Arkiv

Extremt antifeministiska män som i sina självuppfunna roller förstör kvinnors och barns hela liv

Tänk en pappa som tvingar sin 16-åriga dotter att gifta sig med en man som han har valt ut åt henne? Tänk att ”maken” som pappan har valt ut, tar med dottern till ett annat land där hon inte känner en kotte och inte kan språket? Tänk att ”maken” förbjuder hans dotter att röra sig fritt i det nya landet? Tänk att ”maken” våldtar hans dotter varje dag/flera gånger per dag och dessutom förbjuder preventivmedel så att hon tvingas föda sju barn i tätt följd? Tänk att ”maken” grovt misshandlar både hans dotter och hans barnbarn? Tänk att dottern hamnar på sjukhus på grund av att maken till slut, halvt har slagit ihjäl henne? Tänk att ”maken” bara får 5 månaders fängelse för den brutala familjemisshandeln?

Tänk att dottern därefter måste flytta till Kvinnojouren och att Socialtjänsten omhändertar alla hennes sju barn, placerar dem i olika fosterhem långt bort från varandra? Tänk att hon inte får träffa några av barnen alls, däribland hennes ende son, då ”maken” hotar hans fosterföräldrar till livet samt att pojken blir hysterisk/traumatiserad när hans mamma måste lämna tillbaka honom till fosterföräldrarna? Tänk att dottern själv måste ansöka om skyddad identitet, byta namn och flytta 50 mil bort i det nya landet eftersom ”maken” planerar att mörda henne?

Jag känner hans dotter. Hon är så otroligt stark.

Jag skulle vilja fråga den antifeministiske pappan, varför han tog sig rätten att tvinga sin dotter att gifta sig? Jag skulle vilja fråga pappan, vem fan han tror att han är? Jag skulle vilja fråga pappan, om han är nöjd med de beslut som han enväldigt tog, åt sin dotter? Jag skulle vilja fråga pappan, varför han inte förstår att hans dotter inte vill ha med honom att göra? Jag skulle vilja fråga pappan, vad han tror att dottern skulle ha att säga till honom? Jag skulle vilja fråga pappan, varför han tycker/kräver att hans dotter (och i framtiden – hans sju barnbarn) skall komma och hälsa på honom eller ens tala med honom i telefon? Jag skulle vilja fråga pappan, varför han inte är riktigt klok?

Såhär går det i ett antifeministiskt samhälle, i mans-diktaturer, där män inbillas (och också tror på) att de har rätt att bestämma över kvinnor och barn genom de självuppfunna och självpåtagna rollerna som ”pappor” och ”makar”.

Jag skulle vilja skjuta hennes pappa. Jag skulle vilja skjuta ”maken” också.

 

Annonser

Psykiska störningar smittar

Ni kanske minns att jag har berättat att jag har en släkting som lider av en personlighetsstörning? Jag tänker inte gå in på vilken typ av personlighetsstörning det är, men människor med olika psykiska problem har det verkligen inte lätt i livet. De får sällan någon riktig hjälp. Vissa blir aldrig botade, vissa kan inte botas, utan psykiatrin medicinerar bara bort de värsta symptomen. Med psykofarmakan uppstår dock nya problem och biverkningar som kan vara förödande för de drabbade.

Det som upprör mig allra mest, när de gäller den skenande psykiska ohälsan bland befolkningen, är att makthavarna gör så lite, dvs i princip ingenting, i förebyggande syfte. Man vet idag att de flesta kända psykiska störningarna, har sitt ursprung i barndomen och att de sällan uppstår ”av sig självt” eller av rent biologiska orsaker, om jag får uttrycka mig lite generaliserat. Och om jag skall generalisera än mer, så uppstår psykisk ohälsa oftast på grund av andra människor (föräldrar, vänner, släkt, kollegor etc) och på grund av hur illa de har behandlat de drabbade genom livet.

På så sätt kan man säga att andra människor inte bara kan skada din fysiska hälsa – de kan också skada din psykiska hälsa. Allvarligt. Riktigt jävla allvarligt. Det går att reparera ett brutet ben men det går sällan att reparera en psykiskt skadad hjärna.

De här stackars människorna, som andra har behandlat jävligt illa genom livet och därmed orsakat deras ”symptom”, anses vara ”personlighetsstörda”. Jag skulle hellre vilja kalla det att de har blivit smittade av de på riktigt psykiskt störda människorna. Andra människors sjuka beteende, är oftast orsaken till de psykiskt sjukas ”symptom” och deras så kallade symptom är faktiskt bara normala, fullt mänskliga reaktioner på vad andra människor, de på riktigt psykiskt störda samt samhället, har utsatt dem för genom livet. Sexuella övergrepp, mobbing, misshandel, trauman, hjärntvätt….

Så vilka är det som är psykiskt störda, på riktigt?

Viktigt att tänka på här, är alltså att psykisk ohälsa ”smittar”, sprids likt en epidemi och det kan, trots att detta anses vara psykiska sjukdomar, även påverka vår biologi så att problemen som från början synes vara psykologiska, även blir fysiska. Exempel på detta kan t.ex vara undernärda mödrar som bantar under och efter graviditeten, vilket gör att fostren inte utvecklas normalt. Det finns t.ex studier som visar att foster till bantande blivande mödrar, oftare utvecklar psykopati. Jag skulle önska mer forskning kring hur foster påverkas av mödrarnas psykiska miljö. Jag är övertygad om att det finns mycket att utforska här och jag är ännu mer övertygad om, att alla samhällen måste verka för friska, sunda mödrar såväl psykiskt som fysiskt.

