Sexualpolitiken, del 1

Med tanke på det så kallade ”samhällsklimatet” i både Sverige och övriga delar av världen idag, tänkte jag publicera några väl utvalda och mycket intressanta delar ur boken ”Sexualpolitiken” av Kate Millet. Rekommenderas varmt, även om jag nog skulle våga påstå att boken inte är direkt lättläst. Det här är viktig kunskap!

Tyskland:

”Kvinnorörelsen hade kommit igång sent i Tyskland. Sina första, mera skönjbara framsteg där, gjorde den först under 1900-talets första decennium. Fem år innan nazisterna kom till makten hade den organiserat flera miljoner tyska kvinnor i ett stort kvinnoförbund, uppdelat på fyra stora avdelningar. År 1928, det är då detta stora förbund bildades, framstod kvinnorörelsen som en stark och väl-försvarad fästning.

Men nazismen genomförde stormningen av denna fästning mycket metodiskt. Den splittrade, infiltrerade, genomförde tvångsval och tog hand om de ledande posterna, rensade ut de feministiska ledarna från rörelsen och ur det offentliga livet över huvud taget, och förde sedan in kvinnoorganisationerna i de nazistiska fållorna, underställda partiet, i sådana organ som Frauenorden, Frauenschaft och så småningom Frauenfront (som några år senare döptes om till Frauenwerk), organisationer som skenbart leddes av en Führerin och andra antifeministiska kvinnliga kollaboratörer (samarbetar med fienden), men i själva verket kontrollerades av partiet närstående män som Krummacher och Hilgenfeldt. Cirka 6 till 8 miljoner kvinnor kunde mobiliseras för partiets syfte inom Frauenwerk, redo att utnyttjas på det sätt som passade den nazistiska staten allra bäst.

Kvinnornas roll i Tyskland var avsedd att helt karakteriseras av de båda orden Kinder och Küche (barn och kök), kvinnan skulle med andra ord helt ägna sig åt moderskapet och familjen, men samtidigt kom kvinnorna att i stor utsträckning stå för arbetsstyrkan på verkstadsgolven i de fabriker som betjänade och tillverkade den tyska krigsmaskinen, i varje fall i början och intill dess man började dryga ut deras antal med östeuropeiska slavarbetare.

All den intensiva propagandan om äktenskap, det heliga moderskapet och hemmet till trots, steg faktiskt antalet förvärvsarbetande kvinnor, också ute-arbetande mödrar, under hela den nazistiska tiden, alltifrån 1933 och framåt. Detta är i och för sig föga märkligt, eftersom antalet förvärvsarbetande kvinnor steg över hela världen under denna period, en ökning som därtill förefaller helt naturlig med tanke på hur den högre utbildningen nu hade öppnats också för kvinnorna.

Men i det nazistiska Tyskland kom år 1933 ett regeringsdekret som stipulerade att bara tio procent av de universitetsstuderande skulle få vara av kvinnligt kön; i gymnasierna stod flickorna bara för en tredjedel av eleverna. Dessa proportioner ligger avsevärt lägre än man borde ha rätt att vänta sig med tanke på de snabba framsteg kvinnorörelsen dessförinnan hade gjort i Tyskland; Tyskland låg här långt efter både England och Förenta Staterna.

Själva grundsyftet med den nazistiska ideologin på denna punkt var inte, som man hävdade utåt, att kvinnan skulle återföras till hemmet, utan ”att rensa bort kvinnorna från de akademiska yrkena och placera dem i lägre betalda sysselsättningar istället”. Vid ett möte med den nazistiska medicinal-styrelsen i december 1934, förklarade dr Wagner, lärarkårens av partiet utsedde ledare, inför en blandad publik av både män och kvinnor:

 – ”Vi kommer att strypa den högre utbildningen för kvinnorna”.

De feministiska röster som fortfarande höjdes tystades ner den ena efter den andra. Sedan den nya regimen tagit makten utfärdades ett snabbt förbud mot kvinnliga domare, och år 1936 utestängdes kvinnorna från samtliga juridiska ämbeten och befattningar inom rättsväsendet. Riksdagen hade trettio kvinnliga ledamöter när nazismen kom till makten – år 1938 fanns det inte en enda. 

Detta var alltså ett försök att rensa ut kvinnorna från arbetslivets högre nivåer (vilket också genomfördes i stor skala, genom lagstiftning mot ”dubbelinkomst-familjer” och direkt avskedande av kvinnor, både gifta och ogifta), så att kvinnorna när de återkallades till arbetsmarknaden igen, skulle vara nöjda med och acceptera den lägre status som tjänande syster och okvalificerad hjälpare, som tilldelats dem som hjälptrupper till statens stora maskulina projekt.

