Arkiv

Våldsamma och mördande pappor i Argentina förlorar vårdnaden om barnen genom ny lag

Klockan är natt nu. Min första hel-lediga helg på flera månader har infunnit sig (dock inte semester ännu) och jag inleder den med att blogga. Hoppas att ni mår bra, alla mina trogna läsare därute? Jag ser att ni tittar in här ibland. Tusen tack för att ni inte har glömt bort mig. ❤ 

Så – what´s up?

Ja, herregud – vart skall jag börja? På jobbet har det varit minst sagt fullt ös, medvetslös. Utöver tung arbetsbörda/ansvar tvingas jag ständigt försöka hantera klassiskt mans-trams och manlig lekstuga på jobbet. Det är mycket utmattande att behöva lägga tid på en massa löjligt mans-trams, samtidigt som viktigt arbete ligger och väntar och bara MÅSTE bli klart. Även om jag försöker bete mig som ”vatten-på-en-gås” och ignorera alla män som försöker sabotera, störa och stjäla min uppmärksamhet från viktigare saker, infinner sig stressen och frustrationen.

Det beror på att vissa män aldrig ger sig – de är som förbannade iglar på en.

De slarvar, bara SKA komma fram, komma först i kön, höras, synas och de skriker som stuckna grisar dygnet runt tills man slutligen, enkom för att försöka få till någon slags arbetsro, uppmärksammar dem/lugnar ner dem. Och detta vet de förstås, dvs att deras skrik och gap och tjat ger utdelning för dem. De är förmodligen uppfostrade med att kvinnor alltid skall vara tillgängliga för dem, alltid ha tid för dem och alla deras icke-befintliga problem. Väldigt många män beter sig på detta oprofessionella sätt ute på arbetsplatserna och den som hävdar att kvinnor och män har lika arbetsvillkor, är förmodligen själv man. 😉  Många män ute på arbetsplatserna beter sig på ett sätt mot kvinnor, som de aldrig någonsin skulle bete sig mot andra män. De skäms inte ens över denna inkompetens och detta oprofessionella beteende – det verkar vara helt naturligt/normalt för dem att bete sig värre än trotsiga småbarn.

Sen har jag ett fall i min närhet med en mamma som slutligen tog mod till sig och polisanmälde bl.a upprepade, hotfulla, nattliga telefonsamtal från ex-maken, hennes barns pappa. Vad mamman inte visste, var att polisen då kontaktar socialtjänsten som i sin tur påbörjar en utredning om barnet. Mamman blev förtvivlad när detta gick upp för henne då hon dels inte ville utsätta sitt barn för ytterligare påfrestningar och dels inte själv hade ork eller mental styrka att möta sin förövare på socialkontoret. Detta är ingenting som socialen tar hänsyn till så det var bara för mamman att infinna sig på socialens alla möten, tillsammans med den hotfulle ex-maken. Inför det första mötet var dock mamman vid ganska gott mod, fullt övertygad om att socialtjänsten skulle kunna hjälpa henne, stötta henne och barnet. Då ringde hon mig och jag hade inte hjärta att släppa iväg henne till mötet utan att förbereda henne på vad hon hade att förvänta sig av svensk socialtjänst. Jag sade:

-”Tro inte för ett ögonblick att socialtjänsten finns till för dig eller barnet. De är mamma-hatare och pappa-ivrare. De jobbar enbart för fadersrätten och ställer inga som helst krav på pappor men en väldig massa krav på mammor.”

Hon verkade inte tro mig då, men efter första mötet på socialen ringde hon mig igen, gråtandes i telefonen av frustration och ilska och bekräftade det jag redan visste. Jag lär återkomma till detta fall i bloggen.

Erik har precis skrivit ännu ett inlägg om denna ”fadersrätt” som svenska myndigheter driver in absurdum åt män, på barns bekostnad:

http://kiremaj70.blogspot.se/2017/06/nytt-offer-for-fadersratt.html

”Men Migrationsverket beslutade att flickan inte skulle få stanna. Orsaken var att man inte kunnat komma i kontakt med hennes biologiska pappa och de marockanska myndigheterna vet inte ens om han lever. Ingen i Marwas familj har haft kontakt med pappan på många år, men Migrationsverket kunde inte utesluta att han skulle ha något emot att flickan fick uppehållstillstånd i Sverige.” *

Migrationsverket kan ”inte utesluta” att fadern skulle haft något emot det!