Det finns ingenting viktigare för ett samhälle än att se till att kvinnorna, mödrarna, har det bra i en för dem, tillfredsställande psykiskt och fysisk miljö. Detta måste bli samhällets främsta prioritet.

Det tråkiga är att mansvärlden inte uppmärksammar detta och därmed inte arbetar förebyggande mot psykisk ohälsa och det ligger nära tillhands att tro att mannens intresse av kvinnor och barn prioriteras. Vi har t.ex vetat länge, att barn som växer upp i hetero-familjer mår sämre än andra barn, även i vuxen ålder, och att detta oftast beror på den vuxne manlige familjemedlemmens störda beteende. Pappor som utsätter sina familjemedlemmar för våld och/eller sexuell misshandel. Pappor som har en manlig ”jargong”, dvs ett stört beteende av psykisk misshandel, förnedring, kränkningar, hot, hjärntvätt osv mot sina familjemedlemmar. Eller pappor som ”bara” propagerar för att deras söner och döttrar skall uppfostras utefter kön (ojämställt), pappor som är drogmissbrukare och/eller kriminella, pappor som själva tittar på kvinnoförnedrande porr och/eller som har en rent allmänt dålig kvinnosyn samt sexualiserar barnen och deras mödrar.

Med all denna kunskap, statistik och fakta i bagaget – vad gör ett av världens modernaste samhällen, ett av världens påstått mest jämställda samhällen som Sverige åt detta samhällsproblem, som påverkar generation efter generation på ett minst sagt, negativt och destruktivt sätt, fysiskt och inte minst psykiskt? Jo, man fortsätter att propagera för och kräva den så kallade ”fadersrätten” åt män och tvingar på så sätt heterosexuella mammor och deras barn i lag, att omge sig med dessa psykiskt störda män, vars psykiska ohälsa alltså smittar dem. (Ni kan läsa om ytterligare ett fall av samhällets bisarra propagerande för ”fadersrätt” hos Erik HÄR.)

Man fortsätter att sprida anorektiska ideal för kvinnor i alla åldrar och uppmanar heterosexuella nyblivna mödrar, att snabbt banta ned sig efter graviditet samt att, så snabbt som möjligt ”komma igång” med männens sexliv efter förlossning. Man fortsätter att låta pedofiler och de manliga porr-producenterna sprida sin vidriga kvinnosyn (och äckliga barnsyn) över hela internet, fullt tillgängligt för alla små barn som har tillgång till en vanlig mobiltelefon/dator. Jag var inne på detta ämne i ett tidigare inlägg om Moderskap HÄR.

Precis som med det mycket utbredda samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor och barn, fokuserar samhället minst på att förebygga problemen. Vi kan t.ex starta hur många kvinnojourer som helst, men strömmen av misshandlade kvinnor och barn kommer aldrig att minska, OM vi inte börjar identifiera och förebygga själva problemet. Den skenande psykiska ohälsan kommer aldrig att avta, OM vi inte börjar identifiera och förebygga problemet, dvs att många mycket psykiskt störda människor skadar andra människor så svårt, att DE blir diagnostiserade som ”personlighetsstörda”, ofta för resten av sina liv.

Som sagt – vem fan är det som är psykiskt störd egentligen? Den som skadar och orsakar andras symptom eller den som skadas? Allt detta är bl.a vad vi feminister försöker göra när vi synar normerna och könsrollerna i samhället samt hur dessa normer sprids av och propageras för, av samhällsmakten. Detta är alltså ett fullt normalt sätt att problemlösa, oavsett vad antifeministiska män tycker om det.

Med åldern har jag lärt mig att undvika ”smitta” från de psykiskt störda som finner nöje i att skada andra. Människor som medvetet eller omedvetet, bara vill försöka få mig att må dåligt, skyr jag som pesten. Det finns nämligen sällan någon bot om de skulle lyckas smitta en. Lidandet kan bli livslångt. Skydda er själva men för Gudinnans skull – skydda framför allt barnen! De kan inte välja sitt umgänge själva. 

 

 

 

 

 

Våldsamma och mördande pappor i Argentina förlorar vårdnaden om barnen genom ny lag

Klockan är natt nu. Min första hel-lediga helg på flera månader har infunnit sig (dock inte semester ännu) och jag inleder den med att blogga. Hoppas att ni mår bra, alla mina trogna läsare därute? Jag ser att ni tittar in här ibland. Tusen tack för att ni inte har glömt bort mig. ❤ 

Så – what´s up?

Ja, herregud – vart skall jag börja? På jobbet har det varit minst sagt fullt ös, medvetslös. Utöver tung arbetsbörda/ansvar tvingas jag ständigt försöka hantera klassiskt mans-trams och manlig lekstuga på jobbet. Det är mycket utmattande att behöva lägga tid på en massa löjligt mans-trams, samtidigt som viktigt arbete ligger och väntar och bara MÅSTE bli klart. Även om jag försöker bete mig som ”vatten-på-en-gås” och ignorera alla män som försöker sabotera, störa och stjäla min uppmärksamhet från viktigare saker, infinner sig stressen och frustrationen.

Det beror på att vissa män aldrig ger sig – de är som förbannade iglar på en.

