The Wolfpack, filmen om de sju inlåsta barnen och deras mor

Igår kväll såg jag, av en ren slump, reprisen av dokumentären The Wolfpack. Jag hade aldrig hört talas om filmen tidigare. Den handlar om sju barn och deras mor, som av den alkoholiserade, våldsamme och sannolikt psykiskt sjuke fadern i familjen, har hållits inlåsta och isolerade från omvärlden i en lägenhet i New York, i hela 14 års tid.

Jag brukar ju säga att det finns gott om kvinnor som blir knäppa i huvudet av att umgås för mycket med män och modern i den här familjen, är ett typexempel på det. Med långvarigt och upprepat fysiskt, psykiskt och troligen också sexuellt våld, tog den alkoholiserade fadern makten och bestämmanderätten över hela familjen och tvingade på så sätt den naturliga ledaren av familjen, Modern, till total underkastelse. Modern intog en passiv, handlingsförlamad och underordnad roll och ”lät” denne fullständigt irrationelle, gravt alkoholiserade och paranoide man, styra och ställa som han behagade. Det innebar att han förbjöd alla sina familjemedlemmar att vistas utomhus i 14 års tid.

Jag vågar hävda att alla kvinnor kan känna igen sig själva och andra kvinnor i Moderns agerande, eller snarare i hennes patetiska passivitet och sätt att underordna sig en fullständigt galen man och hans bisarra idéer, även om den manliga hjärntvätten av just den här kvinnan/mamman, är extrem.

Förändringen kom då de 6 sönerna i familjen bestämde sig för att göra uppror mot den galne fadern. Se filmen HÄR.

 

Om att ha högre krav och förväntningar på kvinnor, än på män

Det är kanske inte alla människor som reflekterar över det faktum att många ställer högre krav på och har högre förväntningar på kvinnor, än vad de har på män. Detta slår igenom överallt i samhället, i alla instanser, vad det än handlar om.

I sexualbrott som män har begått mot kvinnor och barn, är fenomenet som mest uppenbart. Fokus läggs på vad kvinnor och barn, som fallit offer för galna män, ”skulle/borde ha gjort” för att slippa bli våldtagna, misshandlade eller t.ex trakasserade av män. När vi feminister istället fokuserar på det självklara, dvs att mannen är roten till dessa enorma samhälls-/världs-problem och den, vars handlingar istället måste fokuseras på, anses vi vara elaka och dumma mot hela mans-släktet. Mannen tål inte kvinnors dåliga kritik, dvs inte ens när han verkligen förtjänar den.

Det förväntas av kvinnor och barn, att ständigt försöka förhålla sig till män, manliga åsikter och inte minst till manlig sexualitet och att försöka anpassa sig själva, sina åsikter, tankar och hela sina liv därefter. Majoriteten av befolkningen förväntas anpassa hela sina liv efter minoriteten.

Även kvinnor, har högre förväntningar på andra kvinnor, än vad de har på män. Ett tydligt exempel, är alla de här heterosexuella kvinnorna som saknar förtroende för sina män och som istället förväntar sig lojalitet från allehanda främmande kvinnor. Många heterosexuella kvinnor är rädda för att deras manlige partner inte kan kontrollera sin sexualitet och överlåter därför ansvaret för mannens sexualitet, på främmande kvinnor. De gör andra kvinnor ansvariga för om deras män är otrogna.

Inte sällan ser man hetero-kvinnor som också gör diverse försök att ”förhindra” mannens otrohet, genom att försöka kontrollera andra kvinnor i mannens närhet, på olika sätt.

Det verkar som om många hetero-kvinnor tycker att det är lättare att kontrollera andra kvinnor, än sina egna män, så att säga?

Det kan göras på olika sätt men det vanligaste är nog att försöka kontrollera andra kvinnors klädsel (då de befinner sig i mannens närhet). Många heterosexuella kvinnor anser t.ex att andra kvinnor inte skall få ha ”för lite” kläder på sig i mannens närhet. Många heterosexuella kvinnor anser att andra kvinnor inte skall få bete sig hur som helst, i mannens närhet. Om andra kvinnor har ”för lite” kläder på sig eller är ”för snygga” i mannens närhet så är inte mannen längre ansvarig för sig själv, sin sexualitet eller sin familj – då är det kvinnan som, i heterosexuella kvinnors ögon, anses ha ”bjudit ut sig” för mannen, ”lockat” den stackars mannen till att svika sin familj och då blir mannens otrohet och svek, helt plötsligt den främmande kvinnans ”fel”.

Det är inte så konstigt egentligen för även kvinnor i patriarkatet, anser det vara lättare att kontrollera kvinnor, än att kontrollera (sina) män. I patriarkatet anses kvinnor även vara det kön som måste kontrolleras (av både män och kvinnor) medan män anses vara de, som främst skall kontrollera kvinnor och som inte själva vill underkasta sig någon som helst kontroll. Kvinnor i patriarkatet, anses behöva kontrolleras för att män skall kunna kontrollera sig själva. Heterosexuella kvinnor har dessutom fått lära av patriarkatet, att deras män skulle vara åtråvärda för alla kvinnor och att alla andra kvinnor (men inte deras opålitliga, översexuella män) skulle utgöra själva ”hotet”.

