Sorgsen och behöver ett tecken nu…

Vissa av er kanske minns att jag, i min gamla bloggs kommentarsfält skrev om min farmor (dog för ett antal år sedan), mina fastrar och mina kusiner som jag tyvärr har tappat kontakten med genom livet och då särskilt en av mina två fastrar, som jag dyrkade när jag var barn. Vi har inte tappat kontakten på grund av några konflikter eller liknande oss emellan, utan det är mer som att vuxenlivet kom i vägen som det kan göra ibland och förstås, mycket på grund av min biologiske far, hans hemska agerande mot dem samt att hans och min kontakt i det närmaste har varit obefintlig genom livet. Jag har liksom skämts lite över vad HAN har gjort mot dem och tänkt att de kanske inte vill ha med mig att göra heller. Att min blotta uppenbarelse, som hans avkomma, skulle väcka en massa trauman till liv igen…

Och ju längre tid som går, desto svårare blir det att lyfta lur-jäveln och slå en signal….

Jag minns att någon/några av er uppmanade/uppmuntrade mig i kommentarsfältet att, trots allt, kontakta min faster igen men…..

…..nu är det försent. Precis som det var med farmor.

Igår kväll fick jag nämligen, via internet och som av en ren slump, reda på att hon är död. Hon dog för knappt två månader sedan, alldeles för tidigt. Jag vet inte hur, men av det jag har lyckats luska reda på, verkar det som om hon var sjuk i cancer. Fan, fan, fan, jag är så ledsen…

Jag önskar så att jag hade lyssnat på er, mina kloka läsare….

Exakt 15 dagar efter hennes död (då jag alltså inte hade en aning om att hon var död), kom jag att tala om henne, helt apropå, med en man på jobbet. Det visade sig nämligen att han är från hennes (och mina) hemtrakter och eftersom min faster var gift med en lokal profil i staden, antog jag att han skulle veta vem min faster är. Jag ryser lite när jag tänker på det…

Följande text är inte främst avsedd för er, utan mest för min egen skull. Jag har behov av att få ner detta på pränt.

Faster, jag minns att jag som barn tvingade i mig din, bara enligt mina smaklökar (eftersom du var jätteduktig på att laga mat), äckliga chili con carne. Jag avskyr chili con carne än idag. 🙂 Tack för att du bjöd mig på ditt bröllop, du var så otroligt vacker och jag minns båtresan ut till ön där vi åt middag. Tack för att du bjöd med mig när ni skulle på semester till Öland. Tack för att du påpekade att mina vita shorts inte skulle rullas upp, utan vikas upp. Du var väldigt noga med utseendet, hehe. Jaja, jag vet att mina naglar är korta, omålade och fula men det är modernt nu. 😉

Jag minns när vi gick omkring i Staden tillsammans med farmor och att jag förvånat och lite argt, frågade farmor varför alla män alltid tutade från sina bilar, skrek och visslade på dig. Jag minns när vi var vid stranden och jag fick solsting och spydde i bilen på vägen hem. Det var gott med kinamat sen på kvällen. 🙂 Jag minns din son men tyvärr inte så mycket av din dotter, hon var för liten när vi tappade kontakten. Din son, som var helt galen i mig och jag i honom. ❤ Minns du när han, som bara ett blöjbarn, kastade sig över mina fötter och försökte pussa dem? 😉 Det var hemma hos farmor på gården, vi satt ute på gräsmattan och vi skrattade så vi tjöt åt hans totala fixering vid mig.

Du vet kanske inte om det här faster, men för ca 10-15 år sedan åkte jag och min dåvarande pojkvän till din hemstad. Du jobbade i butik då, vi parkerade bilen utanför men jag vågade aldrig gå in och hälsa på dig. Herregud, jag har ju inte sett dig på… minst 20 år. Du vet nog inte om det här heller, men jag har tänkt att ringa dig väldigt länge, i många år faktiskt och senast vid midsommar. Du vet nog inte om att jag satt i publiken när din dotter vann tävlingen för ett antal år sedan. Jag blev alldeles chockad när de ropade upp hennes namn för jag visste ju inte att ni skulle vara där. Jag kände ju inte igen hennes utseende heller, eftersom jag inte har sett henne sedan hon var barn men efternamnet kände jag igen, mer än väl. Jag sade till mitt sällskap:

-”Men herregud, det måste ju vara… eller… ja, det ÄR ju min KUSIN där uppe på scenen och då måste ju min faster sitta här någonstans i publiken också.”

Och så gick hon och vann hela skiten, ungen. 🙂 Jag hittade er aldrig, det var för mycket folk. Och vilken märklig slump sen? Jag hade blivit medbjuden till den här tävlingen och den typen av tillställningar, är ju något som jag ALDRIG skulle välja själv, att gå på. Jag satt precis nedanför scenen och jag såg hur din dotters ben skakade av nervositet. Jag ville bara gå upp och krama henne. ❤

Du vet nog inte om det här, men jag har lite koll på din dotter sedan ett antal år tillbaka, eftersom hon finns på nätet. Hon verkar inte må så bra, märkte jag igår kväll (syftar på hennes inlägg för bara 4 dagar sedan) och eftersom jag vet att du är världens bästa mamma så började jag undra var du var, varför du inte syntes till någonstans, varför du inte gjorde något… Tack vare din dotter vet jag nu att du inte syntes till, på grund av att du är död. Jag hade det hemska på känn, för det är ju förstås bara döden som kan skilja dig från dina barn… Lejon-mamman, jag beundrar dig så.

