Jag lovade ju att återkomma om hur den så kallade ”ryss-skräcken” har planterats i svenska folkets medvetande, i princip ända sedan andra världskriget tog slut 1945.
Det kan tyckas märkligt att våra politiker, massmedia och framför allt det svenska försvaret, har velat utmåla Ryssland, f.d Sovjetunionen, som det största hotet mot både Sverige och världen och särskilt eftersom Sovjetunionen var de största hjältarna under andra världskriget. Utan Sovjetunionens massiva militära insatser under andra världskriget, hade Nazi-Tyskland under Hitlers vansinnes-styre, kanske aldrig störtats.
Hitler-Tyskland led för övrigt, precis som USA, av svår kommunist/socialist-skräck. Hitler-Tyskland var högerextremt och kapitalistiskt och ett utav Hitlers mål, var att förinta Sovjetunionen. Samma typ av hotelser mot Sovjet uttalades av USA, främst under kalla kriget, som började efter andra världskriget.
Jag läste för övrigt någonstans, att det bara finns två stater i världen som har haft det dåliga omdömet att hota med att förinta andra länder med kärnvapen, i syfte att få sin egen vilja igenom – USA och Israel. Ryssland/Sovjet är de som har utsatts för de flesta av USA:s hotelser om förintelse med kärnvapen men de har å andra sidan, aldrig hotat USA tillbaka.
Som vi också vet, är det bara USA som har varit galna nog att faktiskt använda kärnvapen mot våra medmänniskor på jorden, i syfte att skada dem på det mest fasansfulla sätt. USA utsåg Japan till att bli offer för deras första kärnvapen-attack på jordklotet under andra världskriget.
Mot bakgrund av allt det här (och mycket mer) borde väl världen snarare lida av USA-skräck?
Tillbaka till ”ryss-skräcken” i Sverige.
År 1952 fick svenska folket veta, att ett utav svenska försvarets flygplan, en så kallad DC3:a, hade ”försvunnit spårlöst” under en ”navigeringsflygning i utbildningssyfte”, över Östersjön. Ombord på planet fanns, som man påstod, 8 st besättningsmän (vissa källor menar att det var 9 st), vilka man hävdade var anställda av flygvapnet. Planet återfanns först år 2003.
Under sökandet efter den ”försvunna” DC3:an blev ett svenskt, obeväpnat sjöräddningsplan, ett så kallat Catalina-plan, plötsligt och oväntat nedskjutet av ryssarna. Besättningen på planet räddades av ett västtyskt fartyg som plockade upp dem från livbåten ute på Östersjön.
Denna händelse och dess efterverkningar brukar kallas ”Catalina-affären”, vilken utvecklades till en ganska allvarlig kris i relationen mellan Sverige och Sovjetunionen. ”Ryss-skräcken” var ett faktum – allt som amerikanerna hade varnat för (den hemske ryssen) var nu verklighet hos oss. Svenska folket fick, via massmedia, politiker och svensk militär, intryck av att vi svenskar, helt oprovocerat, hade fallit offer för den aggressive, krigiske ryssen, vilket bl.a senare ledde till våldsamma demonstrationer utanför den ryska ambassaden i Stockholm, där man till och med kastade sten mot byggnaden.
Sanningen var (den blå texten nedan kommer från wikipedia):
”Tre år tidigare hade Sverige, i strid med den officiellt strikta neutralitetslinjen, ingått ett hemligt avtal med USA och Storbritannien. Svenska signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning. Flygvapnets specialutrustade Tp 79:or 79001 Hugin och 79002 Munin genomförde regelbundet topphemliga flygningar över Östersjön med amerikansk signalspaningsutrustning ombord. Sverige bedrev även fotospaning mot Sovjetunionen.”
Det ”försvunna” planet, DC3:an, var alltså inte ute på någon oskyldig ”navigeringsflygning i utbildningssyfte”. Det svenska flygvapnet hade i själva verket under en längre tid genomfört flygningar över Östersjön med DC3:an, i syfte att spionera på Sovjet med amerikansk spionutrustning ombord, på uppdrag av USA och Storbritannien.