De slarvar, bara SKA komma fram, komma först i kön, höras, synas och de skriker som stuckna grisar dygnet runt tills man slutligen, enkom för att försöka få till någon slags arbetsro, uppmärksammar dem/lugnar ner dem. Och detta vet de förstås, dvs att deras skrik och gap och tjat ger utdelning för dem. De är förmodligen uppfostrade med att kvinnor alltid skall vara tillgängliga för dem, alltid ha tid för dem och alla deras icke-befintliga problem. Väldigt många män beter sig på detta oprofessionella sätt ute på arbetsplatserna och den som hävdar att kvinnor och män har lika arbetsvillkor, är förmodligen själv man. 😉  Många män ute på arbetsplatserna beter sig på ett sätt mot kvinnor, som de aldrig någonsin skulle bete sig mot andra män. De skäms inte ens över denna inkompetens och detta oprofessionella beteende – det verkar vara helt naturligt/normalt för dem att bete sig värre än trotsiga småbarn.

Sen har jag ett fall i min närhet med en mamma som slutligen tog mod till sig och polisanmälde bl.a upprepade, hotfulla, nattliga telefonsamtal från ex-maken, hennes barns pappa. Vad mamman inte visste, var att polisen då kontaktar socialtjänsten som i sin tur påbörjar en utredning om barnet. Mamman blev förtvivlad när detta gick upp för henne då hon dels inte ville utsätta sitt barn för ytterligare påfrestningar och dels inte själv hade ork eller mental styrka att möta sin förövare på socialkontoret. Detta är ingenting som socialen tar hänsyn till så det var bara för mamman att infinna sig på socialens alla möten, tillsammans med den hotfulle ex-maken. Inför det första mötet var dock mamman vid ganska gott mod, fullt övertygad om att socialtjänsten skulle kunna hjälpa henne, stötta henne och barnet. Då ringde hon mig och jag hade inte hjärta att släppa iväg henne till mötet utan att förbereda henne på vad hon hade att förvänta sig av svensk socialtjänst. Jag sade:

-”Tro inte för ett ögonblick att socialtjänsten finns till för dig eller barnet. De är mamma-hatare och pappa-ivrare. De jobbar enbart för fadersrätten och ställer inga som helst krav på pappor men en väldig massa krav på mammor.”

Hon verkade inte tro mig då, men efter första mötet på socialen ringde hon mig igen, gråtandes i telefonen av frustration och ilska och bekräftade det jag redan visste. Jag lär återkomma till detta fall i bloggen.

Erik har precis skrivit ännu ett inlägg om denna ”fadersrätt” som svenska myndigheter driver in absurdum åt män, på barns bekostnad:

http://kiremaj70.blogspot.se/2017/06/nytt-offer-for-fadersratt.html

”Men Migrationsverket beslutade att flickan inte skulle få stanna. Orsaken var att man inte kunnat komma i kontakt med hennes biologiska pappa och de marockanska myndigheterna vet inte ens om han lever. Ingen i Marwas familj har haft kontakt med pappan på många år, men Migrationsverket kunde inte utesluta att han skulle ha något emot att flickan fick uppehållstillstånd i Sverige.” *

Migrationsverket kan ”inte utesluta” att fadern skulle haft något emot det!

Att svenska domstolar dömer faderrättsligt vet vi ju. Minsta lilla nyck från en pappas sida kan väga långt tyngre än barns behov.

Vilket leder mig vidare till Argentina:

https://www.etc.se/utrikes/valdsamma-man-forlorar-vardnaden-med-ny-lag

”Män som mördat eller skadat sin partner förlorar rätten till sina barn. Det är resultatet av en ny lag i Argentina. Efter flera brutala kvinnomord har protester tvingat politikerna att agera.

Lagen innebär att föräldrar som mördar, skadar eller utsätter sin partner för övergrepp förlorar rätten till sina barn.

Samma dag fick två andra lagar ett preliminärt godkännande av senaten. En av dem innebär att staten måste ge bidrag till kvinnor som inte har råd att lämna en man som utövar våld. Den andra handlar om att familjer som tar hand om barnen till de kvinnor som mördats ska garanteras ett bidrag. Dessa förslag väntar på att godkännas av kongressens andra kammare.

– Det är en lag som troligen kan komma att kopieras av andra länder.”

Sverige bör bli först med att kopiera denna lag. Det måste vara slut nu med svenska myndigheters daltande med män, till och med kriminella män, på kvinnors och barns bekostnad, hälsa och liv. Det anstår inte ett av världens mest jämställda länder.

 

 

 

 

 

51 män gripna i pedofil-sekt i Norge

För ett antal år sedan skrev jag om en undersökning som gjorts i Norge (Nova) som visade att, av 700 st intervjuade norska män, kunde 1/3 av dem tänka sig att våldta barn, om risken för upptäckt var eliminerad.

Forskaren och professorn Eva Lundgren är en person som länge har forskat kring mäns våld och sexuella våld mot kvinnor och barn samt om pedofilsekter i samhället som begår rituella, sexuella övergrepp/våldtäkter mot barn. Eva Lundgren är känd för avhandlingar/skrifter som t.ex ”Slagen dam” (2001) och ”La de små barn komme til meg” (1994). Den senare handlar om barn som har erfarenhet av rituella, sexuella övergrepp i pedofila sekter.

Utan att gå in på detta närmare, kan jag bara säga att detta arbete utförde inte Eva Lundgren ostraffat.