RIP min kära, roliga, underbara, oerhört vackra och snälla faster. Det är otroligt att en människa kan vara lika slående vacker på både ut- och insidan, som du var. Jag vill bara säga att jag aldrig har glömt dig och att jag aldrig kommer att glömma dig. Minnena finns kvar och alla mina minnen av dig är enbart positiva. Förlåt mig. Snälla förlåt mig. Jag önskar att du kunde ge mig ett tecken, om du vill att jag skall kontakta dina barn och då särskilt din dotter. Jag har inte så många kvar jag heller och hon är ju föräldralös nu. Eller var det kanske det du gav mig igår kväll…? Var det hela ett tecken och inte alls en slump? Styrde du mig dit för att föra oss samman…? Behöver hon min hjälp…?

Hälsa farmor och hundarna och mina andra släktingar på mammas sida med all kärlek. ❤ ❤ Vila i frid. Hälsa farmor att jag är lite sugen på att köpa en tax. 🙂 Vi ses en annan dag men åh, vad jag skulle behöva ett tecken från dig nu. Både farmor och du trodde ju på spöken, andar och sån skit medan ni levde så visa vad ni går för nu, era tok-fior. 🙂 Spöka lite för mig. Ge mig bara ett litet tecken för jag vet inte vad jag ska göra/börja eller om jag ska göra någonting överhuvudtaget…? Kramar och all kärlek till er från mig. ❤

Eller vänta lite nu… ? Var det ni som fick mig att, så sent som i förra veckan, börja äta stekta ägg på farmors vis? Jag har inte ätit stekta ägg på år och dar. Ni vet, stekta ägg med lös gula på lingongrova till frukost som vi alltid fick hos farmor….? Jag tänkte på farmor när jag stekte äggen, eftersom det var hon som lärde mig en gång hur man steker ägg med färg och samtidigt behåller gulan lös. Och nu rös jag till lite igen……

Nej, mina läsare, om ni har orkat läsa ända hit, jag är inte psykotisk. Bara väldigt ledsen och sorgsen, vilket kan göra de mest rationella människor, lite mindre rationella och kanske framför allt, till lite önsketänkare.

 

 

Annonser

12 thoughts on “Sorgsen och behöver ett tecken nu…

  1. Kram och kram igen. Du ska göra det du känner är rätt nu. Du vet redan det och behöver egentligen inga tecken från annat håll. Du har redan tecken inom dig.

    • Ann: Ja, du har nog rätt i det. Jag känner att jag måste kontakta dem och det har jag ju känt länge utan att göra något åt det. 😦 Nu är det försent när det gäller faster och farmor men jag har ju de andra kvar. Och jag känner i mitt hjärta att det är någon som kanske behöver mig. Kram tillbaka och tack för ditt råd. ❤

  2. Det är bra att få ut sina känslor. Det är först när folk är borta att en inser att en skulle, om bara. En önskan om att en hade fått ordnat upp. Så synd att ni aldrig fick chansen. Minnerna strömmar på. Det är viktigt att ta vara på dom människor vi har runt oss. Sköt om dig! ❤

    • Andreas: Så sant det du skriver. Man ”ska bara först” och man skjuter upp saker och ting och till slut kan det vara försent. Det gäller ibland att passa på, ta tillfället i akt, eftersom livet varar inte för evigt. Jag är besviken på mig själv. Sköt om dig du också, min vän. ❤

  3. Å vilken fin text, så mycket kärlek i den 🙂 Vilka fina saker att få uppleva och jag tror också man vet inom sig vad man vill göra. Jag vet ju inte alls men kanske tänkte hon likadant som dig om kontakt och så gick tiden för fort iväg?!

    • Julia L: Ja, det har du ju rätt i. Det är förstås inte enbart upp till mig att kontakta eller behålla kontakten. Kanske tänkte min faster på mig ibland också men inte kom sig för att slå en signal? Jag hoppas det.

      Jag kom att tänka på en annan sak när jag skrev texten och det är värdet av att lämna positiva minnen efter sig, den dagen man själv går bort. Jag (och många med mig) har enbart positiva minnen av min faster och det säger en del om vilken underbar människa hon var.

  4. Ja det är sant, tänk vad minnen är starka. Påminner om min moster, varje gång jag tänker på henne blir jag glad, så snäll. Det finns människor och omständigheter emellan så jag har inte nära kontakt med henne tyvärr med uppskattar verkligen ”det lilla”! ❤

    • Julia L: ”Det lilla” är bättre än ingenting alls. Ja, minnen kan vara starka. Min gammelmorfar hade svårt med närminnet på äldre dar men sin barndom/ungdom – den mindes han. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s