigt lusten då jag fick så mycket skit för vad jag skriver, hur jag skriver och att jag skriver så svart. nu är det så att jag är ganska öppen med vad jag känner och har alltid varit. orkar inte hymla eller hyckla och bloggen har sedan sjukdomen eskalerade varit min livlina. Det var ju också där jag lade ut information om MCS men inte tusan hjälpte det. Så vad jag än skrev började det kännas fult, fånigt och patetiskt. Jag tror jag skickade dig länken till ett nytt ställe men också där har jag haft uppehåll. Det blev för mycket med allt och eftersom jag står ganska ensam så orkade jag inte mer. Stress är inte bra för dem som har MCS.

    • Ann: Jag känner förstås till ditt ”nya ställe” men jag når inte bloggen och har inte gjort på ett bra tag, så det var därför jag undrade om du hade startat upp någon ny.

      I det här landet har även kvinnor yttrandefrihet, vilket innebär att vi skriver om vad vi vill i våra egna bloggar. Så även du. Att det finns män och vissa kvinnor som inte tål att höra obehagliga sanningar men som ändå inte kan sluta läsa våra bloggar, är deras eget problem. 😉 Men jag förstår att det blev för mycket för dig när de till och med försöker tysta dig, som om du inte skulle ha samma rätt som alla andra människor att säga, eller ens skriva om hur du känner.

      Klart att det kan bli ”svart” när du inte mår bra med din sjukdom och isoleringen som den orsakar. Men den som inte orkar läsa kan ju själv välja att sluta läsa. Det är inte ditt ansvar att fejka glädje på en blogg för att någon annan skall må lite bättre. Jag tycker det är trist att inte kunna följa dig i alla fall. Trist också eftersom jag vet att bloggandet var lite av en livlina för dig. En kontakt med omvärlden.

    • Ann: Jamen nu kommer jag in på din nya blogg. Vad sjutton? Jag kollade ju senast idag och fick upp ”sidan hittades inte”. Vad skumt, måste undersökas.

  6. Vad roligt att du är tillbaka 🙂 Ja tänk om man slapp jobba med dessa män och även kvinnor som försvarar dem ( ljuva dröm…) Jag blir också väldigt trött av det och det faktum att många runt mig är så vana/ indoktrinerade att de inte ifrågasätter. Ha en skön kommande semester!

    • Julia L: Kul att höra ifrån dig igen sis. 🙂 ❤
      Så sant. Ärligt talat så är jag nästan lika irriterad på kvinnor (nästan alltid hetero-kvinnor) som försvarar män, som jag är på män. (Hetero-)kvinnor ifrågasätter ingenting, upprepar likt papegojor vad män har "lärt" dem, finner ursäkter för allt som idioter till män gör, hatar andra kvinnor, fejkar och ljuger, framställer sig som obildade och korkade, är bittra, sura, elaka osv, osv. Suck, liksom. Jag tror att man blir sådan när man har fått för mycket k*k. 🙂

      Önskar dig en underbar semester tillbaka, Julia! ❤

  7. Tack så mycket! Ja apropå inte så snälla mödrar, som ni nämnde i kommentarerna ovan, fick jag en utskällning av min egen på midsommar då jag råkade säga en liiiten kritisk sak om min systers pojkvän. Det är som vanligt, så fort jag säger något minsta ”feministiskt” blir alla heteropar obekväma och försöker ignorera det och jag tänker för femtielfte gången ”Hm, varför åkte jag hit!?” Dock är det bara en tidsfråga innan en brytning då min mor varit allt annat än just det för mig, men det är en annan historia 😉 ❤

    • Julia L: Åh, jag känner mycket väl igen fenomenet med att säga något ”feministiskt” (läs: ”fullt normalt”) och att alla heteropar blir obekväma. 😉

      Min mor har sådana tendenser (men har många feministiska åsikter) och min lillasyster är vad jag kallar svårt patriarkalt hjärntvättad av sin man. Sverigedemokrat, precis som han förstås 😦 och hon hävdar att hon ”gillar att vara lite underlägsen” sin man. Ha ha ha! Du kan ju bara föreställa dig min min när hon uttryckte detta? Som tur var, var det över tfn så att hon slapp se alla mina hakor trilla ner i golvet med ett plask.

      Vi har något gemensamt, Julia. Min mor daltar också med min systers man. Jag tror att det beror på barnbarnen, alltså min systers barn. Min syster och hennes man använder nämligen barnen som vapen mot både mig och min mor. Min mor är svagare än jag när det gäller det och anpassar sig efter min systers mans alla befängda nycker, av rädsla för att inte få träffa sina barnbarn mer.

      Oerhört tråkigt att det håller på att bli en brytning mellan din mor och dig. Skulle råda dig till att försöka lösa det hela, för en mor är alltid en mor. En mor som är ”normal” är ens bästa bundsförvant i livet men alla mödrar är förstås långt ifrån ”normala”. Ofta väljer de män, till och med fullständigt idiotiska män, framför sitt eget kött och blod, dvs barnen. Min mor har tyvärr en historia av detta och det har orsakat slitningar oss emellan i livet, då jag alltid har slagits för mina småsyskon och deras trygghet.

      En man undrade för ett tag sedan (givetvis med en mycket föraktfull ton) om jag var feminist. Han nästan spottade ur sig ordet ”feminist”. Jag svarade och svarar alltid glatt:
      – ”Självklart är jag feminist. Jag är ju inte emot mig själv och alla andra kvinnor och barn på jorden – jag är ju inte korkad.” 🙂

      ❤ ❤ ❤

  8. Bra svar på om att vara feminist, känns ju så självklart liksom 🙂 Och förstår även din mors rädsla att inte få träffa sina barnbarn<3 Det värsta med min mor är att hon inte är normal tyvärr, jag vill inte "lämna ut henne" men när jag äntligen tog mod till mig och sökte hjälp fick jag äntligen det bekräftat. Hon borde sökt hjälp och förtjänade hjälp istället för att använda barn som slagpåse. Så jag måste ta lite avstånd för min egen skull, jag som vuxen kan bli livrädd för henne fortfarande. Som tur är tror jag inte det här scenariot är så vanligt! Skön sommar! 🙂

    • Julia L: Usch för föräldrar som använder sina barn som slagpåse. 😦 Ja, ibland mår en bättre av att avlägsna sig ifrån vissa människor och det anser jag att en alltid skall göra med alla människor som medvetet vill såra/skada en. Kärlek är ju att vilja någon väl.

      Hoppas att allt löser sig till det bästa med din mamma för din skull och jag håller tummarna för det Julia. Önskar dig en skön sommar tillbaka. Kram NBT ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s