Sovjetunionen erkände några år senare, att de hade skjutit ned den ”försvunna” DC3:an men detta hemlighölls för svenska folket, eftersom svenska makthavare inte ville att det skulle bli känt, att det hade bedrivits spionage mot Sovjet, med hjälp av amerikaner och britter. Av den anledningen blev det också viktigt för makthavarna att DC3:an, med den amerikanska utrustningen, inte hittades. Då skulle ju allt hemlighetsmakeri och det svenska försvarets samarbete med USA och Storbritannien (Nato) avslöjas. Då skulle ju all den inplanterade ”ryss-skräcken” hos svenska folket, kunna vändas till ryssens fördel och svenskarna skulle framstå som fega, lögnaktiga, manipulativa marionetter åt främst amerikanerna, vilket vi naturligtvis också var (är?).
”Under 1948 hade en S 26 Mustang medvetet kränkt sovjetiskt territorium. Flygplanet var utrustat med en kamera lånad från USA:s flygvapen. Under 1949 hade spaningsflygningarna fortsatt med en S 31 Spitfire.
Huvudsyftet med operationerna var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar, särskilt dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan.
År 1951 ertappades Sverige med att vid två tillfällen ha kränkt sovjetiskt luftrum. Vid det ena tillfället var ett av planen så nära som 2,5 nautiska mil (drygt 4,5 km) den baltiska kusten, och regeringen tvingades be om ursäkt på diplomatisk väg. Under år 1952 steg spänningen ytterligare då Nato-plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna blev fler. Sovjetisk press började skriva om att Sverige gick Natos ärenden.”
Sovjet visste naturligtvis om, att det svenska försvaret samarbetade med USA:s krigsallians Nato och alla dessa upprepade kränkningar och hot mot Sovjet, från Sveriges och Natos sida, gjorde att ryssarna till slut kände sig tvungna att markera – de fattade beslut om att skjuta ned spionplanet DC3:an och därefter Catalina-planet. Förmodligen hade de redan räknat ut, att ”alliansfria och neutrala” Sverige skulle bli tvungna att hemlighålla nedskjutningen för att Nato-samarbetet och vårt spionage, inte skulle bli känt för omvärlden.
Vi skall också komma ihåg, att vid den här tidpunkten pågick det kalla kriget mellan de två stormakterna (Sovjet och USA) för fullt och amerikanerna hade redan visat världen (och framförallt deras främsta hatobjekt – ryssarna) vilka fasansfulla handlingar de var kapabla till att utföra, i och med USA:s kärnvapen-bombningar mot det japanska folket under andra världskriget.
”I de första svenska pressmeddelandena om DC-3:ans försvinnande nämndes ingenting om misstanken att planet blivit nedskjutet, bland annat för att dölja det faktum att flygvapnet tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev denna signalspaning. Representanter för Flygvapnet och Sveriges regering hävdade att planets besättning varit ute på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Svensk press intog en hård antisovjetisk linje.”
Fem av besättningsmännen på den ”försvunna” DC3:an var alltså inte anställda av flygvapnet – de var anställda av FRA. Deras anhöriga blev beordrade av försvarsmakten, att hålla tyst om detta, ljuga för pressen och istället säga att männen var anställda inom flygvapnet.
Vissa källor och vittnesuppgifter hävdar dessutom, att det var nio stycken män ombord på planet, istället för åtta, som man hävdar officiellt. Den nionde mannen, förmodas i så fall ha varit en amerikansk underrättelseofficer. Anledningen till att denna uppgift om en nionde besättningsman har framkommit, är att det finns vittnesuppgifter om det, samt att antal fallskärmar som lastades ombord på DC3:an var nio stycken, istället för åtta.
”År 1956, då den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov träffade Sveriges statsminister Tage Erlander, erkände Chrusjtjov att sovjetiska jaktplan hade skjutit ner Tp 79:an. Denna information offentliggjordes dock inte för allmänheten eller till de anhöriga till de sammanlagt åtta personer som funnits ombord; tre från Flygvapnet och fem specialister från FRA. De anhöriga svävade helt i ovisshet om männens öde. Först 1991 tillkännagav Ryssland officiellt att planet skjutits ner av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15.”