Att svenska domstolar dömer faderrättsligt vet vi ju. Minsta lilla nyck från en pappas sida kan väga långt tyngre än barns behov.

Vilket leder mig vidare till Argentina:

https://www.etc.se/utrikes/valdsamma-man-forlorar-vardnaden-med-ny-lag

”Män som mördat eller skadat sin partner förlorar rätten till sina barn. Det är resultatet av en ny lag i Argentina. Efter flera brutala kvinnomord har protester tvingat politikerna att agera.

Lagen innebär att föräldrar som mördar, skadar eller utsätter sin partner för övergrepp förlorar rätten till sina barn.

Samma dag fick två andra lagar ett preliminärt godkännande av senaten. En av dem innebär att staten måste ge bidrag till kvinnor som inte har råd att lämna en man som utövar våld. Den andra handlar om att familjer som tar hand om barnen till de kvinnor som mördats ska garanteras ett bidrag. Dessa förslag väntar på att godkännas av kongressens andra kammare.

– Det är en lag som troligen kan komma att kopieras av andra länder.”

Sverige bör bli först med att kopiera denna lag. Det måste vara slut nu med svenska myndigheters daltande med män, till och med kriminella män, på kvinnors och barns bekostnad, hälsa och liv. Det anstår inte ett av världens mest jämställda länder.

 

 

 

 

 

Män i arbetslivet styrs förstås också av sina svallande manliga känslor och fantasier

Jag är, som många av er redan vet, frivillig singel sedan många år tillbaka. Trots det, är det naturligtvis svårt för mig som kvinna, att i vardagen undkomma män och alla deras fantasier om kvinnor och män.

Häromdagen stötte jag på en man på jobbet som undrade varför jag och mina kvinnliga kollegor inte slog oss ihop och startade eget tillsammans. Innan jag hann svara på hans fråga, log han retsamt och lade till:

-”Fast det kanske krävs en man som styr upp det hela åt er?”

Jag tänkte på mina manliga kollegor och manliga kunder och brast ut i ett ofrivilligt gapskratt. Mitt gap-flabb verkade provocera mannen så jag gick bara skrattande därifrån medan jag skakade på huvudet åt dåren.

Det finns nämligen få människor som, i mina ögon, är lika ineffektiva och oprofessionella som män. De glömmer bort saker, tider och möten. De överskattar sig själva och sina egna förmågor grovt, vilket kan vara livsfarligt i vissa branscher. De är generellt sett, rätt slarviga i allt de företar sig. De gör skillnad på folk och folk utefter utseende, kön, etnisk härkomst och ekonomiska förutsättningar. De gör sig onödiga ”ärenden” på arbetstid i syfte att komma undan jobbet osv, osv.

Men det finns en sak som män generellt är bättre på än kvinnor i arbetslivet: nämligen att ta BETALT. Eftersom män överskattar sig själva och sina egna förmågor grovt, anser de också att de är värda (mycket) hög ersättning för det super-jobb som de själva anser sig ha utfört. 🙂 

Vi ser det överallt i patriarkatet, manssamhället. Män har skapat det kapitalistiska systemet i världen där (vita) män anser sig vara värda mycket högre ersättning (ofta helt sinnessjuk ersättning) för samma jobb som t.ex en kvinna eller en mörkhyad människa utför. En kvinna förväntas nästan alltid jobba billigare än en man och kvinnor som har vett att ta bra betalt, är oerhört egoistiska och överskattade. 😉

I det stora hela tycker jag att det är jobbigt att hela tiden behöva freda sig, som kvinna, från allehanda mans-fantasier om kvinnor (och män). När en umgås med män förstår en ganska snart att de har, en redan färdig bild av en som kvinna. Många män verkar tro att alla kvinnor är likadana och OM de inte är det, får många män ett behov av att, på olika sätt, försöka tvinga eller manipulera kvinnor in i den manliga mallen för hur de tycker att en kvinna skall vara, se ut, tycka och tänka.