Som lycklig singelkvinna kan jag säga att få av oss skulle vilja ha era män, dvs inte ens om ni kastade dem efter oss i ren desperation.🙂 Vi ser ju hur de behandlar er och vill inte byta plats med er.

I världens domstolar ser vi, som sagt, exakt samma fenomen. Kvinnor döms hårdare än män för samma brott och särskilt de kvinnor som har begått brott mot män. Det anses naturligt i patriarkatet, att män får trakassera och tortera kvinnor och barn på olika sätt men kvinnor får aldrig slå tillbaka och hämnas för vad illa män har gjort mot dem (eller deras barn). Män i sin tur, får straff-rabatt för brott som de har begått mot kvinnor och barn. Män anses inte vara ansvariga för de illasinnade handlingar som de begår mot kvinnor och barn för det var ju liksom kvinnornas och barnens eget fel, att mannen inte kunde kontrollera sig.

Jag är t.ex övertygad om, att om Monica Antonsson hade varit en vit, heterosexuell man så hade den vite, heterosexuelle mannen som grovt förtalat henne, trakasserat henne och förföljt henne, blivit dömd i domstolen. Men i domstolarna handlar det inte om att bevisa rätt eller fel eller om brott har begåtts. Domstolarna är endast en teater-arena där den som ”argumenterar” bäst, har mest ”pondus”, kan förvilla och förleda, som snackar mest skit och ljuger mest, vinner målet. De advokater och jurister som är skrupelfria, saknar samvete, heder, känsla för rätt och fel och som, utan en min, klarar av att dra vilka lögner som helst offentligt, blir idag flitigt anlitade av den anledningen. Men som Monica skriver – nu vet i alla fall vi som skriver på nätet, vad vi har att förhålla oss till. Jag tänker förstås genast på stämningen mot Livsbloggen som jag skrev om här.

I vår vardag, kan vi alla bli bättre på att reflektera över våra tankar, domar, åsikter och fördomar samt hur vi faktiskt gör skillnad på och snedfördelar ansvaret, mellan kvinnor och män.

Det enklaste sättet för mig att göra det, är att helt enkelt byta ut dem mot varandra i varje situation.

Skulle jag t.ex tycka att en mamma, som beter sig som en specifik pappa, är en bra mamma? Om min mamma hade betett sig som min pappa – hur hade min uppväxt sett ut då och skulle jag då anse, att min mamma är en lika bra förälder som min pappa? Skulle jag tycka att barn i samhället får en bra uppväxt, om lika många mammor skulle bete sig mot sina barn, som många pappor gör?

Skulle jag tycka att kvinnor vore bra samhällsmedborgare om de började bete sig som många män gör i världen? Skulle jag döma en otrogen kvinna hårdare, än vad jag skulle döma en otrogen man? Om jag tycker att det mannen gjorde mot kvinnan eller barnet, inte var ”så farligt” – skulle jag tycka likadant om kvinnan, barnet eller någon annan man, hade gjort samma sak mot mannen? Skulle jag peppa en klok och smart kvinna, lika mycket som en mindre klok och smart man? Skulle jag ifrågasätta en mans utsagor, på samma sätt som jag ifrågasätter en kvinnas utsagor? Skulle jag ha lika lätt att förlåta en kvinna, som jag har att förlåta en man? Skulle jag döma en kvinna som har det skitigt omkring sig, lika hårt som en man som aldrig städar sitt hem?

Skulle jag ha förståelse för att en kvinna kan vara precis lika upptagen och tidspressad som en man kan vara? Utgår jag ifrån, när jag anlitar kvinnor professionellt, att de skall ta mindre betalt, än en man som gör samma jobb åt mig? Utgår jag ifrån, att jag alltid får röra vid en kvinnokropp men aldrig vid en manskropp? Skulle jag kommentera en mans utseende, vikt, klädsel på samma sätt som jag gör med en kvinnas? Är det lika lätt för mig att kritisera en man, som att kritisera en kvinna? Ställer jag samma krav på min son som på min dotter? Har jag samma förväntningar på en kvinnlig politiker som på en manlig? Osv, osv.

Var och en är ansvarig för sig själv och vad man själv gör. Det skall gälla även för vita, heterosexuella män. När våra myndigheter, diverse instanser, politiker och gemene kvinna och man har lärt sig detta enkla – först då är vi på god väg mot sann demokrati och likabehandling för alla i världen.

 

Ny jämställdhetsmyndighet i Sverige år 2018

Jag har tidigare nämnt att jag skulle vilja se ett, vad jag då kallade, ”Kvinnodepartement” i Sverige.