Svenska, antifeministiska män rasade mot henne och kallade denna internationellt erkända professor och hennes gedigna och banbrytande forskning för ”oseriös”. Hon framställdes som en feministisk, galen häxa som hatar män. Svenska män och massmedia, skrev artiklar om henne som inte var annat än rent förtal. De försökte, och lyckades till viss del, förstöra hela hennes karriär genom att svartmåla henne och hennes forskning på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det är ett mycket märkligt manligt fenomen det där? Så fort kvinnor och barn berättar om allt illa som män utsätter dem för i världen eller överhuvudtaget bara riktar minsta lilla kritik mot män, vänder män på detta och gör sig själva till offer istället. De stackars männen känner sig ”hatade” när sanningen om hur illa de beter sig mot kvinnor och barn i världen uppdagas.

Jag kom förstås att tänka på Eva Lundgren och hennes forskning när jag läste om de 51 männen som har engagerat sig i en pedofil-sekt i Norge. En pedofil sekt som har visat sig ha förgreningar högt upp i det norska samhället och som även har förgreningar utomlands. En pedofil-sekt bestående av män och pappor som är politiker, poliser, advokater etc, varav vissa bl.a har våldtagit och prostituerat sina egna barn.

”Norsk polis har gripit 51 personer som misstänks för sexuella övergrepp mot barn. – Fallen omfattar barn i alla åldrar, även spädbarn, säger Hilde Reikrås som leder polisens operation.

Polisen uppger att det bland männen finns misstanke om konsumtion av sexuella övergrepp mot djur, videoinspelningar och direktstreaming av sexuella övergrepp. En man i 20-års åldern misstänks för övergrepp mot 18 barn, och en annan misstänks ha chattat om övergrepp mot sina egna barn.

– En av de anklagade hade en gravid sambo. I en chatt med andra planerade och beskrev man de sexuella övergrepp man skulle begå mot spädbarnet när det var fött. Samtidigt delade man övergreppsmaterial av småbarn och onanerade, säger polisen vid en presskonferens i Bergen.”

Låt oss bara hoppas på att den norska motsvarigheten till svensk Socialtjänst inte fungerar som i Sverige så att den gravida sambon och hennes ofödda barn (samt de andra inblandade barnen), tvingas till att ”umgås” med den pedofile fadern i framtiden. I Sverige hade berörda myndigheter tvingat barnet och mamman att åka till fängelset för att ”umgås” med pedofil-pappan. I Sverige hade berörda myndigheter tvingat barnet till umgänge med sin pedofile pappa efter att han släppts ut ur fängelset, då svenska myndigheter i allmänhet och Socialtjänsten i synnerhet, är av åsikten att en ”dålig” pappa, dvs hur ”dålig” han än är, skulle vara livsviktig i ett barns liv. Exempel på ”dåliga” pappor i de här fallen, är pappor som t.ex har brukat/brukar våld och/eller sexuellt våld mot barnen och/eller deras mammor och/eller deras syskon. Det handlar om pappor som har blivit ertappade med barnpornografi i sina datorer, pappor som är kriminella och sitter i fängelse, pappor som är grava drogmissbrukare osv.

Om mamman till barnet hade vägrat att låta barnet umgås med pedofil-pappan, hade berörda myndigheter försökt att tvinga henne, genom att t.ex utdöma höga vite ( böter) för varje gång umgänge med pedofil-pappan uteblev. Om mamman hade fortsatt att vägra lämna sitt barn ensam med honom, hade svenska myndigheter flyttat över vårdnaden och boendet från mamman till pedofil-pappan och angett som ”argument” att mamman har ”samarbetssvårigheter” med pedofil-pappan. Om mamman fortfarande hade vägrat att lämna ifrån sig sitt barn till honom, hade polisen skickats ut för att hämta barnet med tvång från mamman och överföra det till pedofil-pappan för gott.

Tror ni att jag skojar? Nej, tyvärr inte. Så här gör svenska myndigheter (Socialtjänsten, domstolarna, polisen) mot barn i Sverige, år 2016.

Det är tur att svenska kvinnor nu har fått möjlighet att inseminera sig, istället för att skaffa barn tillsammans med män. Den farligaste platsen på jorden för kvinnor och deras barn har alltid varit, är och kommer förmodligen alltid att vara i hem som de delar med män.

 

Mer om hur samhället hanterar barn som utsätts för sexuella övergrepp av sina pappor

Livsbloggen har skrivit två färska inlägg om hur svenska myndigheter överlåter vårdnaden om barn till pappor som våldtar och/eller misshandlar sina barn, eller helt enkelt bara är olämpliga föräldrar p.g.a drogmissbruk, kriminalitet, barnpornografi i sina datorer etc.

http://livsbloggen.blogg.se/2016/february/barn-utan-skydd.html

”Agnes berättade hon att hon från början hade trott att hennes son Adam hade haft en hjärnskada, eller att det var något annat fel på honom. Han var hyperaktiv mest hela tiden. Hon hade separerat från pappan när Adam var liten och de hade sedan träffats ganska ofta. Det var först när Adam hade börjat berätta vad pappa hade gjort som hon vaknade upp och insåg vad det var frågan om.

