Det kallas kärlek, del 5

Ur Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”

Han – om hennes och hans krav

Han kräver att de ska dela på arbetsuppgifterna i hemmet. Samtidigt tycker han att hennes krav på ordning är för höga och/eller orimliga. Detta påstående motsäger hans uppfattning om att hon är den som har mest erfarenhet av att sköta ett hem. Likaså motsäger det hans ”läroprocess” som ju innebär att han anser att han ännu inte lärt sig att utföra alla arbetsuppgifter i hemmet. Det kan tolkas så att förutsättningen för hans delaktighet är att han får definiera vad som är rimligt och vid vilken tidpunkt arbetet ska utföras.

Ett annat sätt att förhålla sig till den delvis ojämställda arbetsfördelningen, är att han menar att han sköter andra arbetsuppgifter och att arbetet därmed är ganska jämnt fördelat mellan dem. De exempel han ger är dock antingen kopplade till hans fritidsintressen eller till att han utför ett arbete som han tycker är roligt och som han har tagit på sig av den anledningen. Det är också ett arbete bortom städning och disk, t.ex att sköta om motionscykeln.

Hans krav att de ska dela på hemarbetet överensstämmer inte med hans praktik, dvs hon har trots allt huvudansvaret för hemmets skötsel. Men genom att han säger att han utför andra arbeten går hans ideal att förena med hans praktik. Därmed kan han avfärda hennes åsikt om att hemarbetet inte är riktigt jämnt fördelat. En annan konsekvens av hans argumentation är att det är hon som blir jämställdhetsproblemet, antingen genom att ställa orimliga krav eller genom att inte se de arbeten som han utför.

Han ställer även känslomässiga krav på henne. Han vill att hon ska vara mer självständig i förhållande till honom. Han upplever henne ”beroende, svag och bräcklig”. Han vill inte att hon ska vara beroende av honom i vardagen utan tycker att hon ska göra saker själv utan honom. Han tycker också att ”hon ska sköta och finna lösningarna på sina problem själv och vara mer aktiv”. Vidare att ”hon ska fatta egna beslut utan att fråga honom till råds”.

Han pekar på en del problem som han upplever att hon har. Han beskriver också vad hon bör göra för att lösa dessa. Han diskuterar inte det med henne eftersom han menar att hon måste lära sig att se de problem som han upplever att hon har och även hans lösningar på dem. Han vill att hon ska ”inse” det han menar att hon har svårt för och också fatta de beslut som han menar är de bästa. När hon handlar utifrån vad hon anser är bäst menar han stundtals att hon handlar ”fel”. Slutligen kräver han att ”hon och han ska träffas så mycket som möjligt”. Samtidigt känner han sig bunden av att hon, enligt honom, ställer krav om samvaro. Betydelsen av ”så mycket som möjligt” kan, genom de motstridiga utsagorna, därmed tolkas som att han vill att de ska träffas så ofta som tillfälle ges, när hans fritidsaktiviteter är borträknade.

Hon – om hennes och hans krav

Hon kräver också att de delar på hemarbetet. När ideal och praktik inte förenas i verkligheten menar hon att hennes krav är orimliga och hon gör sig själv till ett problem. Hon uttrycker det på lite olika sätt, ”hon har för låg toleransnivå vad gäller städningen”, ”det tar tid för honom att lära sig arbetsmomenten i hemmet” och ”det är hennes fel” att arbetsfördelningen blir skev eftersom hon tar på sig en ”kvinnoroll”. Hon vänder inte på det och säger att han har för hög toleransnivå vad det gäller städning, hon ser inte att hon måste ”lära sig” att leva med odiskad disk etc. Hon säger inte att han tar på sig en mansroll och överlåter en del av arbetet på henne. Då ideal och praktik inte går att förena utpekas därmed hon indirekt av båda två som jämställdhetsproblemet i relationen.

Hon ställer också känslomässiga krav. Hon ställer krav på ”att bli älskad och uppskattad”, ”att han ska vara snäll och vänlig”, ”kela med henne” och ”att de ska klara av varandras humörskiftningar”. Om hennes krav inte uppfylls beror det, enligt henne, på att hon är ”för krävande”, ”är ledsen för ofta” eller ”är alltför mycket arg pga faktorer som inte har med deras relation att göra”.

Han – om irritationsmoment

Han blir irriterad när han tycker att hon försöker styra och bestämma i vissa frågor eller i olika situationer. Han blir också irriterad när han inte förstår sig på henne. När det gäller det förra, rör det sig t.ex om deras temposkillnad. Han tycker att hon bör sänka sitt tempo när han anser att det har inverkan på honom. Han tycker att det är fel att han ska behöva utföra arbetet lika snabbt som hon.

Han ger olika exempel på det han inte förstår hos henne och som irriterar honom. ”Hon är opraktisk”, ”hon är slö på vissa områden”, ”hon har en del karaktärsdrag som han har svårt att förlika sig med” och ”hon säger till honom när han sitter och läser i fel ljus fast det är hans ensak”. Han säger att ”han inte förstår varför hon är sån”, ”han är inte på samma sätt som hon” och ”han agerar inte som hon”. Det verkar vara så att när han inte hittar en referenspunkt hos sig själv finner han hennes handlande oförståeligt. Han tycker att hon är olik honom och det gör det svårt för honom att förstå henne.

Han tror att det som irriterar henne är att han ”lyssnar dåligt”, ”han är inte aktiv inom en del andra områden, som t.ex med arbetet i hemmet”, ”han är slarvig”, ”han glömmer bort att uppvakta henne” och ”han surar”. Men i samma andetag han tar upp hennes kritik av honom, talar han om varför han uppfattar den som obefogad. Han säger att ”han är sån” eller påpekar han att ”hon är eller gör själv precis just det som hon irriterar sig på honom för”.