Så här skrev jag t.ex i kommentarsfältet i min gamla blogg för cirka 3 år sedan:

”Kvinnor får snart börja ta lagen i egna händer, när inte manssamhället gör det. Det är lättare än att skita i att betala skatt. Jag skulle gärna se att manssamhället tillsätter ett Kvinnodepartement som jag har nämnt tidigare. Ett kvinnodepartement där enbart feministiska kvinnor arbetar och som skall ha vetorätt i alla frågor som rör kvinnor och barn. Som skall granska domar, där kvinnor och barn är offer och ha rätt att häva dem, som skall granska all reklam där kvinnor och barn skildras och ha rätt att förbjuda den, som skall granska nya lagar som rör kvinnor och barn och ha vetorätt, som skall granska politiska och ekonomiska åtgärder som angår kvinnor och barn och ha vetorätt i dessa frågor mm, mm.”

Nu har regeringen beslutat att tillsätta en, vad de kallar, ”Jämställdhetsmyndighet”

http://www.etc.se/inrikes/regeringen-sverige-far-en-ny-jamstalldhetsmyndighet

”Exakt vilket uppdrag myndigheten kommer få preciserade inte ministern. Hon gick inte heller in på vem som kommer styra myndigheten, men meddelade att myndigheten ska finnas på plats 2018.”

”Regnér meddelade också att det i budgetpropositionen för 2017, som släpps nästa vecka, också innehåller 900 miljoner under en fyraårsperiod för att motverka mäns våld mot kvinnor och att den nya myndigheten kommer fokusera på just detta. I satsningen ingår en kompetenshöjning till yrkesgrupper som möter kvinnor som utsatts för mäns våld. 400 miljoner kronor ska gå till att förebygga våldet och fokusera på förövarna.”

Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ, är en av personerna som föreslås som chef för den nya Jämställdhetsmyndigheten:

http://www.etc.se/inrikes/gudrun-schyman-jag-ar-smickrad

”Fi-ledaren och före detta V-ledaren är en av dem som föreslås som chef för en ny jämställdhetsmyndighet.

Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ, säger själv att hon inte har någon given favoritkandidat till posten.

– Jag har inget namn, men det behöver vara en person med stora kunskaper. Det här är ett kunskapsområde, inte ett åsiktsområde. Det finns ett jätteglapp mellan vad vi vet och vad vi gör, mellan kunskap och handling. Det krävs en orädd person som inte räds att skapa dålig stämning, som inte räds att tala om att det handlar om makt.

Schyman ställer sig klart positiv till föreslaget om en ny myndighet, vilket är något Fi har drivit sedan en tid tillbaka. Men hon vill också att jämställdhetsministern får tillbaka sitt departement.

– Feministiskt initiativ har haft med det kravet ända sedan starten. Det ska finnas en jämställdhetsminister med ett tydligt mandat, ett jämställdhetsutskott i riksdagen, ett departement och en myndighet. Nu skvalpar frågan runt på olika departement och ingen tar ansvar, säger hon.

Hur ser du på att ditt namn har kommit upp flera gånger som favorit till posten som chef för jämställdhetsmyndigheten?

– Jag är smickrad, det skulle ju vara otroligt lockande naturligtvis. Samtidigt har jag valt att befinna mig på den politiska arenan, jag är inte en förvaltare av fattade beslut. Jag har en förändringsplan. Även om vi har en regering som kallar sig feministisk har vi inte sett politiska förslag som utmanar könsmaktsordningen på allvar. Vi har sett förslag som är bra, som förbättrar för kvinnor och förstärker det som har försvagats, men inget som på allvar utmanar den patriarkala makten.”

Det konservativa högerpartiet Moderaterna är (förstås) ”kritiska” till den nya myndigheten som skall verka för jämställdhet mellan kvinnor och män och Moderaternas argument mot den är:

http://www.dn.se/nyheter/politik/m-kritik-mot-ny-jamstalldhetsmyndighet/

”Moderaterna kritiserar förslaget och tycker att regeringen fokuserar på fel saker.”

Vilket fantastiskt bra och genomtänkt ”argument” från Moderaterna? skratt

Själv har jag ingen annan kritik att ge, än att myndigheten bör inrättas per omgående. Det känns som om det är väldigt länge tills det blir år 2018 och jag är, som ni vet, en mycket otålig själ.

Detaljerna kring hur myndigheten skall arbeta, vem som skall basa över den osv, är något som återstår att se. Det skall bli väldigt spännande och jag kommer naturligtvis att lägga näsan i blöt så mycket jag kan.😉

Och ni ser, kompisar..? Det är lätt att tappa hoppet ibland i det äckligt misogyna patriarkatet, som för närvarande sprattlar i vild panik i all sin dödsångest, men det händer många bra grejer! Jättebra grejer, tjejer!🙂

I love you all och ursäkta mitt långa blogguppehåll!❤