”När jag väl hade öppnat ögonen rasade hela min tillvaro. Adam har två syskon också. Att ta hand om tre barn samtidigt som jag själv krisade var mer än jag orkade med. Jag fick i alla fall snabbt igenom skyddat umgänge med hjälp av soc. Men sen, när de hade pratat med pappan kände jag att de hade blivit tveksamma.”

http://livsbloggen.blogg.se/2016/february/om-socialtjansten.html

”Att det brister hos socialtjänsten vet många, ja till och med socionomerna själva börjar bli medvetna om detta faktum.
Att mammor ofta inte blir trodda när de ska skydda sina barn händer för ofta i landet lagom. Mammor blir istället anklagade för att manipulera barnet, att de lagt ord i barnets mun och till och med att de själva skadat barnet för att undanhålla barnet från pappan.”
”Du har en överdriven rädsla och oro över ditt barn. Det är nästan som om man kan tro att du hittar på allt det här. Är det inte så att du har planterat blåmärkena på Lukas stjärt själv för att få vårdnaden? Många kvinnor kan verkligen göra vad som helst för att få ha barnen för sig själva. ”
Jag blev alldeles förtvivlad. Och äntligen riktigt, riktigt förbannad.

 

 

 

I Sverige blir mammor, som försöker skydda sina barn från pappors våldtäkter häktade, medan papporna får ensam vårdnad om barnen

På tal om incest…

Jag har skrivit många gånger om det svenska mans-samhällets fasansfulla sätt att hantera mammor och barn, som misshandlas och/eller våldtas av män/pappor i hetero-familjerna. Det pågår inte bara i Sverige – även i andra länder ser vi detta manliga ”samhälls-fenomen” och oftast i de länder där den amerikanska papparättsrörelsen, Fathers Rights Movement, har rönt stora framgångar.

Annika Sundbaum Melin har också skrivit om det här (och många med oss) och nu tar hon upp detta igen:

Läs! Detta är inte science fiction – det händer i Sverige år 2016:

http://acdc-adhd.blogspot.se/2016/02/barn-och-kvinnor-ar-rattslosa-i-sverige.html

”När poliserna knackade på Evas dörr tänkte hon;
– Äntligen!
– Äntligen skulle hon in på förhör och berätta om de sexuella övergrepp hon hade hört sina bonusbarn berätta om. Väl inne på polisstationen placerades hon i fyllecellen. Hon satt sedan häktad under en hel vecka, med fulla restriktioner, utan varken telefon eller klocka. Hennes brott? Misstänkt för egenmäktighet mot barn.

Strax efteråt häktades en annan kvinna, Anna. Hon hade kontaktat socialtjänsten då flera av hennes fem barn berättat att deras pappa, Peter, utsatt dem för sexuella övergrepp. Hon bad om hjälp att skydda dem och hon ville absolut inte att barnen skulle sova över hos honom.

Socialtjänsten tog inte hennes oro på allvar. De bortsåg från alla oroväckande tecken som barnen visat upp. Peter fick vårdnaden trots att polisutredning om de misstänkta brotten pågick!  När Anna insåg att övergreppen fortsatte tog hon barnen med sig och flydde landet. Då hennes gömställe avslöjades häktades hon och barnen flyttades omgående hem till den misstänkte pappan.

Peter har tillgång till sju barn.”

”Jag känner till flera andra kvinnor som gripits av liknande anledning. Nu är det nästan tio stycken som jag vet. De har flera saker gemensamt. De är kloka och välutbildade, de har lyssnat på sina barn och gjort det varje förälder enligt lag är skyldig att göra: de har skyddat barnen mot fortsatt misshandel och/eller sexuella övergrepp. För detta har de straffats. En del har fått fängelsestraff andra har fått samhällstjänst.

Men, de som straffas hårdast är barnen. Alla barn i dessa fall har omgående placerats hos den misstänkte fadern.”

Läs även ”Sanningen om papparättsrörelsen” här.

 

Pappors och mäns sexuella övergrepp mot barn och hur mammor och kvinnor hanterar detta, del 2

Fortsättning på detta inlägg.

”I can´t believe it!”

“Don’t believe could be translated as don’t know what to do. The subsequent reactions are diverse. Some mothers will end up believing it and support their daughter, while others will never accept it, even when they see it with their own eyes. But however they find out, and whatever their subsequent reaction, they all have the same first one: they don’t believe it.”

“The tendency to deny the facts happens regardless of how the mother receives the information about the abuse: whether the girl tells her or she finds out from third parties. It even happens if she discovers what’s going on by herself. I treated a 9-year-old girl who was abused by her father. The mother came home one day and found her husband abusing her daughter; she saw it with her own eyes. And just like all the other mothers I know she said, ‘It isn’t true, I can’t believe it.’ She just couldn’t accept what she was seeing. Seeing it or even personally discovering it, is particularly traumatic; much more so than being told by other people. But it doesn’t stop them from refusing to believe it.

“A long time after the mother said to me, ‘I didn’t react when I saw it; I didn’t know what to do. I couldn’t believe it; I didn’t know what was happening. When I remember it today it still feels like when you’re watching a movie, but you know it isn’t real. I feel the images I saw dancing around my head, like something that wasn’t real.’”

Heterosexuella mammor, som till och med ertappar sina män med att våldta sina egna barn, har alltså svårt att tro på, vad de ser med sina egna ögon.

“This initial incredulity is mixed with many other emotional elements, including the daughter’s pain and the fear of what will happen and what people will say: ‘What’ll happen if the family, the neighbors, the community find out about this, if people know about it and it’s in the papers? It’ll be so shameful.’ There’s also a fear of reacting. If the man already has a history of violence towards the woman and she presses charges, she knows there’ll be more violence. The unconscious works very quickly; it’s much more agile than the conscious. Everything’s mixed up, everything combines, pushing her to say, ‘It isn’t true, I can’t believe it, I don’t dare believe it.’

