Arkiv

Sorgsen och behöver ett tecken nu…

Vissa av er kanske minns att jag, i min gamla bloggs kommentarsfält skrev om min farmor (dog för ett antal år sedan), mina fastrar och mina kusiner som jag tyvärr har tappat kontakten med genom livet och då särskilt en av mina två fastrar, som jag dyrkade när jag var barn. Vi har inte tappat kontakten på grund av några konflikter eller liknande oss emellan, utan det är mer som att vuxenlivet kom i vägen som det kan göra ibland och förstås, mycket på grund av min biologiske far, hans hemska agerande mot dem samt att hans och min kontakt i det närmaste har varit obefintlig genom livet. Jag har liksom skämts lite över vad HAN har gjort mot dem och tänkt att de kanske inte vill ha med mig att göra heller. Att min blotta uppenbarelse, som hans avkomma, skulle väcka en massa trauman till liv igen…

Och ju längre tid som går, desto svårare blir det att lyfta lur-jäveln och slå en signal….

Jag minns att någon/några av er uppmanade/uppmuntrade mig i kommentarsfältet att, trots allt, kontakta min faster igen men…..

…..nu är det försent. Precis som det var med farmor.

Igår kväll fick jag nämligen, via internet och som av en ren slump, reda på att hon är död. Hon dog för knappt två månader sedan, alldeles för tidigt. Jag vet inte hur, men av det jag har lyckats luska reda på, verkar det som om hon var sjuk i cancer. Fan, fan, fan, jag är så ledsen…

Jag önskar så att jag hade lyssnat på er, mina kloka läsare….

Exakt 15 dagar efter hennes död (då jag alltså inte hade en aning om att hon var död), kom jag att tala om henne, helt apropå, med en man på jobbet. Det visade sig nämligen att han är från hennes (och mina) hemtrakter och eftersom min faster var gift med en lokal profil i staden, antog jag att han skulle veta vem min faster är. Jag ryser lite när jag tänker på det…

Följande text är inte främst avsedd för er, utan mest för min egen skull. Jag har behov av att få ner detta på pränt.

Faster, jag minns att jag som barn tvingade i mig din, bara enligt mina smaklökar (eftersom du var jätteduktig på att laga mat), äckliga chili con carne. Jag avskyr chili con carne än idag. 🙂 Tack för att du bjöd mig på ditt bröllop, du var så otroligt vacker och jag minns båtresan ut till ön där vi åt middag. Tack för att du bjöd med mig när ni skulle på semester till Öland. Tack för att du påpekade att mina vita shorts inte skulle rullas upp, utan vikas upp. Du var väldigt noga med utseendet, hehe. Jaja, jag vet att mina naglar är korta, omålade och fula men det är modernt nu. 😉

Jag minns när vi gick omkring i Staden tillsammans med farmor och att jag förvånat och lite argt, frågade farmor varför alla män alltid tutade från sina bilar, skrek och visslade på dig. Jag minns när vi var vid stranden och jag fick solsting och spydde i bilen på vägen hem. Det var gott med kinamat sen på kvällen. 🙂 Jag minns din son men tyvärr inte så mycket av din dotter, hon var för liten när vi tappade kontakten. Din son, som var helt galen i mig och jag i honom. ❤ Minns du när han, som bara ett blöjbarn, kastade sig över mina fötter och försökte pussa dem? 😉 Det var hemma hos farmor på gården, vi satt ute på gräsmattan och vi skrattade så vi tjöt åt hans totala fixering vid mig.

Du vet kanske inte om det här faster, men för ca 10-15 år sedan åkte jag och min dåvarande pojkvän till din hemstad. Du jobbade i butik då, vi parkerade bilen utanför men jag vågade aldrig gå in och hälsa på dig. Herregud, jag har ju inte sett dig på… minst 20 år. Du vet nog inte om det här heller, men jag har tänkt att ringa dig väldigt länge, i många år faktiskt och senast vid midsommar. Du vet nog inte om att jag satt i publiken när din dotter vann tävlingen för ett antal år sedan. Jag blev alldeles chockad när de ropade upp hennes namn för jag visste ju inte att ni skulle vara där. Jag kände ju inte igen hennes utseende heller, eftersom jag inte har sett henne sedan hon var barn men efternamnet kände jag igen, mer än väl. Jag sade till mitt sällskap:

-”Men herregud, det måste ju vara… eller… ja, det ÄR ju min KUSIN där uppe på scenen och då måste ju min faster sitta här någonstans i publiken också.”