Det råder tveksamheter om hur mycket information som den socialdemokratiska regeringen och statsminister Tage Erlander, egentligen erhöll av det svenska försvaret och hur mycket politikerna såg sig tvungna att mörka, ljuga om, i syfte att skydda försvarsmaktens agerande. Av vissa dokument, har man kunnat dra slutsatsen att svensk militär, försvarsmakten, FRA, flygvapnet, i många delar verkar ha handlat helt och hållet på eget bevåg, utan någon som helst politisk förankring. Ett exempel är, när den dåvarande flygvapen-chefen fattade eget beslut om att samla hela flygvapnet, efter ryssarnas nedskjutning av Catalina-planet, för att utföra en löjlig och förstås, fullständigt livsfarlig flygning, en så kallad manlig, militär ”styrkedemonstration” över Östersjön, med avsikt att minsann ”visa” ryssarna. 😉 Detta informerades statsminister Tage Erlander om först några dagar efteråt, då skadan redan var skedd.
”Det sovjetiska motivet för nedskjutningen var sannolikt dels att DC-3:an signalspanade åt GCHQ (den brittiska motsvarigheten till FRA/NBT) och NSA (den amerikanska motsvarigheten till FRA/NBT) och dels att DC-3:an var ett direkt militärt hot mot den nya kryssaren Sverdlov. Det kom helt enkelt för nära med kamera och signalspaningsutrustningen. Frågan om de återstående fyra besättningsmännen som inte fanns i vraket eller dess närhet är obesvarad.”
”1998 började dykaren och före detta flygvapenpiloten Anders Jallai intressera sig för DC-3:an. Han forskade efter nya ledtrådar i arkiv och intervjuade återigen inblandade nyckelpersoner för att om möjligt göra ett sista försök att finna vraket. Den 10 juni 2003 återfann de efter tre års sökande den nedskjutna Tp 79:an på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska zonen. Senare på sommaren fann de även Tp 47:an, på en position 22 kilometer mer ostlig än den rapporterade nedslagsplatsen.”
Under natten mellan den 18 och 19 mars 2004 lyfte man under närvaro av press, sökgruppen och anhöriga upp resten av vraket på ubåtsräddningsfartyget HMS Beloss däck. Sedan tidigare hade kvarlevorna efter piloten Alvar Älmeberg påträffats. Vid närmare undersökningar, som bland annat genomfördes på Muskö, upphittades rester efter ytterligare tre besättningsmän samt diverse tillhörigheter. Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen.
Fyra personer ur FRA:s signalspaningsgrupp ombord kunde inte hittas i flygplanet eller på själva vrakplatsen. Utredningen kunde dock konstatera skador på de stolar dessa personer normalt satt i, som visar att personer befunnit sig i samtliga stolar vid nedslaget.”
Det finns mycket att läsa för er, om ni är intresserade av mer detaljerad information om Catalina-affären:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Catalinaaff%C3%A4ren
Anders Jallai:
http://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/http://www.jallai.se/dc-3catalinaaffaren/
Här finns mer, mycket bra och detaljerad information om hur bl.a regeringen hanterade händelserna:
Klicka för att komma åt catalinaaff%C3%A4ren.pdf
Som ni säkert känner till vid det här laget, är dessutom alla anklagelser mot ryssarna om påstådda ryska ubåts-kränkningar i svenska farvatten genom åren, också en stor bluff. Efter att i alla år ha skyllt på ryssen, har det nu framkommit att alla ”ubåts-kränkningar” i svenska farvatten, förmodligen istället har utförts av USA, Storbritannien och Tyskland (Nato).
”I april 1983 presenterade Ubåtsskyddskommissionen sin rapport som konstaterar med stöd av bland annat bottenspår att en kränkning verkligen ägt rum och avser att Sovjetunionen i allt väsentligt måste ses som ansvarig för den misstänkta ubåten i Horsfjärden hösten innan. Ubåtsskyddskommissionen beskriver denna som en del en större operation mot Stockholms mellersta och södra skärgård som kan ha omfattat tre mer konventionella ubåtar och tre miniubåtar av ditintills inte känd typ eller sort. Regeringen överlämnar en protestnot till Sovjetunionen.”