”Familjen splittras, vad skall folk säga, den manlige familjemedlemmen/barn-våldtäktsmannen/pappan kommer att hamna i fängelse, hur skall vi klara oss ekonomiskt, vi måste sälja huset….” Den enklaste vägen ut för många mammor är att fortsätta att förneka att pappan har våldtagit deras gemensamma barn.

“Another element that appears in almost all women when they first find out is rooted in their idea of what it means to “be a mother.” Like all women, they are taught that being a good mother means caring and protecting. So if such a thing has happened to their girl, then they’re bad mothers. Furthermore, the man who did it was the child’s father or stepfather, the woman’s partner, the person she built her personal project around, the man she’s loved, that she loves. ‘How could he have done that to his daughter, my daughter, a little girl? That man is a monster. Have I been living with a monster? Then who am I?’ These are heartbreaking feelings. It’s not just society that blames the mother; she also blames herself, either for not taking enough care or for sharing her life with a monster.”

Mammor till sexuellt utnyttjade barn, lägger skulden på sig själva istället för på mannen/pappan – de känner sig som ”dåliga mammor” som inte uppmärksammade, vad som pågick i deras hetero-familj. De ifrågasätter vem/vad mannen, som de har skaffat barn tillsammans med, egentligen är. Hur kunde hon vara så blind? Känslor av äckel uppstår sannolikt, då mammor inser att deras män har haft löpande sex med dem och samtidigt våldtagit barnen. Om mammor låtsas som om ingenting har hänt, förnekar det hela, behöver de inte heller känna sig som ”en dålig mamma” och livet rullar på ”som vanligt” (inbillar de sig). Pappans ansvar, en vuxen person med föräldraansvar, glöms bort. Mammor fokuserar på hur ”dåliga mammor” de är, när de i själva verket borde fokusera på den ”dåliga pappan” eller snarare den rent för jävliga pappan/barn-våldtäktsmannen som runkar av sig i sina egna barn.

This also has to do with the duty of being a ‘good mother,’ with the feeling of guilt. ‘I didn’t realize because I’m a bad mother.’ Mothers assume all the responsibilities, and when something goes wrong they also bear all the guilt. As you work with them, you discover all the mechanisms that they themselves create to take responsibility for everything that happened. This resistance, this self-blame, has to do with the social construction of what it means to be a mother, to be a good mother.

Det är inte konstigt att mammor/kvinnor lägger skulden på sig själva, då hela manssamhället har skapat en bild av att mammor/kvinnor är ansvariga för ALLT. Till och med allt som män/pappor gör. Hela det heterosexuella familje-projektet, anses vara kvinnors/mammors ansvar/uppgift – de skall se till att allt flyter på i heterofamiljen och ofta görs mammor även ansvariga för att upprätthålla en god relation mellan pappor och deras barn. Känslor av skuld uppstår sannolikt, om mammor dessutom har uppmuntrat och kanske till och med tvingat fram, mer ensamtid mellan pappan och de, av honom, våldtagna barnet/n. Ett heterosexuellt familje-projekt som raseras, gör att kvinnor/mammor får känslan av ett personligt misslyckande, eftersom det främst är mammors ansvar att ”hålla ihop” heterofamiljen och upprätthålla banden, familjemedlemmarna emellan.

“The patriarchal culture has designed women to take responsibility for everything and has always blamed them for men’s irresponsibility. In the case of incest, this is fully achieved. The woman tends to assume the responsibility and the man is released from it: it was the girl who seduced him; it was the mother who didn’t look after her daughter properly; or it was the mother as wife who didn’t sexually satisfy her husband and he was forced to look to the girl. For one reason or another, the man, the real guilty party, ends up completely unpunished.

“David Finkelhor, an expert on child sexual abuse, argues that mothers who have problems with their partners tend to blame themselves the most. But I’ve seen this self-blame in both women with a good relationship and those with problems. Incest even happens in ‘model’ harmonious homes or among couples with a healthy sex life; the mother still feels responsible and blames herself for what happened.”

Detta fenomen ser vi ofta i manssamhället/patriarkatet. Män skyller på kvinnor och kvinnor skyller på sig själva (och/eller andra kvinnor). Mannen är otrogen – kvinnans fel. Mannen är lat – kvinnans fel. Pappan våldtar barnen – mammans fel. Mannen har ekonomiska problem – kvinnans fel. Pappan har en dålig kontakt med sina barn – mammans fel.

“Taking the step from ‘I can’t believe it’ to ‘I believe it’ depends a lot on the woman involved. In my experience, if the mother is the victim of violence and has been very subjected, it will take her much longer to accept it, to admit it. It might take months, if not many years. In some cases it could take a whole lifetime and she’ll still refuse to believe it, clinging to the idea that nothing ever happened. There are also cases in which mothers react almost immediately and the initial moment of disbelief passes quickly.

“When the many girls and young women who I’ve treated talk about telling their mothers, they all say that there’s a moment in which the mother repeatedly asks, ‘Are you sure that this happened to you? Are you really speaking seriously?’

When they’ve calmed down a little, they want to make sure. And even then they hope that what their daughter told them isn’t true.

Våldsutsatta kvinnor/mammor har alltså en tendens att lättare kunna förneka mannens/pappans sexuella våld mot barnen i hetero-familjer. En kan tycka att det borde vara tvärtom, då kvinnan/mamman är mer än väl medveten om mannens psykiska problem. Hon har ju själv upplevt och sett, att mannen/pappan är totalt gränslös, impulsiv, våldsam, empatilös och kontrollerande. Sannolikt är kanske, att dessa mammor är så rädda för mannen att de inte vågar anklaga honom för något – då slår han kanske ihjäl dem allihop? Kvinnor som däremot har (för) höga tankar om sina män, borde sannolikt vara de som förnekar hans sexuella övergrepp mot barnen, hårdast?