Och så gick hon och vann hela skiten, ungen. 🙂 Jag hittade er aldrig, det var för mycket folk. Och vilken märklig slump sen? Jag hade blivit medbjuden till den här tävlingen och den typen av tillställningar, är ju något som jag ALDRIG skulle välja själv, att gå på. Jag satt precis nedanför scenen och jag såg hur din dotters ben skakade av nervositet. Jag ville bara gå upp och krama henne. ❤

Du vet nog inte om det här, men jag har lite koll på din dotter sedan ett antal år tillbaka, eftersom hon finns på nätet. Hon verkar inte må så bra, märkte jag igår kväll (syftar på hennes inlägg för bara 4 dagar sedan) och eftersom jag vet att du är världens bästa mamma så började jag undra var du var, varför du inte syntes till någonstans, varför du inte gjorde något… Tack vare din dotter vet jag nu att du inte syntes till, på grund av att du är död. Jag hade det hemska på känn, för det är ju förstås bara döden som kan skilja dig från dina barn… Lejon-mamman, jag beundrar dig så.

RIP min kära, roliga, underbara, oerhört vackra och snälla faster. Det är otroligt att en människa kan vara lika slående vacker på både ut- och insidan, som du var. Jag vill bara säga att jag aldrig har glömt dig och att jag aldrig kommer att glömma dig. Minnena finns kvar och alla mina minnen av dig är enbart positiva. Förlåt mig. Snälla förlåt mig. Jag önskar att du kunde ge mig ett tecken, om du vill att jag skall kontakta dina barn och då särskilt din dotter. Jag har inte så många kvar jag heller och hon är ju föräldralös nu. Eller var det kanske det du gav mig igår kväll…? Var det hela ett tecken och inte alls en slump? Styrde du mig dit för att föra oss samman…? Behöver hon min hjälp…?

Hälsa farmor och hundarna och mina andra släktingar på mammas sida med all kärlek. ❤ ❤ Vila i frid. Hälsa farmor att jag är lite sugen på att köpa en tax. 🙂 Vi ses en annan dag men åh, vad jag skulle behöva ett tecken från dig nu. Både farmor och du trodde ju på spöken, andar och sån skit medan ni levde så visa vad ni går för nu, era tok-fior. 🙂 Spöka lite för mig. Ge mig bara ett litet tecken för jag vet inte vad jag ska göra/börja eller om jag ska göra någonting överhuvudtaget…? Kramar och all kärlek till er från mig. ❤

Eller vänta lite nu… ? Var det ni som fick mig att, så sent som i förra veckan, börja äta stekta ägg på farmors vis? Jag har inte ätit stekta ägg på år och dar. Ni vet, stekta ägg med lös gula på lingongrova till frukost som vi alltid fick hos farmor….? Jag tänkte på farmor när jag stekte äggen, eftersom det var hon som lärde mig en gång hur man steker ägg med färg och samtidigt behåller gulan lös. Och nu rös jag till lite igen……

Nej, mina läsare, om ni har orkat läsa ända hit, jag är inte psykotisk. Bara väldigt ledsen och sorgsen, vilket kan göra de mest rationella människor, lite mindre rationella och kanske framför allt, till lite önsketänkare.

 

 

Annonser

Vad fan håller jag på med?

Inne hos Livlinan hittar jag några tänkvärda ord:

”Någon har hittat på att du ska utbilda dig i 12+4 år, jobba och sen skaffa hus, barn och hund. Någon har hittat på att du ska ha två barn, två bilar och klotgrill. Någon har hittat på att du ska ha slips och sitta på en stol framför en skärm större delen av din dag. Någon har hittat på att ni ska sätta ringar på varandras fingrar. Någon har hittat på att du ska vakna upp mitt i natten, kvällen innan din 40-årsdag och undra: vad fan håller jag på med? Vad händer om du ställer frågan nu istället?”

Jag tror att jag är en av få kvinnor som ställde mig de här frågorna, ganska tidigt i livet. Men ändå sitter jag här ibland och undrar: Vad fan håller jag på med? Är det värt det?