En annan man på jobbet uttryckte sin föreställning om att jag nog ”måste stiga upp rätt tidigt på morgnarna för att göra mig klar för jobbet”. Förmodligen har mannen en fru eller flickvän hemma som tar lång tid på sig att bli klar på morgnarna och eftersom hans fru/flickvän är sådan, måste väl alla kvinnor vara likadana, enligt hans manliga fantasi? Och en kan inte låta bli att undra:

Varför gör en man, i jobbsammanhang, ett sådant märkligt påstående om en främmande kvinna? Så oerhört oproffsigt. Vad ville han säga? Förväntade han sig att jag skulle försöka bemöta hans påstående om mig? Varför skulle jag göra det och hur skulle jag ens kunna göra det? Återigen gick jag bara därifrån, skakandes på huvudet med en min som tydligt och klart visade, att jag uppfattade honom som en imbecill.

Allt sånt här kan tyckas vara petitesser när en tittar på varje enskild händelse för sig men när en tittar på hela bilden, lägger pusslet, framkommer det att många män, alltså till och med i arbetslivet, styrs mer av sina känslor, än av professionalitet. Mäns känsla och beroende av att framställa sig själva som ”manliga”, deras nästan maniska behov av att tala om för kvinnor hur de skall vara kvinnor samt att sätta alla normala sociala regler ur spel.

Men bara när de har med kvinnor att göra.

Det sistnämnda handlar om män som, i arbetslivet, behandlar kvinnor på ett helt annat sätt, än vad de skulle behandla andra män. De normala sociala reglerna ute på arbetsplatserna, sätter de ur spel och det kan handla om män som ständigt tar sig rätten att ta på främmande kvinnors kroppar eller kommentera desamma. Lägger armen runt dem, tar tag i armarna på kvinnor osv. Det kan handla om män, som i jobbsammanhang, vill hälsa på kvinnor genom att krama dem, vilket de aldrig skulle göra med män i samma situation.

Tänk dig en man som t.ex går på möte med sin manlige advokat, revisor, tandläkare eller bilmekaniker och vill hälsa på honom med en kram och smek över ryggen? Eller en man som kommenterar sin manlige bilmekanikers snygga muskler, outfit eller vackra ögon? 🙂

Det hela handlar om mäns bristande respekt för kvinnor, kvinnors integritet, tid, arbetsliv och privatliv. Män som förväntar sig att kvinnor i sin yrkesroll skall ”tjäna” och ”serva” män in absurdum, precis som mamma gjorde när de var små och som deras fruar/flickvänner gör där hemma. Män som inte respekterar eller lägger sig i kvinnors arbetstid och som försöker styra/förstöra kvinnors planering. Män som inte tål att en kvinna förklarar saker för dem, som väljer att inte lyssna på kvinnans professionella råd och som sedan skyller på kvinnan för att han gjorde fel eller köpte fel vara/tjänst. Män som inte tål att en kvinna säger att hon inte har tid med honom just nu, eftersom något annat har högre prioritet. Män som inte ens tål att en kvinna, inte per omgående svarar på hans telefonsamtal eller mail. Listan kan göras lång.

En kvinna får aldrig vara upptagen med annat, när en man vill ha kontakt med henne.

Som kvinna ute i arbetslivet, hamnar alla dessa mans-problem och svallande mans-känslor alltid i ens eget knä, precis som för kvinnor i hetero-relationer. En kan inte komma undan som kvinna, utan en tvingas hela tiden till att försöka förhålla sig till män och det sätt, på vilket de sätter alla, annars normala, sociala regler ur spel. Om en inte hanterar alla konstigheter som män utsätter kvinnor för ute på arbetsplatserna på rätt sätt, enligt män, är det förstås ens eget fel som kvinna och då kan en bli, antingen en jävla ”bitch” eller så blir en ”oprofessionell”. Det är då, enligt många människor, kvinnors eget ansvar att ”sätta tydligare gränser” mot män, att vara ”lite mjukare” mot män, ”linda in det hela lite bättre”, ”försöka förklara bättre” eller att överhuvudtaget hantera mans-situationer ”si eller så” istället.