Inrikesministern dr Wilhelm Fricks politik var både klar och entydig, ideologiskt lika väl som samhällsekonomiskt:

– ”Modern bör ha möjlighet att helt ägna sig åt sina barn och sin familj, hustrun att helt ägna sig åt sin man. Ogifta flickor bör hålla sig till sådana sysselsättningar som lämpar sig för kvinnokönet. Vad övriga yrken angår, bör de helt överlåtas åt männen.”

Den tyske mannen hölls lojal och på gott humör genom att få tillträde till alla de poster och befattningar som tidigare innehafts av de mängder med kvinnor som avskedades under nazismens första år vid makten, och därmed skulle han också visa sig beredd att träda in i armén när ”krigsansträngningarna” ökade, samtidigt som kvinnan, ordentligt kuvad så att hon var medveten om sitt ringa värde och sin låga ställning, tvingades klara det allt hårdare arbetet på hemmafronten.

Gottfried Feder, en av partiets grundläggare och stora ”tänkare”, gav denna definition på feminismen för massorna:

– ”Juden stal kvinnan från oss genom könsdemokratin i dess olika former. Vi unga måste nu dra ut och döda draken, så att vi kan återfå det heligaste av allt, kvinnan som jungfru och tjänarinna.”

Redan i Mein Kampf hade Hitler förklarat att ”den tyska flickan är ett statligt subjekt och blir statlig medborgare först sedan hon gift sig”. Nazisternas ursprungliga program krävde bland annat avskaffande av den kvinnliga rösträtten och när regimen kom till makten, inskränktes också den kvinnliga rösträtt som garanterats i Weimarförfattningen år 1919, eftersom det ingick i den nazistiska politiken att utesluta kvinnorna ur det offentliga livet och från alla allmänna ämbeten.

Den nästan mytiska idealiseringen av det kyska moderskapet är ett synnerligen effektivt medel, inte bara när det gäller att likställa sexualiteten med avlandet (vilket ytterligare underlättades genom det nazistiska förbudet mot preventivmedel och aborter), utan också när man strävar efter att helt undertrycka och hämma den kvinnliga sexualiteten över huvud taget och göra om den till en statsdirigerad barnalstringsprocess för ofta mordiska statliga syften.

Som svar på de angrepp Tyskland utsattes för, av både den internationella kvinnorörelsen och från liberalerna i väster för sitt sätt att behandla sina kvinnor, försvarade Hitler sin nya stat mot anklagelsen för att ”vi skulle ha infört en tyrannisk reglementering av kvinnorna”:

– ”Ute i världen säger man: ”Jo för all del, männen! Men kvinnorna kan inte dela er optimism. De är förtryckta, förtrampade och förslavade. Ni vägrar att ge dem någon som helst frihet, några som helst lika rättigheter med männen.”

Men på det svarar vi, att det ni betraktar som ett ok, det upplever andra som en välsignelse. Det några ser som en himmel, det är för andra människor ett helvete… Jag får ofta höra att ”ni vill driva bort kvinnorna från yrkeslivet”. Inte alls, vad jag strävar efter är bara att skapa bästa möjliga förutsättningar för alla att grunda en familj och få barn, därför att det är vad vårt folk behöver mer än någonting annat.”

Ledarinnan fru Scholtz-Klink bidrog med en förskrämd förklaring om att den tyska kvinnans enda arbetsuppgift är att tjäna den tyske mannen – ”att sköta hemmet” och ta hand om ”mannens omvårdnad till kropp, själ och sinne” hela hans liv igenom, ”alltifrån det ögonblick han föds tills han drar sitt sista andetag.”

Den nazistiska staten vidtog en rad åtgärder för att stödja och garantera denna familj som i andra länder oftast bara stod som brännpunkten för diverse propaganda, angrepp eller sorgset ylande framtidsspådomar. Naziregimen införde en särskild ungkarlsskatt på ogifta personer av båda könen, och den 1 juni 1933 infördes de infama (skamliga) äktenskapslån som kom att gälla för en tredjedel av de äktenskap som i fortsättningen ingicks i Tyskland och stadgade om skatte- och ränteavskrivningar för varje nytt barn som föddes i äktenskapet. Det var kvinnorna som tog lånet, men det betalades ut till männen. Fruarna i de familjer som tagit dessa lån hade inte rätt att arbeta, såvida inte maken kunde bevisa att familjen levde i armod och var berättigad till understöd. Denna lag förde under åren 1933-1935 ut 800 000 kvinnor från arbetsmarknaden.”

Fortsättning följer….