I mitt fall, behöver jag inte ställa mig de här frågorna privat så att säga eftersom jag inte lever det typiska (i mina ögon: trista) heterosexuella Svensson-livet med två barn, make, villa och vovve.

Ändå undrar jag ofta vad i helskotta jag håller på med i livet?

Jag jobbar och jobbar. Problem uppstår och det är mitt jobb att lösa problemen. Jobbet ger mig glädje och självförtroende, förvisso, men väldigt ofta ger det mig också en mental belastning i form av stress och frustration. För detta får jag betalt. Av de pengar jag tjänar, går en väldigt stor del tillbaka till jobbet. Det är nämligen väldigt dyrt att jobba och särskilt om en inte har nära till jobbet.

Jag måste ha en bil och alla vet att bilar är väldigt dyra att både köpa in och äga. Bilen skall servas och repareras, nya vinter- och sommardäck måste läggas på med jämna mellanrum och skatt, försäkring och drivmedel skall betalas.

För att jobba, behöver jag också se någorlunda vettig ut så av de pengar jag tjänar, måste en del läggas på att försöka se representabel ut på jobbet med kläder, smink etc. Lunch är en annan (dyr) kostnad som drabbar oss som jobbar.

Om jag inte jobbade,

….skulle jag inte behöva någon bil och inte heller så mycket kläder eller smink.

….skulle jag kunna elda i min vedspis hela dagarna och därmed slippa en stor del av rånar-bolaget Eon:s hutlösa fakturor för uppvärmning varje månad.

….skulle jag ha mycket tid över för att bättre kunna underhålla mitt hus och trädgård (värdet höjs).

….skulle jag äta bättre och mycket billigare (hemlagad) mat, i lugn och ro utan stress. Förbättrad hälsa. Jag skulle till och med ha tid över för att odla en del av min mat själv.

….skulle jag ha mycket mer tid över för att motionera. Förbättrad hälsa per automatik för alla de som har typiska skrivbordsjobb som innebär att sitta stilla på en stol i minst åtta timmar per dygn. I mitt fall cirka nio timmar per dygn, om jag räknar med bilresorna fram och tillbaka till jobbet.

….skulle jag slippa all stress och frustration som jobbet orsakar. Förbättrad hälsa.

….skulle jag utnyttja och faktiskt använda min bostad, som är den största utgiften för de flesta människor. Som det är nu, känns den dyra bostaden mest som en sovplats för mig. 😦

….skulle jag ha mer tid och ork över för privata sociala relationer med människor som jag själv har valt att ha kontakt med.

Så nu funderar jag allvarligt på att sälja mitt bohag, ta med mig hårbollen och flytta till ett varmare land.

Ett land där, om man äger en bil, den inte förstörs inom loppet av 10 år på grund av vägsalt/rost. Ett land där man inte behöver köpa två uppsättningar med däck för de olika årstiderna. Ett land där man inte behöver lägga ned tusentals kronor varje månad på att värma upp en bostad, i vilken man inte ens befinner sig, större delen av dygnet. Ett land där man inte behöver köpa dyra vinterjackor, stövlar och liknande utan kan gå omkring i lätta, luftiga, billiga sommarkläder året om. Ett land där man inte behöver så mycket smink eftersom man är solbränd året om. 😉 Ett land där man får en väldig massa tillskott av vitaminer och mineraler, tack vare solens strålar.

Ja, vad säger ni? Vill ni följa med?

Allmänt snack och funderingar på att starta en häx-klubb

Idag har jag fått ett getingstick, det första på många, många år. Fråga mig inte hur det gick till men jag kände i morse, när jag satte mig på altanen i pyjamasen för att inta frukosten, att någonting kröp på vaden innanför pyjamasbyxorna. Jag trodde att det var en fästing först men när jag drog upp byxbenet, sved det till som attan på benet. I vild panik slet jag av mig pyjamasbyxorna och ut flög en GETING! Hur i hela friden getingen hade lyckats ta sig in i mina pyjamasbyxor (måste ha varit en hanne :)), som jag för övrigt hade sovit i under natten, har jag ingen aning om.