När han säger att ”han är sån” framställer han sin personlighet och sitt sätt att handla som något absolut. Han är som han är och det är omöjligt att förändra och därför borde hon inte irritera sig över det. Han tycks mena att hon borde förstå det. Det verkar inte vara lika självklart för honom att ”hon är sån” och att det i sin tur leder till att hon blir irriterad när han handlar som han gör. Han tycker även att hennes irritation över att han inte plockar upp sina kläder och annat som ligger slängt i lägenheten är obefogad eftersom hon inte alltid plockar upp efter sig själv. Han tycker att ”hon borde vara mer felfri själv innan hon säger åt honom att han är slarvig”. Han sätter inte hennes irritation i samband med att det är hon som har ansvaret för att initiera arbetet med att hålla ordning i lägenheten. Istället framstår hennes irritation som tjat och gnäll.

Hon – om irritationsmoment

Hon blir irriterad på att ”han är slarvig och strör saker omkring sig”, ”att han skjuter om det som måste göras” och ”att han har svårt att passa tider”. Vidare irriterar det henne att ”han inte lyssnar” och ”inte ger henne gensvar i vissa situationer”. Hon tror att han irriterar sig på henne därför att ”hon gnäller och tjatar, kritiserar och provocerar honom”. Vidare tror hon att han blir irriterad när ”hon blir sur för att han inte plockar undan efter sig”, ”om hon blir arg när han kommer försent” eller ”när hon blir arg för att han inte lyssnar på vad hon säger”. När han inte verkar irritera sig på någonting framställer hon sig själv som ”jobbig” eftersom hon kan bli på dåligt humör och irritera sig på honom fast han inte irriterar sig på henne. Hon menar att han blir irriterad för att hon gnäller och tjatar. Hon säger inte att han tycker att hon är gnällig och tjatig utan att hon är det. Hon diskuterar inte att han genom att inte ta halva ansvaret för att det t.ex är undanplockat i lägenheten också är delaktig i att utlösa det, vad hon sedan benämner som ”gnäll”.

Tolkande kommentar

Han uttrycker en önskan om att hon ska vara en från honom avskild och separat person. Men ser man det mot bakgrund av att han känner sig bunden av deras relation kan hans krav istället tolkas som att det snarare är han som vill vara en, från henne, avskild och separat person. Man kan säga att han vill göra det till hennes uppgift att se till att han inte känner sig bunden av förhållandet. Här handlar den åtskildhet som han upprätthåller, om att hålla henne utanför sig själv som person. Han skapar en ”inre sfär”. Med begreppet ”inre sfär” vill jag tydliggöra att differentieringen inte enbart är rumslig utan även känslomässig. Den sociala åtskildheten kan alltså ta sig uttryck i att han upprättar en inre sfär kring sin egen person och tankar. Men han uttrycker det i termer av att hon ska bli mer självständig, att hon ska ta beslut utan att diskutera dem med honom. Därmed osynliggör han sitt krav på ökad avskildhet och istället blir hennes önskan om närhet och att diskutera olika beslut med honom, problematiserad.

När han inte diskuterar med henne om de problem som han anser att hon har, får det till följd att hon blir tolkad utifrån en osynliggjord ram. Hon vet ju inte vilka problem han anser att hon har eftersom han inte diskuterar det med henne. Han vill också att hon ska ta riktiga beslut. Inte heller här har hon någon möjlighet att klargöra för honom hur hon har tänkt, eftersom han inte frågar henne om hennes bevekelsegrunder de gånger han menar att hon har tagit ett felaktigt beslut. Han verkar utgå från att hans definition och tolkning av verkligheten är den mest korrekta.

Hennes krav på samvaro ifrågasätter direkt differentieringen. Hon vill ha känslomässig närhet och mer uppmärksamhet från honom. När hennes krav inte uppfylls gör hon sig själv till problemet. Hon identifierar sig med honom och det leder till att hon uppfattar sina krav som orimliga. Det blir hon som definieras, och definierar sig själv, som kravfylld när hon kräver ökad delaktighet i hushållsarbetet av honom och om hon ställer krav på att få tillbaka känslor och uppmärksamhet. Hon ger uttryck för både sin och hans uppfattning och argumenterar för och emot båda. Han ger sällan uttryck för dubbelt seende, vilket kan vara anledningen till att han enklare kan hävda sina egna krav och åsikter.

Han håller hennes kritik ifrån sig och menar att den är obefogad. Man kan tolka det som att han, genom att avvisa hennes kritik och hävda att ”han är sån” försöker få henne att ta hans perspektiv på situationen. När han menar att det är hon som är olik honom, pekar det på att han uppfattar sig själv som norm för vad det är som är det ”normala”. Hon däremot ser sig själv som delaktig i att han blir irriterad eftersom hon ”gnäller och tjatar”. Hon ser ut att ha övertagit hans definition av henne.

Haavind menar att kvinnlighetens essens är att få det olikvärdiga att framstå som likvärdigt. För att det ska vara möjligt när det gäller arbetsfördelningen måste hon överta hans definition av henne som ”gnällig” och se sina krav som orimliga, annars kommer den ojämna arbetsdelningen framstå som just olikvärdig och under- och överordningen kommer att synas. Hon och han har också olika förhållningssätt till arbetsfördelningen, vilket döljer maktasymmetrin. Hennes förhållningssätt innebär att hon underordnar sig honom och gör sig själv ansvarig för att praktiken inte till fullo går att förena med det jämställda idealet. Hans förhållningssätt innebär att han överordnar sig henne och att han därmed kan hålla hennes kritik ifrån sig.