Men tyvärr måste jag meddela alla män att vi kvinnor ute i arbetslivet, faktiskt har annat att göra på jobbet än att ägna oss åt att försöka freda oss från ”manlighet”, ”maskulinitet”, manlig sexualitet, manliga fantasier och svallande manliga känslor av t.ex upplevd kränkthet. Jag vill uppmana alla män ute på arbetsplatserna att lägga alla känslor åt sidan och att istället försöka agera professionellt i alla lägen, oavsett vilken typ av människa ni står inför. Vi kvinnor har helt enkelt inte tid med mans-trams på jobbet.

 

 

 

 

Ännu en kvinnomisshandlare. Det tar aldrig slut…

Jaha, då har jag ännu ett heterosexuellt par i min närhet där mannen fysiskt och psykiskt misshandlar och terroriserar kvinnan.

Tar det aldrig slut, tänker jag…?

Mönstret är nästan alltid detsamma när sanningen om mannen kommer fram och när kvinnan börjar berätta om vad han har utsätter henne för. Andra kvinnor sluter upp bakom kvinnan och andra män sluter ofta upp bakom den kvinnomisshandlande mannen. Så även i detta fall.

När kvinnan i det här fallet – vi kan kalla henne Anna – till slut polisanmälde kvinnomisshandlaren och de kom och hämtade in honom för förhör, ringde hon till hans föräldrar. Hon fick tala med hans pappa i telefon och han skällde ut Anna för att hon, som han uttryckte det, nu hade ”förstört” hans sons hela liv. 

Det är tyvärr inte ovanligt att kvinnomisshandlares föräldrar (och nära släktingar) försvarar sina söner och istället lägger skulden på deras kvinnliga offer. Till och med och särskilt när kvinnomisshandlaren har egna barn, som i det här fallet. Annas kvinnomisshandlare är tyvärr pappa till två barn från en tidigare hetero-relation.

Jag sade till Anna att vi borde åka hem till kvinnomisshandlarens pappa och skälla ut honom för att ha uppfostrat en satans kvinnomisshandlare.

Hela det här fenomenet går sannolikt ut på att ingen av de skyldiga vill ta på sig ansvaret. Istället pekar förövaren och alla i förövarens närhet på kvinnan och skuldbelägger henne för att mannen har misshandlat henne. Kvinnomisshandlares föräldrar vill inte ha fokus på sig själva och inte heller ta något som helst ansvar för de rubbade vuxna män som de har ”uppfostrat”.

En av Annas närmaste vänner, en man, blev vid ett tillfälle vittne till misshandeln. Annas manlige vän var nämligen på besök hos paret en helg. Han har med tiden kommit att bli god vän, även med Annas kvinnomisshandlare. Rätt som det var under kvällen, slet den berusade kvinnomisshandlaren gapande och skrikande in Anna i sovrummet och började slå på henne. Vad gjorde hennes manlige vän då….? 

Han satt kvar i soffan i vardagsrummet….

Anna ursäktade senare sin manlige vän med att han nog ”blev rädd”. Vanföreställningen om att män skulle vara ”modiga” och ”beskyddare av kvinnor och barn” kan alla kvinnor lämna därhän. Det är bara en manlig fantasi. Det enda kvinnor och barn behöver beskydd ifrån på jordklotet är – män. Det är nästan alltid bara kvinnor som skyddar kvinnor och barn från män. Kvinnor är modiga, män är fega. Kom ihåg det.

Jag tror att det är vanligt att den här typen av hetero-män, familjemisshandlare, uppfattar sig själva som ”manliga” och maktfullkomliga när de misshandlar kvinnor och barn. Det verkar som om de tror att kvinnorna och barnen som de misshandlar, uppfattar dem på samma sätt. I själva verket, vilket alltid används mot kvinnorna i den här typen av hetero-familjer, tycker kvinnorna ofta synd om männen som misshandlar dem. Det beror på att kvinnorna ser männen som svaga och sjuka. Återigen är det kvinnliga perspektivet ett helt annat än det manliga perspektivet.