Om ni undrar vad jag gör på semestern så kan jag meddela, att inga längre resor är inplanerade och jag börjar dessutom jobba på måndag igen. Mina semesterdagar har mest handlat om att fixa med hus och trädgård, träffa släkt och vänner samt göra diverse dagsutflykter till mina vanliga smultronställen. Eftersom jag bor mitt ute på landet, bara några kilometer från havet, har jag inte så stort behov av att komma iväg någonstans – jag befinner mig ju redan i paradiset (i mina ögon). 😉 Jag är en bad-kruka också så något dopp i havet har det inte blivit ännu men lite solbränna i ansiktet, har jag i alla fall lyckats få till.

solbränd apa

För övrigt har jag (som har så mycket fritid över, hehe *not*) funderat på hur roligt det skulle vara, att anordna någon slags träff för alla mina blogg-vänner och läsare. Jag kom genast att tänka på alla hemliga, mystiska, manliga klubbar som finns och har funnits i samhället och att någonting liknande, vore roligt att starta.

En hemlig häx-klubb kanske?

Med en årlig häx-festival, kanske runt påsktid, då vi spökar ut oss till oigenkännlighet så att var och en kan vara säker på, att bibehålla sin anonymitet? Jag känner till ett ställe som vore PERFEKT för en häx-konferens! Där finns både logi, restaurang, danslokal, konferenslokal och lite annat smått och gott. Så vad säger ni? Skulle ni vilja bli medlemmar i min häx-klubb eller har ni några andra bra förslag?

 

Kan män ha drabbats av någon form av mass-narcissism?

Det verkar inte vara helt ovanligt bland den manliga befolkningen att de, som individer, upplever sig vara smartare och mer intelligenta än hälften av jordens befolkning, dvs alla kvinnliga individer på jorden. Många män menar dessutom, att deras uppgift på jorden skulle vara att ”leda”, ”lära”, ”beskydda” och ”försörja” (alla) kvinnor. Gud bevare mig väl…

Det är ju snudd på sinnessjukt?

Och jag ställer mig frågan:

Kan män ha drabbats av någon form av mass-narcissism?

”Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.”

  1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
  2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
  3. Tror sig vara ”speciell” och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
  4. Kräver stor beundran.
  5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på egna förväntningar.
  6. Är manipulativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
  7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
  8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för avundsjuka från andra.
  9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Jag är helt övertygad om att fler kvinnor än jag, har stött på den här typen av män och för min egen del, ser jag dem titt som tätt. Det finns gott om män som verkar anse sig behöva och kunna, ”fostra” kvinnor, manipulera kvinnor, bestämma och styra över kvinnor samt hålla koll på kvinnor, dvs till och med kvinnor som de inte har med att göra.

En sommar beslöt jag mig för att ställa upp och hjälpa en bekant med lite jobb. Min bekant är chef på ett företag i samma bransch som jag jobbade i då, och satt rejält i skiten, eftersom all personal hade semester under juli månad. Dessförinnan hade många varit sjuka, vabbat osv, vilket gjorde att de låg efter med en massa arbete. Jag tackade ja till att jobba under min semester, under förutsättning att jag fick komma och gå som jag ville på arbetsplatsen samt att jag kunde få jobba en del hemifrån. Sagt och gjort. Jag visste vad som skulle göras, vad som måste bli klart och fick bestämma helt själv, hur jag ville förlägga min arbetstid. 

Det visade sig att en medelålders gubbe (gift och med vuxna barn), som jobbade i samma byggnad som det företag som jag skulle jobba åt, hade förlagt sin semester sent under sommaren och han jobbade därför ensam under juli månad (ett litet företag med bara 2 anställda män). Det var alltså bara han och jag som jobbade i byggnaden under juli månad. 

Problemet var att den här gubben började lägga sig i mina arbetstider, när jag kom och gick, var jag hade varit och vad jag hade gjort. Det började lite oskyldigt med att han undrade var jag höll hus på tisdagarna, då jag inte var på jobbet. Jag svarade bara att jag var ute på kundbesök på tisdagar. Då kontrade han med:

-”Vad är det för nån kund? Nån i stan eller?”

Jag svarade:

-”Det är företagshemligheter och således ingenting som jag kan berätta för dig.”

Efter det, började han ha synpunkter på, om/att jag kom in till jobbet först vid 9-10-tiden på förmiddagen. 

Jag mötte honom i korridoren en förmiddag när jag kom till jobbet och han sade, samtidigt som han pekade på sitt armbandsur:

-”Du kommer ju försent!”