“Many women dissociate themselves. Some live all of their lives dissociated. If they decide to continue living with the man who abused their daughter, they need to cut their feelings off in order to continue with him. In my experience, most women opt to support their daughters and decide not to continue with the man. They leave home and break up with the husband or partner, the father or the stepfather.

De flesta mammor stöttar sina döttrar och lämnar barn-våldtäktsmannen. Det vore intressant att veta om mammor till sexuellt utnyttjade barn, gör skillnad på om det våldtagna barnet är en pojke eller flicka. Har mammor lättare att tro på och stötta söner, än döttrar i de här fallen?

“The first and most important form of support a mother can give her daughter is to believe her. Believing or not believing establishes the primary border. There will be other forms of support, all derived from having believed what the daughter said. When I ask the girls, some of them now adult women, why their mother supports them, they always say, ‘Because she believes me.’ Even if they do nothing more, that is a huge support for the daughter. For survivors of sexual abuse, being believed is fundamental. And being believed by their mother is absolutely essential, because if their mother—from whom they expect so much and who sleeps with that man in that room—believes them, they experience everything that has happened to them in a totally different way.

“After that first step, daughters expect their mother to take new ones. Is she going to sleep with her daughter to stop the man from approaching her? Will she leave him? How far will she go? Will she go with her daughter to press charges? Will she accompany her in the judicial process, in therapy? How far will she accompany her? The girls quickly sense whether or not their mothers really support them.”

Barn som utsätts för sexuella övergrepp av sina pappor (eller andra män i familjen) rehabiliteras lättare om de blir trodda och avgörande är, att deras egen mamma tror på dem. Barn känner ganska snart, om de har mamma på sin sida eller inte.

Complicity with the abuser, supposedly fed by a number of different fears: that if they support the daughter, the man—on whom they depend economically—will leave them; that he will become more violent and find some horrible way to wreak his vengeance; and in small communities, that he or his family will bring their influence to bear… These fears are very similar to those that stop many women from leaving husbands who physically harm them. They are invariably fears of power exercised as dominion, imposition and aggression; fear of the abuse of power.

Detta är något som vi feminister alltid har varnat för – mannens/pappans makt och överordning i heterofamiljerna. Det kan vara förenat med livsfara för en kvinna och hennes barn, att vara beroende av en man/pappa. Kvinnan och hennes barns valmöjligheter begränsas oerhört, om kvinnan till exempel är helt beroende av mannens inkomst för hennes egen och hennes barns överlevnad. En pappa som ertappas med att ha våldtagit sina egna barn, kommer med all sannolikhet att mycket aggressivt neka till sitt brott och hans reaktion på anklagelserna, kan få ödesdigra följder för kvinnan och barnen. Många män som känner att de har förlorat allt, trots att de själva bär ansvaret för det, ser inga problem med att dra kvinnor och barn med sig i fallet. Många män, ser inte heller några som helst problem med att ”hämnas” på kvinnor som avslöjar män och mäns brottsliga handlingar.

In other cases, the mother assumes the role of “sufferer” culturally assigned to women as a “virtue” and feels relieved that the man leaves her alone, even if he seeks out the girl. In such cases, rather than being complicit with the man, the mother is engaging in an emotional juggling act, seeking to make the daughter complicit with her and her frustrations. She thinks, “I’ve suffered with this man; it’s your turn now.” Some women don’t want to be the only ones suffering and want their daughters to know what “they’ve had to endure.”

Tro´t eller ej men det finns alltså mammor i heterosexuella familjer, som känner lättnad över att slippa ligga med sina män och som på fullaste allvar, rättfärdigar inför sig själva att mannen/pappan vänder sig mot sina barn, för att tillfredsställa sig själv sexuellt. Här tror jag att mammor med denna inställning gör skillnad på om det, av pappan våldtagna barnet, är en pojke eller flicka. Det är nog inte lika självklart för den här typen av mammor, att överlåta sin uppgift med att tillfredsställa mannens sexualitet på en liten pojke (sonen), som det är att överlåta den på en liten flicka (dottern). Dessa mammor tänker kanske att de själva har fått stått ut med så kallat ”husfridssex” under många år, så hur illa kan det egentligen vara för döttrarna att under några minuter då och då, tvingas sära på benen och låta pappa runka av sig i dem? Pedofil-pappor å sin sida, rättfärdigar ofta sina våldtäkter mot sina döttrar, med att de tycker att de ”lär” döttrarna ”allt om (hetero-) sex”.

Other mothers assume the role that macho culture teaches all women, and which they so quickly learn: competing among themselves for men’s attention. From this perspective, they consider that if their daughter has fallen into the man’s hands it was because “she turned against her and took away her man.”
The mother-daughter competition or rivalry is also fueled by all of the prejudices and myths surrounding sexual abuse and incest: that men are like that; that if a woman or girl excites them they can’t resist, even if it’s their own daughter or someone living in the same house; that if a wife doesn’t satisfy her husband he has the “right” to seek that satisfaction with his daughters… In all these cases, the man who is actually responsible ends up relieved of responsibility.

Diane Russell reflects on this in her book The Secret Trauma. She argues that in cases of father-daughter incest, the mother find herself placed in the profoundly painful and humiliating position of being rejected by her own partner and replaced by a younger woman; in this case her own daughter. In macho culture it’s quite common for women over 40 to be displaced by younger women, but what could be more execrable than being dispossessed in your own home by your own daughter? What could be more destructive of the mother-daughter relationship?