”Enligt en dokumentär i Uppdrag Granskning i oktober 2007 genomfördes inte en enda av de misstänkta ubåtskränkningarna, förutom grundstötningen av U 137, av Sovjetunionen eller något annat land inom Warszawapakten, det mesta sägs tvärtom tyda på att det var Nato-ubåtar som kränkte svenskt territorium.” Enligt en uppföljande dokumentär i Uppdrag Granskning den 11 juni 2008 sägs det numera stå helt klart att de ubåtar som svenska försvaret jagade i Hårsfjärden i samtliga kända fall rörde sig om ubåtar från Nato, till exempel från Västtyskland, USA, och Storbritannien.”
Ambassadör Mattias Mossberg, huvudsekreterare i två ubåtsutredningar, har krävt att all sekretess kring ubåtskränkningarna måste hävas. Han pekar i likhet med uppgifter i SVT Uppdrag granskning på att det finns ”rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut”. Uppgifter tydliggörs om att det skulle ha handlat om Natoubåtar, men att dessa rapporter inte redovisades. Även professor Ola Tunander anser efter en genomgång av tillgängliga fakta att de ubåtar som observerats kommer från Nato-länder och inte från Sovjetunionen, som Ubåtskommissionen påstått.”
Så hur kommer det sig att svenska makthavare inte ens drar sig för att ljuga, i syfte att utmåla ryssen som boven i dramat, som den opålitlige, krigiske, aggressive och manipulative diktatorn och som det största hotet mot Sveriges rikes säkerhet? Hur kommer det sig, att svenska makthavare samarbetar med och, åtminstone sedan andra världskrigets slut, de facto har samarbetat i hemlighet med terrorstaten USA och dess allierade (Nato), mot Sovjet/Ryssland?
Är det verkligen så klokt av Sverige (eller nåt annat land?), att samarbeta med den värsta terrorstaten genom tiderna – USA – och dessutom i modern tid bjuda in dessa krigs-galningar inklusive alla deras kärnvapen, för militära ”övningar” i vårt land, genom värdlandsavtalet med Nato? På vilket sätt har detta oerhörda förtroende för USA skapats och framför allt – vad har dessa bevisliga massmördare, terrorister, spioner, lögnare, krigsbrottslingar, torterare och tjuvar gjort för att förtjäna andra länders förtroende, överhuvudtaget?
”Lennart Bodström, utrikesminister mellan 1982-1985, menar att regeringen vilseleddes av ubåtskommissionen som påstod att ubåtarna kom från Sovjetunionen. Carl Bildt (M), som stod för den linjen, fick ett raseriutbrott när nya uppgifter presenterades.
Av kommissionens fem ledamöter var Carl Bildt, riksdagsman för moderaterna, den mest engagerade. Han var bland annat huvudförfattare till en rapport med titeln ”Möt ubåtshotet”, som moderaterna gav ut under valrörelsen 1982.
Carl Bildts roll under åren är intressant. I december 1990 påstod Carl Bildt att Sovjetunionen organiserat ett antal ”diversionsförband”, av vilka ett var avsett att användas mot Sverige. Under hela 1980-talet hade, enligt Bildt, under varje år tre omfattande operationer med upp till 22 sovjetiska ubåtar inblandade genomförts på svenskt territorium. Det verkade inte de svenska militära myndigheterna ha känt till, det ingick åtminstone inte i deras rapportering till regeringen.
Under de överläggningar mellan president Jeltsin och statsminister Bildt i början på 90-talet, som fördes vid den senares besök i Moskva, var de svenska påståendena om sovjetiska kränkningar ett huvudämne. Från svensk sida överlämnades ett ljudband med en 3 minuter och 47 sekunder lång inspelning av motorljud, som sades härröra från en sovjetisk ubåt, något som man från rysk sida förnekade.
NoBoyToy 