Jag:

-”Försent…? Nu förstår jag inte riktigt vad du menar…?”

Han skrattade till lite generat, som att han ändå förstod att han inte hade med saken att göra och gick iväg med svansen mellan benen. Detta hindrade honom dock inte ifrån, att fortsätta att kommentera när han tyckte att jag ”kom försent” till jobbet.

– ”Jaså, har du haft sovmorgon?”

-”Har du vaknat nu, äntligen?”

-”Har du sovmorgon varje dag eller?”

Osv…

Jag ignorerade honom totalt och hade inga som helst planer på att ”försvara” mig, förklara mig eller redovisa för den nyfikne gubben var jag var eller vad jag gjorde, eller varför jag dök upp senare på förmiddagen ibland.

Han verkade irritera sig alltmer på detta, nästan som om han såg det som sin uppgift att försöka ”fostra” mig eller ”lära” mig att komma ”i tid” till jobbet (enligt vad han själv uppfattade som ”i tid”). Han verkade helt enkelt se det som den naturligaste sak i världen, att han hade rätt att lägga sig i mitt arbete och mina arbetstider, trots att han alltså inte vare sig var min chef eller ens jobbade på samma företag. 🙂

Till slut nästan rök det ur öronen på gubben, varje gång jag anlände ”försent” till jobbet och han kunde bara inte låta bli, att kommentera det. Jag visste vad som väntade varje morgon och förmodligen trodde han att hans ständiga påpekanden, skulle kunna påverka mig till att komma ”i tid” hädanefter, eller åtminstone att jag skulle avge en förklaring till varför jag kom ”försent”. Ni som känner mig, förstår ju att det fick rakt motsatt effekt. 😉

Till slut gick det så långt, att han började insinuera att jag hade alkohol-problem. Han sade en morgon när jag mötte honom ute på parkeringen, återigen pekandes på sitt armbandsur:

-”Jaså, är du kör-klar nu som först?”

De som känner mig, vet att jag är näst intill nykterist, vilket gjorde det hela ännu mer bisarrt. 🙂

Inte ens med detta, mycket vidriga, manipulativa beteende, lyckades han ”få” mig att komma ”i tid” till jobbet. Jag anlände istället till jobbet senare och senare varje morgon och hans mycket märkbara frustration över detta gick aldrig över, under den tiden som jag var kvar på företaget. Efteråt berättade jag allt detta för min bekant (chefen) och vi flabbade gott åt gubben och hans osunda kontrollbehov över helt främmande kvinnor. 🙂

 

 

”Dåliga” feminister, gammalmodiga högern och hus-helvetet

En läsare kom att prata om boken ”Bad Feminist” i kommentarsfältet. Jag räcker genast upp handen, för i vissa avseenden är jag en riktigt dålig feminist. Sanningen är ju, att inte ens feminister är perfekta kvinnor och män. Kan någon ens svara på vad ”perfekt” är? 

Jag försöker alltid tänka, innan jag pratar, men jag lyckas inte alltid. Häromdagen sade jag t.ex till en kollega om mitt för närvarande mycket misskötta hus och trädgård:

-”Jag måste bara försöka hinna ta tag i mitt hus och trädgård också. Det ser ut som om en jävla tattare bor hemma hos mig.”

Urbota korkad och arrogant kommentar av mig men jag har i alla fall vett i skallen att ifrågasätta mig själv. Det är inte alla som har det och definitivt inte antifeminister.

För övrigt kan nog alla instämma i, att vi feminister blir extremt och alldeles särdeles granskade från topp till tå och att allting som vi säger och inte säger, inte bara används mot oss personligen, utan även mot hela kvinnorörelsen. I själva verket räcker det med att vi feminister finns till, för att lyckas reta upp den manliga befolkningen i världen. 🙂

Många antifeministiska män ogillar kvinnorörelsen och dess feminister och vill gärna själva styra och bestämma, vart vi feminister skall lägga vår energi och vilka frågor vi får ta upp som problematiska. Det är patriarkatet som talar förstås men det förstår inte antifeminister, då de i regel inte bara är feta och fula kvinnohatare, utan också är mycket mindre intellektuella än andra, normala människor.