Jag var lite inne på detta fenomen, i inlägget om moderskap här. Den manliga sexualiseringen av kvinnor i samhället, påverkar tyvärr ofta relationer mellan mor och dotter. En mor kan på fullaste allvar, se sin (yngre och vackrare) dotter som konkurrens. Den manliga sexualiseringen av kvinnor, ger också bilden av mannen som ett sexuellt rovdjur – många män anser sig ”ha rätt” att utöva sin sexualitet mot, framför allt, människor av kvinnligt kön. Detta är en bild av mannen/pappan som sprids överallt, bl.a  av Papparättsrörelsen, dvs om en pappa inte ”får” sex av sin vuxna kvinnliga partner så skall han ha ”rätt” att tillfredsställa sig sexuellt med sina egna barn (särskilt sina döttrar).

I’ve seen a greater tendency for the mother to rationally elaborate a story that allows her to avoid the reality when the aggressor is the adoptive father: ‘My daughter seduced him, she provoked him, she got crazy and came on to him, she took advantage of the fact I wasn’t there, she put on tight shorts to excite him.’

Kvinnor (och framför allt män) är ofta så hjärntvättade av patriarkatet och dess manliga sexualisering av kvinnor, att de tror att ett litet barn, en liten flicka, skulle ha något som helst intresse av att ”locka” en vuxen (gammal) man, ”förföra” en gammal man, till och med sin egen pappa, i syfte att ”manipulera” sin pappa till att vilja runka av sig i sin dotters kropp. Pappan lämnas helt utan skuld och ansvar, den vuxne mannen anses vara helt hjälplös när, som de här mammorna inbillar sig, den lilla dottern har lyckats ”locka” sin pappa på ett sexuellt sätt. Detta synsätt verkar alltså vara vanligast hos mammor med sexuellt utnyttjade adoptivbarn.

‘I can’t accept this, and therefore it isn’t true.’ And she elaborates a story in which the daughter is acting like her rival. At the same time, the mother’s rivalry makes the daughter blame her for not protecting her. The mother blames the daughter and the daughter the mother, and the only person not being blamed is the man, who’s the one who’s really responsible.

Pappan, som i själva verket är ensam ansvarig för de sexuella övergreppen mot barnen i heterofamiljen, befrias från skulden och ansvaret som är uteslutande hans. Det är väldigt vanligt i patriarkatet, att när män ställer till med oreda, börjar kvinnor anklaga varandra istället för att lägga ansvaret och skulden på de skyldiga männen.

“If I had to make a classification based on the cases I’ve known, I’d say that there are two kinds of mothers who support. I refer to them as ‘firm supporters’ and ‘bifurcated supporters.’ The firm ones believe their daughters right from the start and accompany them in all of their personal processes, including the judicial one. They are mothers who decide for themselves to press charges, who take their daughters to the psychology sessions and participate with the psychologist when necessary, who try to find out more about the subject and take measures to prevent new abuse.

“The bifurcated ones are found more frequently in families in which the sexual aggressor is the girls’ brother. The mother finds herself divided between her love for her son and her love for her daughter. In such cases, I’ve frequently seen that the mother believes the story and starts the process, but soon becomes engulfed by fear, seeks to delay the process and makes excuses for an indefinite period of time, or else produces her own interpretation to minimize the responsibility of her aggressor son.

Det är inte ovanligt att bröder utnyttjar sina mindre syskon sexuellt, både pojkar och flickor. Mammor som ställs inför detta fruktansvärda faktum, har alltså en tendens (åtminstone då offret är flickor) att försvara sina förövar-söner. Skall de polisanmäla sina egna söner för att visa att de står på döttrarnas sida eller skall de förneka, förminska och förringa sina söners sexuella övergrepp mot sina syskon?

“Doubts predominate among the non-supportive mothers, who minimize the abuse and its consequences and deny the damage caused to the daughter. They blame the girl, if not for the deeds then for having revealed them and thus causing so many problems. The extreme case of non-supportive mothers is that they don’t even believe their daughters; they blame them and even unconditionally protect the aggressor as a way of feeling protected themselves. They end up assigning themselves the role of victim that actually corresponds to their own daughter. Such cases provide the greatest expression of the mother-daughter rivalry phenomenon, which is definitely provoked by the incestuous man.”

De ”värsta” mammorna, är de som skyller pappors sexuella övergrepp mot barnen, på barnen. De mammorna tänker att allt är barnens fel, för att de berättar om övergreppen och därmed ”orsakar så många problem för mamman och hela heterofamiljen”. Om barnen bara hade kunnat hålla tyst så hade ju alla familje-problem, varit som bortblåsta? Andra ”värsting-mammor”, ställer sig helt och hållet på pappans/mannens/förövarens sida som ett sätt att försöka skydda sig själva. De vill inte gå miste om allt det, som de upplever att barna-förövaren ger dem. Det kan handla om ekonomi, känslomässigt beroende, rädsla för repressalier, social status, vänner och bekanta och skammen över att behöva erkänna, att ens ”stora kärlek” i livet, pappan till ens barn, i själva verket är en simpel barn-våldtäktsman. De mammorna tycker att det är lättare att stoppa huvudet i sanden och förneka vad som har hänt eller rättfärdiga inför sig själva att skylla sina barn, för vad deras pappor har utsatt dem för.