Medan kvinnor ser en svag(are) man, ser kvinnomisshandlaren på sig själv som ”manlig” och stark(are).

I och med detta, tycker jag att det kan vara lämpligt att hänvisa till Kriminalvårdens forskning i detta inlägg:

https://noboytoy.wordpress.com/2011/07/08/varfor-hata-sa/

Utdrag:

”Ett stort antal forskare har kommit fram till slutsatsen att en individs föreställningar om maskulinitet i allra högsta grad är relevanta för om han har en benägenhet att bruka våld mot kvinnor eller inte. Således är det viktigt att vid bedömningen av huruvida en klient har en attityd som stöder eller ursäktar partnervåld ta ställning till personens åsikter och värderingar kring vad det innebär att vara man. Som tidigare nämnts är konservativa, sexistiska och ojämställda värderingar, exempelvis beträffande fördelning av hushållsarbete, uppdelning av föräldraledighet eller kvinnors position i arbetslivet, inte per automatik attityder som stöder eller ursäktar partnervåld.”
”Kvinnomisshandlare har ofta ett påtagligt behov av att känna sig som ”herren på täppan”, det vill säga att vara par- eller familjekonstellationens primära överhuvud, försörjare och beskyddare. Dessa män förknippar manlighet med auktoritet, dominans och kontroll, samt har uppfattningen att för att vara en ”riktig man” ska man vara självsäker och bestämd, upprätthålla en aura av fysisk och mental styrka, proklamera synbara bevis på socialt anseende och ekonomisk framgång, vara överlägsen kvinnor, ha en pretentiös sexualitet och ständigt vara beredd att stå upp för sig själv om den manliga prestigen hotas.”

Ett stort självhävdelsebehov i kombination med medioker begåvningsnivå och bristande sociala färdigheter utmärkte gruppen av män som gjort sig skyldiga till partnervåld.”

Antifemininitet kan manifesteras i vulgär heterosexistisk jargong, homofobi samt antipati gentemot politiska krav som ställs från kvinnorörelser. Emellertid handlar antifemininitet primärt om vissa mäns ogillande och nervärderande av vad som uppfattas som typiskt kvinnligt uppförande, vilket i sig är empiriskt länkat till ökad risk för våldsbrott mot kvinnor.

Inne hos Monica kan ni läsa mer, bl.a en studie om heterosexuella pappor som mördar sina barns mammor:

http://monicaaantonsson.blogspot.se/2017/04/man-som-hatar-kvinnor.html

 

 

Vardagligt och normaliserat manligt kvinnohat

Det här med att försöka föra ett vuxet samtal med en man som kallar hetero-kvinnor (t.ex på krogen) för ”horor”, ”fittor”, ”luder”, ”bitchar” osv….

… och när jag, inför denne man, kritiserar patriarkatet, mäns våld, mäns sexuella våld, kriminalitet, krigande, egoism, sexism, ojämställdhet osv i världen, utan att överhuvudtaget använda mig av förnedrande eller förminskande ord om män, så har mannen mage att kalla MIG manshatare…? 

Jag undrar: HÖR inte män själva, hur illa det låter när de pratar om kvinnor? Förstår de inte vilka slutsatser en lätt kan dra om mäns kvinnohat, bara genom att vara närvarande när män öppnar munnen?

Men förstås, patriarkatet gör ju skillnad på hur en man får uttrycka sig om kvinnor och hur kvinnor får uttrycka sig om män.

Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet vill legalisera surrogatmödraskap

Socialdemokraterna (och förstås – Feministiskt Initiativ) säger nej till att legalisera surrogatmödraskap i Sverige men Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet säger ja.

http://www.etc.se/inrikes/s-ledningen-nej-till-surrogatmodraskap

”S-ledningen vill inte tillåta surrogatmödraskap inom svensk hälso- och sjukvård. Helén Fritzon, ledamot i partistyrelsen, menar att argumenten mot ett införande väger tyngst.