Antifeminister lever kvar i gammal omodern tid och vill inte utveckla/förändra någonting i samhället, som de konservativa höger-anhängare de oftast är. ”Det var bättre förr”, är högerns favorituttryck. Lyckligtvis för svenska kvinnor, har vänstern byggt upp hela vårt välfärdssamhälle men det kunde ha blivit ännu bättre för alla medborgare i världen, om kvinnor hade fått vara med och bestämma från första början.

Tillbaka till mitt hus och trädgård. Har jag berättat för er hur det gick med fönstermålningen förra året? Tidsoptimist som jag är, räknade jag iskallt med att hinna totalrenovera alla fönster under en veckas semester. He he he. Har ni kittat och målat fönster någon gång? He he he. 

 

 

Fästingarna frodas och kan jag ha fått borrelia igen?

Den första fästingen i år, hittade jag på hårbollen redan för ett par veckor sedan. Idag har jag plockat tre stycken fästingar på honom.

fästing

För bara en stund sedan, märkte jag att jag var jätte-öm i vänstra bröstet och när jag kände utanpå tröjan, upptäckte jag en knöl på undersidan av bröstet, i en ärtas storlek ungefär. Vid en närmare titt, fann jag en fästing som hade sugit sig fast i min tutte för att stjäla blod av mig. Jag slet bort den fort som attan men bröstet är rött och irriterat samt väldigt ömt och svullet där fästingen har suttit.

Kan jag ha fått borrelia igen?!!?

Imorgon finns ingen återvändo längre. Jag måste köpa sånt där fästingmedel till hårbollen som en sprutar i nacken på katter. Jag har varit motståndare till detta fästingmedel, pga att det inte har känts hälsosamt och säkert för hårbollen men nu måste jag nog börja tänka på min egen hälsa först och främst. Fästinghalsband är inget alternativ eftersom min hårboll aldrig har haft halsband på sig. Han är id-märkt i örat istället eftersom han är utekatt. 

Hur gör ni med era hårbollar och alla fästingar som de drar in i huset?

 

 

Gyn-besök

Jag var på gyn-kontroll för ett tag sedan. Jag fick en tid bokad per brev med information om vilken gynekolog som skulle undersöka mig. Det var en kvinnlig gynekolog men om det inte hade varit det, hade jag ringt upp omedelbart och begärt en kvinna. Det är fullständigt uteslutet för mig att gå till en manlig gynekolog – då skulle jag hellre skita i att gå dit. 🙂

Hur eller hur så gjordes den vanliga kontrollen, t.ex för livmoderhalscancer. Fråga mig inte vad de egentligen gör därnere med alla pinnar och apparater…? Jag har ingen aning – jag ligger bara och försöker slappna av och tänka mig bort, så gott det går. 😉

För att snabba på det hela och för att komma därifrån så fort som möjligt sade jag:

-”Du behöver inte göra några tester för könssjukdomar och sånt, bara så du vet. Jag har inte haft sex med nån man, eller nån annan person heller för den delen, på många många år.”

Hon såg förvånad ut och svarade att det inte gjordes några sådana tester i den här undersökningen, annat än om det begärdes av patienten eller om de upptäckte något ”misstänkt”. Sen sade hon:

-”Har du inte haft sex på så många år…? Varför inte det? Det måste man ju…?”

Jag:

-”Haha, näe, jag ”måste” ingenting. Det finns ingen lag i Sverige, som tur är, som säger att kvinnor ”måste” ligga med män. Nu för tiden och än så länge, i alla fall.”

Hon:

-”Men det kan väl vara trevligt ibland åtminstone?”

Här började jag fundera på hur det kom sig att hon verkade så intresserad av mitt obefintliga heterosex-liv?

Jag svarade lite skojfriskt men ärligt:

-”Det finns säkert kvinnor som tycker att det kan vara trevligt att ligga med män men jag är inte en av dem. Jag kan komma på ungefär en miljon saker som ter sig mer spännande, tillfredsställande och njutningsfulla för mig, än att ligga med en man. Så fruktansvärt meningslöst och bara risk för en massa sjukdomar och annan ohälsa i underlivet, eller hur? 😉

Hon, nu med en lite snorkig och sur min i fejset som om jag hade förolämpat henne på något sätt:

-”Näämeeen…?”

Där var diskussionen slut och hon började skriva i sina papper istället.

For the record – jag hade ingen livmoderhalscancer i år heller. 🙂