Även Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna går på utredarens linje. Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna säger däremot ja till surrogatmödraskap, så länge inga pengar är inblandade.”

Ja, den förra Alliansregeringen, högerregeringen, var ju också de som från början begärde en utredning i syfte att legalisera surrogatmödraskap i Sverige. Alliansen gav Statens Medicinetiska råd (SMER) i uppgift att göra denna ”utredning”, som istället visade sig vara ett rent beställningsverk för att snabbt, smidigt och i smyg, kunna legalisera surrogatmödraskap. Jag granskade SMER:s utredning år 2013 och jag kan bara säga, att den är något av det mest banala, löjeväckande och oseriösa som jag någonsin har skådat i skrift från en svensk myndighet. Jag skrev om oseriösa SMER:s så kallade ”utredning” här:

https://noboytoy.wordpress.com/2013/03/01/smer-ar-oseriosa/

”Eftersom gruppen ”ofrivilligt barnlösa kvinnor”, som efterfrågar surrogatmoderskap, inte kan vara särskilt stor och SMER dessutom problematiserar gruppen ensamstående kvinnor, så kan vi dra slutsatsen att det  är fullständigt osannolikt att kvinnor är den grupp som ”på senare tid har ställt krav”. Vilka finns då kvar, som efterfrågar surrogatmoderskap?”

Liberalernas Daddys Girl, Barbro Westerholm (och en av ledamöterna, ”utredarna” i SMER:s oseriösa rapport), ger svar på frågan i ETC:

http://www.etc.se/debatt/barnonskan-gar-inte-att-sta-emot

Barbro Westerholm Liberalerna

”Men verkligheten är att det finns få barn att adoptera och även om homosexuella män har rätt att bli adoptivföräldrar så säger länder från vilka vi adopterar barn nej. Homofobin är uttalad där.”

Homosexuella män är alltså de som framför allt driver frågan, att de måste ha laglig rätt att få barn i ”gåva” av svenska kvinnor, alternativt måste få laglig rätt att köpa barn av svenska mammor. Svenska mammor måste lagligen få ge bort sina barn i gåva till (homosexuella) män, alternativt måste kvinnor lagligen få sälja sina barn till män, menar män. Liberalernas Daddys Girl, Barbro Westerholm, fortsätter:

Utredningens nej till altruistiskt surrogatmoderskap kommer inte att hindra att surrogatmoderskap kommer att fortsätta att finnas. De som önskar barn men som inte själva kan bära det, framför allt homosexuella män, kommer att se till att de får sin önskan om att bli föräldrar blir tillgodosedd. De kommer att finna andra vägar för detta. Barnönskan är en av de starkaste drivkrafter som finns.

Så här är det: Män kan inte bli gravida eller föda barn. Män har aldrig någonsin i världshistorien kunnat bli gravida eller föda barn. Det är ren biologi. Skall då män som påstås lida av ”barnlöshet” (vadå ”barnlöshet”…?), ha laglig rätt i Sverige att köpa barn? Nej, nej, nej! Som Kvinnolobbyn så klokt uttryckte det: 

”Gränsen för hur långt vi kan gå för att tillfredsställa människors (mäns /NBT) barnlängtan måste dras vid människohandel.”

Och allt detta är så typiskt för högern, som alltid vurmar för kapitalism (och inte minst ”fadersrätt”), till vilket pris som helst. Allt, ALLT, skall kunna säljas och köpas på ”marknaden” och för att överhuvudtaget kunna upprätthålla vårt kollapsande ekonomiska, kapitalistiska system, måste marknaden hela tiden utökas med nya varor och tjänster (barn, kvinnor, mänskliga organ). Som alltid är det främst kvinnor och barn som efterfrågas av män, på denna kapitalistiska marknad. Kvinnor och barn som män vill kunna köpa sig för (små-) pengar, i rent egoistiska syften och enkom för det egna höga, manliga ”nöjets” skull.